Ho ho ho

Julen är visserligen en tid då kvalitetstid förväntas tillbringas med nära och kära, men det är också en tid som lämpar sig ytterst bra för att se på film, särskilt då vinterväder nu för tiden betyder regn eller slask.

Två äldre julklassiker är The Shop Around the Corner (1940) och It’s a Wonderful Life (1946). Den första är regisserad av Ernst Lubitsch och tar sig an James Stewarts och Margaret Sullavans försäljare som inte kan tåla varandra samtidigt som de ovetandes brevväxlar kärleksfullt. Låter det bekant? Kanske för att Nora Ephron använde sig av samma källmaterial (nämligen Miklós Lászlós pjäs Parfumerie) när Tom Hanks och Meg Ryans återsågs i You’ve Got Mail. Frank Capras It’s a Wonderful Life är antagligen den mest klassiska av alla julfilmer. Än en gång är det James Stewart som intar huvudrollen, här som George Bailey, en man som hela livet offrat sina egna drömmar för andras. När han bestämmer sig för att ta sitt liv på julafton får han besök av en ängel som visar honom allt han har åstadkommit i sitt liv.

En betydligt nyare klassiker är Home Alone (1990), filmen där Macaulay Culkin av misstag lämnas ensam hemma och måste överlista två inbrottstjuvar på ytterst innovativa sätt. Som det 80-tals barn jag är såg jag filmen när jag var i ungefär samma ålder som Culkins karaktär Kevin. Det betyder att filmen representerade både drömmen (tänk att få vara ensam hemma och göra vad en vill) och mardrömmen (tänk att bli lämnad) och har satt obotliga spår i mig. Det är således den filmen som jag nästan utan undantag ser varje jul.

En annan är Long Kiss Goodnight (1996), Renny Harlins actionkomedi med Geena Davis som lärare/yrkesmördare med minnesförlust och Samuel L. Jackson som privatdetektiv. Komedidelen av filmen är inte alltid medveten men det gör inget, det här är en ohämmat överdriven thriller som lever på Davis fantastiska dubbelrollprestation. Manuset är signerat Shane Black, som helt klart älskar julen. Han står nämligen också för manuset till Lethal Weapon (1987), som öppnar till tonerna av Jingle Bell Rock, och både skrev och regisserade den juliga mörka komedin Kiss Kiss Bang Bang (2005). Även i Iron Man 3 (2013) lyckades Black få in julen på ett hörn.

Bland actionfilmerna måste ändå Die Hard (1988) ses som den ultimata julklassikern. Firmajulfesten i Nakatomi Plaza får oväntat och ovälkommet besök i form av Hans Gruber (Alan Rickman) och hans vapentunga vänner, och det är upp till John McClane (Bruce Willis) att rädda julen. Det görs med hjälp av julmusik, sprängämnen och den odödliga hälsningen ”now I have a machine gun, ho ho ho”.

En annan regissör som ofta återkommer till julen är Tim Burton, vars andra Batman-installation Batman Returns (1992) och även Edward Scissorhands (1990) utspelar sig under julen. Även den Burton-producerade The Nightmare Before Christmas (1993) är en klassisk julfilm vid det här laget, även om vissa hävdar att det mest av allt är en Halloweenfilm. Se den och avgör själva.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 december 2015.

De otroliga bröderna

Jag har ett ambivalent förhållande till dokumentärfilmer. Å ena sidan älskar jag att få gå in i en värld som någon annan har upptäckt och inse att jo, truth is stranger than fiction. Å andra sidan kan jag inte skaka av mig känslan av att hela tiden bli lite förd bakom ljuset. (För hallå, dokumentärer är ju också fiktion såtillvida att de är klippta, filmade ur ett visst perspektiv etc. Men det där vet alla redan.)

Chrystal Moselles Sundance-vinnande dokumentär The Wolfpack (nej, det är inte en film om varulvar) är just en sådan film vars premiss låter lite för ”bra” för att vara sann. En ”du måste se den för att tro den”-film. Eller vad sägs om följande:

I ett fattigt område på Lower East Side i New York bor familjen Angulo. Pappa Oscar, mamma Susanne och sju syskon - alla med långt svart hår och namn på sanskrit: Visnu, Bhagavan, Govinda, Narayana, Mukunda, Krsna och Jagadisa. Barnen har blivit hemskolade och även i övrigt isolerade från resten av världen. Oscar vill skydda dem från droger, kriminalitet och den stora konspirationen som kallas Samhället. Vissa år har de bara fått gå ut ur lägenheten en gång, eller inte alls. Istället har de Oscars enorma filmkollektion. Fyllda av fantasi och uppfinningsrikedom börjar de avancerat återskapa sina favoritscener i lägenheten.

När Moselle kommer in i bilden har de sex bröderna redan börjat utmana faderns regler och under filmens gång ser vi dem ta för sig mer och mer av världen utanför. Deras syster Visnu lider av Turners syndrom och syns därför knappt i filmen.

Och visst är det nästan för otroligt för att vara sant, dessa långhåriga individer i Reservoir Dogs-kostymer och solglasögon som för hand transkriberar hela filmer och bygger rekvisita av cornflakespaket, yogamattor och silvertejp medan deras paranoida far förbjuder dem att prata för nära de väggar som gränsar till grannarna – de tjuvlyssnar antagligen! (“I always thought of him as a failed cult leader” säger Moselle om Oscar i en intervju med The Telegraph, och det är en slående liknelse.)

Visst är också Moselle subjektiv och klipper och klistrar i berättelsen för att den ska passa in i dokumentärformatet och onekligen finns det mer under ytan än vad vi får höra och se. Men den sensationslystna ton som kan skönjas i filmens trailer saknar filmen helt.

Till skillnad från till exempel Catfish (2010), en dokumentär vars hela premiss bygger på att den är delvis konstruerad, känns Moselles film organisk. Vi är inte med från början för det fanns ingen filmkamera som kunde fånga Moselles första möte med pojkarna. Kameran knäpptes på långt senare, när kontakten redan etablerats. Vi ser inte heller några av filmens mer dramatiska ögonblick utan hör bara pojkarnas berättelser – för Moselle råkade inte vara där då. Logiskt. Trovärdigt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 11 december 2015.

The Program

Minns ni att Lance Armstrong vann sju (7!) Tour de France-lopp i rad, mellan 1999-2005? Minns ni också att han blev av med alla titlar 2012 när det visade sig att han hade varit dopad under samtliga lopp?

Om detaljerna känns lite luddiga är The Program här för att påminna oss om allt. Filmen är signerad Stephen Frears (The Queen, Philomena) och baserad på sportjournalisten David Walshs bok Seven Deadly Sins: My Pursuit of Lance Armstrong (2012).

Ben Foster spelar den legendariska cyklisten Armstrong som efter sin testikelcancer kommer tillbaka och dominerar Tour de France. Hur? Jo, med hjälp av den italienska läkaren Michele Ferrari (Guillaume Canet) och hans entusiastiska intresse för bloddoping.

Walsh (Chris O'Dowd) anar oråd men ingen vill lyssna på hans misstankar, de är för upptagna med att njuta av Armstrongs överväldigande segrar. Och så är han ju cancer-överlevare - det är en allt för bra story för att börja peta i!

Peta gör ändå slutligen Floyd Landis (en mycket bra Jesse Plemons), före detta cykelkollega till Armstrong som själv åker fast för doping. När Armstrong kallt vägrar hjälpa honom tillbaka bestämmer sig Landis för att berätta allt. Och så rasar Armstrong från sin tron.

Frears, och Foster, porträtterar Armstrong som helt och hållet osympatisk. Okänslig, egocentrisk, arrogant. Och tack för det, jag klarar mig bra utan den obligatoriska "samvetet kommer ifatt, förlåt alla som jag har sårat"-scenen. Men jag undrar ändå hur Armstrong tänkte. Om han tänkte alls. The Program fokuserar obönhörligt på cykling och droger, det personliga och det inre är ovidkommande. Eventuellt för att det var så för Armstrong. Om vi ska tro Frears berättelse var tävlandet och segrandet det ända som spelade någon roll. Därav hans omotiverade comeback 2009 - han klarade inte av att sluta.

Men vilken berättelse försöker Frears egentligen berätta? Och vems? Armstrong? Walsh? Landis? När slutscenen väl rullar förbi känns det som att halva storyn ännu saknas. Problemet är delvis att berättelsen redan är känd. Att troget återskapa narrativet räcker inte - det kan vi läsa om på Wikipedia. Känslan av att något saknas är därför tydlig genom hela filmen. Foster gör sitt bästa för att komma in under huden på den slingrande Armstrong men även där finns ett avstånd som aldrig helt försvinner.

The Program (Storbritannien/Frankrike 2015)

Regi: Stephen Frears

Manus: John Hodge

I rollerna: 

Längd: 103 min

The Wolfpack

Chrystal Moselles Sundance-vinnande dokumentär The Wolfpack är inte en film om varulvar - det är en film om något mer otroligt än så. En måste nästan se den för att tro den.

I ett fattigt område på Lower East Side i New York bor familjen Angulo. Pappa Oscar, mamma Susanne och sju syskon - alla med långt svart hår och namn från sanskrit: Visnu, Bhagavan, Govinda, Narayana, Mukunda, Krsna och Jagadisa. Barnen har blivit hemskolade och även i övrigt isolerade från resten av världen. Oscar vill skydda dem från droger, kriminalitet och den stora konspirationen som kallas Samhället. Vissa år har de bara fått gå ut ur lägenheten en gång, eller inte alls. Istället har de Oscars enorma filmkollektion. Fyllda av fantasi och uppfinningsrikedom börjar de avancerat återskapa sina favoritscener i lägenheten.

När Moselle kommer in i bilden har de sex bröderna redan börjat utmana faderns regler och under filmens gång ser vi dem ta för sig mer och mer av världen utanför. Deras syster Visnu lider av Turners syndrom och syns därför knappt i filmen.

Det hela började med att Mukunda en dag för fem år sedan gick ut ur lägenheten medan Oscar handlade. Han hade på sig en hemlagad Mike Meyers-mask, från filmen Halloween, så att ingen skulle känna igen honom. Han gick runt kvarteret och in i några butiker, men någon ringde polisen (en man i mask oroar folk) och Mukunda togs till sjukhuset då han inte kunde svara på polisens frågor och de tre yngsta syskonen blev därefter tilldelade en terapeut. Det här var startskottet på brödernas frigörelseprocess och i förlängningen även Susannes.

Oscar själv ses mest tomta runt i lägenheten, småfull och mumlande om samhällets kontaminering. “I always thought of him as a failed cult leader” säger Moselle i en intervju med The Telegraph, och det är en beskrivning som känns rätt.

Onekligen finns det mer under ytan än vad vi får höra och se. Men det är just det som är styrkan i Moselles dokumentär: den känns aldrig påträngande, respektlös, dömande. Den säger inte "se på dessa stackars barn, deras monster till far och vekling till mor" som den så lätt skulle kunna göra. Men verkligheten är mer komplex, så de tankarna och känslorna får tittaren stå för alldeles själv. Filmen skapar en konstant pendling mellan skräck, fascination och empati.

Filmen i sig är faktiskt beundransvärt icke-exploaterande. Moselles kamera bara iakttar och lyssnar. Frustrerande, visst, men också belönande. Det är (till synes) pojkarna själva som får berätta fram sin historia och därmed också välja vad som inte sägs. Och de är så smarta, välformulerade, roliga att det står klart att inte ens total isolation har kunnat tygla deras starka personligheter.

The Wolfpack (USA 2015)

Regi: Crystal Moselle

I rollerna: Angulo-familjen
Längd: 1 tim 20 min

The Organist

Har nyligen hittat The Organist, ett konst- och kulturprogram från McSweeney's och KCRW. Lyssna till exempel på den här intervjun med Miranda July och den här med Devendra Banhart!

En bok, två filmer

Fenomenet är känt. En framgångsrik bokserie blir framgångsrik filmserie. När sedan den sista boken i serien ska filmatiseras klipps den snabbt upp i två delar. Mer för biopubliken? Rent kvantitativt ja. Mer för de djupa producentfickorna? Definitivt.  Trenden är extra vanligt när det kommer till ungdomsböcker och det hela började med Harry Potter. När det var dags för den sista boken, tegelstenen Harry Potter och dödsrelikerna, att bli film delades den raskt upp i två delar. Då var det ett nytt och intressant koncept och bägge filmer blev kassasuccéer.

Inte konstigt att andra följde efter. Twilights tre böcker blev fyra filmer och för bara en vecka sedan hade den sista Hunger Games-filmen premiär, Mockingjay Part 2. Nyligen meddelade även teamet bakom Divergent att Veronica Roths trilogi blir filmkvartett. Ingen är längre förvånad. Det är helt självklart att motivet i samtliga fall främst är ekonomiskt. Vem vill väl att en framgångsrik filmserie ska ta slut tidigare än den måste? Biointäkterna fördubblas ju och att filma två filmer med samma skådespelare och samma kulisser är både kostnadseffektivt och smidigt.

Och visst, ekonomisk vinning i all ära, men vad händer med berättelsen? Tyvärr blir resultatet ofta ojämnt. Den nästsista filmen (första delen av sista boken) blir mest en transportsträcka där allt som verkligen är spännande måste sparas till den episka sista filmen. I Breaking Dawn Part 1 var vi tvungna att hänga på en tropisk ö tillsammans med Bella och Edward allt för länge för att sedan se Jacob forma ett minst sagt underligt band till ett spädbarn. Allt för att den sista filmen skulle kunna öppna med en nybliven vampyr-Bella. I Mockingjay Part 1 var vi likaså fångade i District 13 lite längre än nödvändigt. Det ska dock sägas att Part 2 lyckas strukturera och avsluta trilogin på ett mycket mer givande och berörande sätt än boken. Där krävdes det helt klart 137 extra minuter för att lyckas.

Det värsta exemplet är ändå Peter Jacksons Hobbit-trilogi. Där var förlagan ungefär 300 sidor. En film per 100 sidor måste låta överdrivet även för en Tolkien-älskare. Resultatet var inte heller något att hurra över och många måste ha undrat vad som egentligen hände. Där Jacksons Sagan om Ringen-trilogi helt klart var ett hjärteprojekt som han förberedde sig för i flera år, verkade Hobbiten snarast har tillkommit av ren vana. Som att Jackson tänkte ”jaja, Tolkien kan jag ju nu, visst kan jag väl göra tre till när jag en gång har börjat.”

I extramaterialet på dvd:n till den sista filmen, The Hobbit: The Battle of the Five Armies, visar det sig att det här inte är så långt ifrån sanningen. Där medger Jackson nämligen att han inte alls hade tid att förbereda sig. Han involverades sent i processen, efter att regissören Guillermo Del Toro hade backat ur och då fanns det inte längre tid för en ny vision. När inspelningen av den tredje filmen skulle börja var Jackson så osäker på vad som skulle göras att han skickade hem sina skådespelare för att hinna komma på en strategi. Under de omständigheterna skulle det kanske ha räckt med en film...

Publicerad i Åbo Underrättelser 27 november 2015.

Don't believe me just watch

Den här videon får mig att vilja marathon-se alla Gene Kellys filmer, and then some.

Spionens år

Så var det dags igen. James Bond, allas vår mest frekvent återkommande spion, har åter seglat upp på bioduken, denna gång under titeln Spectre. Igen, tänker jag och inser sedan att det inte är Bond jag hängt med hela året utan en massa andra spioner. 2015 är nämligen något av spionens år.

I början av året dök ”glimten i ögat”-filmen Kingsman: The Secret Service upp från ingenstans och under sommaren var det dags för Mission: Impossible - Rogue Nation, den femte filmen om Ethan Hunt (Tom Cruise) samt Melissa McCarthys actionkomedi Spy. Till samma "lite som Bond, fast roligare"-kategori sällar sig också The Man From U.N.C.L.E., Guy Ritchies filmversion av 60-talsserien med samma namn.

I slutet av 90-talet och början av 2000-talet verkade det finnas ett otroligt behov av att göra narr av James Bond som karaktär och som fenomen. Tydliga Bond-parodier som Leslie Nielsens Spy Hard (1996) och Rowan Atkinsons Johnny English (2003) fick samsas om publiken med Mike Myers tre Austin Powers-filmer (1997-2002).

Nu verkar det snarast finnas ett behov av att lätta upp stämningen inom genren. Inte parodi, utan underhållning. Är det för att Bond själv har blivit så otroligt allvarlig? Precis som alla superhjältar? Christopher Nolan tog oss långt bort från Tim Burtons klatschiga Batman, och resten följde efter. Daniel Craigs Bond har mer än någon annan inkarnation etablerat sig som oslipad, ambivalent, sårbar.

Anti-hjälten har i viss mån tagit över både inom film och TV, och det verkar som att folk nu letar efter en väg tillbaka. Men tillbaka till vaddå? James Bond i Roger Moores skepnad? Ja, kanske. Att äta kakan och ha den kvar är ett slitet idiom som fungerar bra här. De mörkare, allvarligare spionfilmerna kommer inte att sluta göras. Om några veckor är det till exempel dags för Steven Spielbergs Bridge of Spies, en mer klassisk och nedtonad spionfilm. Men spionen har i år mer än något annat fått vara både lite löjlig och extremt cool. Både satir och allvar. För: varför välja?

McCarthy i Spy börjar som ett skämt men utvecklas till en regelrätt badass-spion och såväl Kingsman som The Man From U.N.C.L.E. försöker i någon mån metakommentera spionfilmen samtidigt som de desperat håller fast vid den eskapism som den glassiga tropen erbjuder.

Årets personliga spionfavorit är The Man From U.N.C.L.E. som trots en pinsamt förutsägbar story lyckas charma med sitt naiva ”devil may care”-grepp. Och det går inte att motstå Armie Hammer (Winklevossarna från The Social Network) som bufflig sovjetspion. Ett enormt plus får filmen också för att de två spionerna i centrum (fiender som såklart måste jobba tillsammans) inte strider om samma brud.

Och apropå Bridge of Spies finns det ett underbart litet YouTube-klipp där Jimmy Fallon och Tom Hanks spelar upp scener som barn har skrivit på basen av filmens titel. Det är bara att söka på ”Kid Theater with Tom Hanks”.

Publicerad i Åbo Underrättelser 13 november 2015.

Två tv-tips och en varning

Har tagit mig an några nya tv-serie de senaste veckorna. Två som jag gillar och en som jag bara inte ser poängen med.

Crazy Ex-Girlfriend
Har bara sett det första avsnittet, som jag tyckte mycket om. Sen har jag liksom lyckas glömma bort hela serien. Ska nog fortsätta. Premissen och namnet till trots. Premissen ja: Rebecka Bunch är en framgångsrik advokat som inte är lycklig. Hon stöter på sitt ex från när hon var tonåring och inser att senaste gången hon var lycklig var tillsammans med honom. Han berättar att han ska flytta hem till West Covina, California ("just two hours from the beach, four hours in traffic") och Rachel bestämmer sig impromptu för att tacka nej till en befordran och flytta till - ja just det, West Covina!
Det absolut bästa med första avsnittet är att serien visar sig vara en musikal. En musikal! Hurra! Och det nästbästa är Donna Lynne Champlin som spelar Rachels kollega på den nya advokatbyrån i West Covina. Hon är rätt fantastisk.

Supergirl
Det är ingen vits att traggla premissen här. Den är löjlig. Superman har en kusin som bor i National City. Typ. Alltså Kara Zor-El kom till jorden för att skydda sin yngre kusin men fastnade i nåt rymdhål och slungades hit första långt efter att Superman hade etablerat sig i Metropolis, så hon växer upp utan att använda sina krafter. Tills en dag - såklart. Och så föds Supergirl.
Det här är inte en serie jag ser på för att jag tycker att den är fantastiskt. Det är den inte. Men det är söt. Och den har hjärta.

Difficult People
Jag försökte. Efter ett HORRIBELT dåligt första avsnitt såg jag två till och visst, det blev bättre men inte bra nog. Den här serien passar bara inte mig. Den fokuserar på två hemska människor (Billy Eichner från Billy on the Street och Julie Klausner) som är hemska mot alla utom varandra. Jag tyckte rätt bra om Billy Eichner i Parks & Rec men det hjälper inte här. Det här är bara inte min humor. Det är som med Curb Your Entusiasm, The Office etc. Osympatiska karaktärer + cringe comedy = snälla, ta mig härifrån. Jag vet att det finns folk som älskar det här. Ni är helt sjuka i huvudet, men jag tolererar er.


Nästa i tur är Master of None, Aziz Ansaris senaste projekt. Har rätt höga förväntningar, dels på grund av den i princip odelat hyllande kritiken men också för att jag gillar Ansari. Som Tom i Parks & Rec hör han kanske inte till mina favoriter direkt men jag har sett en del av hans stand-up och diggat.

Fredagstankar

Jag har nyligen börjat titta på Playing House, en single-camera komedi om en kvinna (Jessica St. Clair) som flyttar in hos sin gravida bästa vän (Lennon Parham) för att hjälpa till med förberedelserna och barnet. Under första avsnittet satt jag och spände mig hela tiden för jag var inte säker på om det var en cringe comedy eller inte. Jag har så svårt för serie där folk gör bort sig hela tiden. Men det är inte en sådan! Mest av allt handlar den om deras vänskap och det är typ det bästa jag vet - serier och filmer om kvinnors vänskap! Den är både söt och väldigt rolig och eftersom dom är bästisar på riktigt också så känns det mycket genuint och trovärdigt. Det finns redan två säsonger så det är bara att biiinge!

Såg trailer till Room, baserad på Emma Donoghues bok med roman namn. Den handlar om en kvinna (spelad av den fantastiska Brie Larson) som tillsammans med sin son (Jacob Tremblay) kidnappas och hålls fångna i ett rum i sju år. Den verkar klaustrofobisk, hemsk och mycket bra, Årets Martha Marcy May Marlene?

Och så är jag barnsligt förtjust i Hailee Steinfelds sång "Love Myself"!

Och en av de sämsta filmer jag sett...

Aloha. Så säger dom hej på Hawaii. Så heter också Cameron Crowes sämsta film någonsin. Och det här är mannen som gjort både Elizabethtown OCH We Bought a Zoo! Han måste stoppas, snarast. Jag tror på allvar att någon har kidnappat den Crowe som gjorde Say Anything... och Almost Famous och tagit över hans kropp. Det är Being John Malkovich all over again!

I Aloha the movie är Bradley Cooper en sporadiskt haltande ex-militär som  nu jobbar för the bad guy. Han återvänder till Hawaii för att göra nåt obetydligt och träffar där sitt ex. De har inte setts på 13 år. Hon har en dotter som är 13 år. Vad KAN det betyda?? Hon har också en träig man och en son. Och så är Emma Stone med på ett hörn och spelar 1/4 Hawaiian och 1/4 Chinese. Wait what? Oh, just doin' a little whitewashing over here...

Precis allt är fruktansvärt med den här filmen. Den är exotiserande, simplifierande, sentimental, blödig, ytlig och framför allt helt ofantligt tråkig. En av dom där filmerna som jag snabbspolade mig igenom hälften.

SE DEN ALDRIG!

Bradley: Jag har alltid tyckt om Hawaii, man får lite grönt runt halsen och lokalbefolkningen ser ut precis som Emma Stone!

The Man From U.N.C.L.E.

I början av året dök Kingsman: The Secret Service upp från ingenstans och fick relativt bra kritik. Snygg, charmig och framförallt rolig, var konsensus. Till min stora besvikelse höll jag inte med. Jag tyckte inte att den var särskilt rolig och inte heller tillräckligt smart. Colin Firth i all ära men varje gång jag såg Samuel L. Jackson ville jag stänga av. Ugh.

Idag såg jag The Man From U.N.C.L.E. - Guy Ritchies filmversion av 60-tals serien med samma namn (som jag inte har sett). Filmen sällar sig till samma "lite som Bond, fast roligare"-genre som verkar ha ett litet uppsving just nu. Är det för att Bond själv har blivit så otroligt allvarlig? Och samma med alla superhjältar? Alla ska vara anti-hjältar nu för tiden, annars är det inte seriöst nog. Inte konstigt att folk letar efter ett alternativ. Spy med Melissa McCarthy är ett annat exempel.

Precis som Kingsman saknar The Man From U.N.C.L.E. en story som håller (oj, så förutsägbart det är!), men här kunde jag faktiskt se det charmiga. Armie Hammer (Winklevossarna från The Social Network) är den stora behållningen som bufflig sovjetspion medan Henry "trästubbe" Cavill och Alicia "Robot i Ex Machina" Wikander får betyget okej som amerikansk spion respektive tysk bilmekaniker. Hela filmen står och faller med denna trios charm, så när dom känns träiga gör hela filmen det. 

Ett ENORMT plus får filmen för att de två herrarna (fiender som såklart måste jobba tillsammans) inte strider om samma brud. Halleluja!

Snorkiga Sorkin

Den här veckan har jag snöat in mig på en femton år gammal TV-serie som gick i graven efter bara två säsonger och som många aldrig ens har hört talas om. Sports Night heter den och är skapad av ingen mindre än Aaron Sorkin – mannen bakom bland annat The West Wing, The Newsroom och The Social Network. Han är för tillfället aktuell med en film om Apple-grundaren Steve Jobs.

Sports Night följer TV-redaktionen på ett sportnyhetsprogram och främsta fokus ligger på radarparet Dan och Casey, huvudproducenten Dana, chefen Isaac samt medarbetarna Natalie och Jeremy. Det är en klassisk ”walking and talking”-produkt, det vill säga ett ytterst dialogdrivet drama där det mesta sägs under långa tagningar när karaktärerna tar sig fram genom korridorer och kontorslandskap. Det är en typisk Sorkin-strategi. Liknande korridorer hittas i Studio 60 on the Sunset Strip och The Newsroom, och även Vita Huset är fullt av dylika transportsträckor, som bevisat i The West Wing.

Även om jag definitivt kan imponeras av Sorkins enorma förmåga att skriva snabb och smart dialog är jag inget stort Sorkin-fan. Varför? Jo, för att det efter en stund blir rätt olidligt att tillbringa tid med karaktärer som ständigt har rätt. För så skriver Sorkin de flesta av sina huvudpersoner.

De är karaktärer som begåvats med intelligens och en fantastisk förmåga att uttrycka sig (Sorkins förmåga vill säga), vilket tillåter dem att sätta vem som helst på plats bara genom att öppna munnen. Denna förmåga gör dem dock ofta odrägliga, då den verkar finnas på bekostnad av empati. Det är ingen slump att Sorkin intresserat sig för både Mark Zuckerberg och Jobs, två män som är kända för att vara både skitstövlar som genier.

För några veckor sedan diskuterades filmen Steve Jobs i NPR-podden Pop Culture Happy Hour. Linda Holmes påpekade att filmen upprätthåller Sorkins intresse för den Stora Mannen som ingen lyssnar på men som alltid har rätt, och Glen Weldon lanserade i sin tur följande teori: filmen är det närmaste vi kommer en biografi över Sorkin.

Och han har en poäng. Sorkin har precis som Jobs (och Zuckerberg) kritiserats för att inte ge erkännande där det förtjänas, för att se sig själv som den viktigaste (och enda?) komponenten i en skapandeprocess. Det finns en hel del beröringspunkter.

Men Sorkins karaktärer har inte alltid varit så nedlåtande. Om vi vänder blicken bakåt i filmografin hittar vi till exempel filmen The American President (1995) där Michael Douglas envisa men empatiska president faller för Annette Benings lobbyist och försöker dejta henne samtidigt som han vill bli omvald. Även ensemblen i Sports Night är komplexa människor som trots sina väloljade käftar klarar av att bry sig om andra människor.

Sorkin har alltid haft karaktärstypen besserwisser i sig (precis som de undermåliga kvinnoporträtten) men nyanserna var fler och mer påtagliga förr. Kanske för att den Stora Mannen då ännu inte klarade sig utan andra Stora Män(niskor) runt sig. Nu står han där ensam på toppen. Det måtte vara ensamt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 30 oktober 2015.

Fredagstankar

Såg just den senaste X-files trailern. I januari är det dags! Jag förvånas storligen av min entusiasm över Mulder och Scullys återkomst eftersom jag sammanlagt sett typ 10 X-filesavsnitt i mitt liv. Det är helt enkelt för skrämmande. Bara den där sången ger mig gåshud och jag minns hur hemskt det var när jag var liten och ville hänga med mina äldre systrar och de såg på X-files. Det gick i typ 10 minuter, sen sprang jag!

Jag vill att mina utomjordingar ska vara snälla och Max, Michael och Isobel. Till exempel. När ska det förresten göras en Roswell-reunion? undrar roswell4ever_84.

Igår såg jag Magic Mike XXL. Varför? Varför! Det är två timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Den var så pinsam att jag var tvungen att snabbspola slutet. 

Min dag förvärrades ytterligare av att jag dessutom hade Drakes Hotline Bling i huvudet och har det fortfarande. "I know when that hotline bling, it can only mean one thing". Tog en evighet för mig att förstå vad det ens betyder (en hotline med massor av guldkedjor?). Det är som när jag under mer än ett år trodde att Justin Timberlake sjöng om en sexig rygg.

MEN, internet har självfallet hittat ett sätt att vända min Drakeplåga till något fantastiskt. Också Ellen fick in en Drake-känga.



Imorse såg jag senaste Kobra, om samerna i Sverige. Är inte helt övertygad om den nya programledaren men Kobra är alltid tänkvärt, även när de inte gör sina bästa program. Och Anders Sunna gör sjukt häftig konst!

lost highway

en av de bästa scenerna någonsin någonsin. bästa användning av musik, bästa slo-mo, bästa blonderade hår, bästa allt. david lynch. lost highway. balthazar getty, robert loggia, patricia arquette. perfektion.

Hälsningar från Mars

Det finns med största sannolikhet vatten på Mars. Den nyheten skulle astronaut Mark Watney ha haft mycket nytta av. Han är protagonisten i Ridley Scotts nyste rymdäventyr The Martian, filmen där Matt Damon än en gång måste räddas och hämtas tillbaka från främmande mark (se även Saving Private Ryan och Interstellar). Filmen är baserad på Andy Weirs hyllade bok med samma namn och handlar om astronauten Watney som blir lämnad på Mars efter ett avbrutet uppdrag då resten av besättningen tror att han har dött. Men han lever och måste hitta ett sätt att hålla sig vid liv tills han kan kontakta NASA och vänta på en räddningsfarkost, en väntan som är flera år lång om det vill sig riktigt illa.

Om det är någon som känner till rymden på film så är det Ridley Scott. Han är mannen bakom den första Alien-filmen (1979) samt förspelet Prometheus (2012), och det ryktas om en uppföljare till den senare år 2017. Här lämnar han dock allvaret bakom sig och låter The Martian vara en rätt komisk robinsonad snarare än en existentiell ångestfest (för var om inte ensam på Mars skulle en börja tänka på livets mening och människans litenhet?).

Vi slipper även den sorgliga bakgrundsberättelsen som Sandra Bullocks karaktär tvingades leva med i Gravity. Tydligen kan vi inte relatera till en kvinnas vilja att ta sig hem där hon svävar ensam i rymden om hon inte har en stor personlig förlust som måste bearbetas, men det räcker att Matt Damon har föräldrar och vet hur en odlar potatis för att vi ska heja på honom. Nåväl.

Filmen har av många kallats ”competence porn” (kompetensporr) eftersom den främst upptar sig vid Watneys problemlösande MacGyver-skills. Kompetensporr syftar således till att se någon lösa specifika problem som de råkar ha fallenhet för. Ofta sker detta under extrema förhållanden. Tom Hanks både Apollo 13 och Cast Away, Liam Neeson i The Grey, Benedict Cumberbatch i Sherlock är några exempel. Eller varför inte uppsjön av matlagningsprogram där amatörkockar trollar fram haute cuisine från gamla rester och lite konserver.

Filmer om rymden sällar sig ofta till denna kategori eftersom astronautyrket i sig redan kräver specialkunskap och de flesta dylika filmer handlar om problemlösning. Filmer som specifikt fokuserar på den röda planeten har dock ofta fokus annanstädes. Förutom den självklara premissen ”människan reser till Mars, något går fel/någon blir kvar” (Red Planet, Stranded, The Martian) finns även följande starkt representerade: ”människan reser till Mars, hittar liv/monster/underliga krafter” (Flight to Mars, Mission to Mars, Ghosts of Mars, The Last Days on Mars), ”människan reser till Mars, där det är krig/rebelluppror” (Total Recall, John Carter) och ”marsmänniskor attackerar jorden” (War of the Worlds, Mars Attacks!).

En otroligt ojämn skara filmer är det, som främst synliggör att Mars fortfarande är en planet vi inte riktigt vet vad vi ska göra av. Men The Martian är i alla fall ett rymdsteg i rätt riktning.

Publicerad i Åbo Underrättelser 16 oktober 2015.

Gammalt blir nytt

Förra veckan såg jag Alfred Hitchcocks Notorious! från 1946. Filmen där Cary Grant, en amerikansk agent, och Ingrid Bergman, dottern till en dömd nazist, åker till Rio de Janeiro för att infiltrera och sätta dit ett gäng nazister. Det var i den här filmen som Hitchcock överlistade Hollywoods dåvarande regel om att en kyss högst fick vara 3 sekunder lång genom att låta sina skådespelare ständigt avbryta kyssen för att sedan fortsätta igen.

Det anmärkningsvärda är att jag såg filmen på bio. Cinemateket i Malmö har nämligen nästlat in en handfull Ingrid Bergman-filmer i höstens repertoar, 100-årsjubileet till ära. Det är något alldeles speciellt med att se äldre filmer på bio. Att se film är alltid att stiga in i en helt ny värld, filmens värld, men att se äldre filmer transporterar en inte bara till ett parallellt universum utan även bakåt i tiden. Filmer är tidskapslar och säger alltid något om sin samtid.

Som den 80-talist jag är finns här säkert ett inslag att nostalgi för en tid jag inte ens har upplevt, men filmentusiasten i mig väljer att tro att det ändå främst handlar om att få tillgång till ett arv som det inte är självklart att jag annars skulle få ta del av.

Jag skulle vilja påstå att bioupplevelsen blir än mer magisk om en redan har sett filmen i fråga, i ett annat format. Att se ny film på bio handlar om att ta del av något för första gången. All energi går åt till att ta in, tolka, pusslar ihop narrativ. Världen sköljer över en, och det är härligt men också en delvis passiv upplevelse. Att se en redan sedd film på bio handlar däremot om att se något på ett nytt sätt, att aktivt föra blicken till ställen på skärmen dit de aldrig vandrat tidigare. Att till exempel upptäcka allt det som tidigare varit bakgrund.

En av mina största och mest emotionella filmupplevelser är då jag på en filmfestival i Wroclaw i Polen för flera år sedan fick se David Lynchs Lost Highway (1997) på en gammal teater omgjord till biograf. Det var en film jag hade sett många gånger tidigare och just därför, för att jag hade något att jämföra med och för att jag inte var upptagen av att främst följa narrativet, var det en så omvälvande och storslagen upplevelse.

Jag blev på ett helt annat sätt medveten om färger, ljud, hur stor skärmen faktiskt var. Alla mina sinnen var på helspänn, jag såg detaljer jag missat under varje tidigare visning. Patricia Arquettes blonda hår bländade mig när hon steg ur Mr. Eddys Cadillac och Lou Reed sjöng som aldrig förr. Och jo, jag tror faktiskt att några tårar rann ner för min kind, det var så vackert.

Nästa vecka visar filmarkivet i Åbo Federico Fellinis storslagna 8 ½ (1963) och några veckor senare är det dags för tonårsklassikern Clueless (1995). Vitt skilda filmer - men bägge värda att (åter)upplevas på bio.

Publicerad i Åbo Underrättelser 2 oktober 2015.

Svenska personporträtt

En av hösten mer omtalade dokumentärer är Jag är Ingrid, Stig Björkmans porträtt av den svenska filmstjärnan Ingrid Bergman. Det är en mycket intim och fascinerande dokumentär som till stor del består av material filmat av Ingrid Bergman själv, eller av hennes familj och utdrag ur hennes dagbok. Mitt i en blomstrande Hollywoodkarriär blev hon förälskad i den italienska regissören Roberto Rossellini och lämnade såväl USA som man och barn. Skandalfaktorn var enorm. Bergman återvände inte till Hollywood förrän 1956 med Anastasia, som gav henne en andra Oscarstatyett. Ingrid Bergman lyckades med konststycket att, som hon själv uttryckte det, ”gå från helgon till hora och tillbaka till helgon igen, allt under en livstid.”

En annan högst sevärd svensk dokumentär är Taikon, Lawen Mohtadis och Gellert Tamas film om författaren och aktivisten Katarina Taikon, främst känd för böckerna om Katitzi. Dokumentärens fokus är dock främst inriktat på det starka politiska engagemang Taikon hade för romernas situation i Sverige.

Då Katarina Taikon föddes på 30-talet var Sverige ett land där romerna kallades zigenare och levde ett kringvandrande liv kantat av fördomar och utanförskap. Familjen Taikon försörjde sig som tivoliägare men Katarinas mamma dog när hon var 9 månader och under uppväxten bodde hon både hos en fosterfamilj och på barnhem. Som många andra romska barn fick hon inte gå i skola under uppväxten, utan lärde sig läsa och skriva först i vuxen ålder.

Katarina Taikons debutbok Zienerska (1963) blev inledningen på en lång och intensiv kamp för romernas rättigheter i Sverige. Boken var ett slagkraftigt inlägg i samhällsdebatten och Taikon tampades verbalt med såväl Tage Erlander som Olof Palme. Hon krävde romernas lika rättigheter. Att de också skulle få tak över huvudet och tillgång till utbildning, som alla andra. Mycket lyckades hon åstadkomma, men aldrig så mycket som hon önskade.

Böckerna om Katitzi började hon skriva först i slutet av 60-talet då hon kände sig allt mer uppgiven i sitt politiska engagemang. Förändringen skedde inte i den takt hon önskade, och rasismen riktad mot romerna var fortfarande stark. Katitzi var ett sätt att rikta fokus mot barnen istället, framtiden.

Mohtadi och Tamas ger en komplex bild av Taikon. Hon var inget helgon, men hon kämpade för det hon trodde på, och det är otroligt inspirerande. Mohtadi skrev också boken Den dag jag blir fri om Taikon år 2012, så insatt i ämnet är hon definitivt.

Dokumentären är inte bara intressant som tidsdokument, utan också brännande aktuell idag. Antiziganismen lever och frodas fortsättningsvis i ett Europa som i stor utsträckning behandlar romerna som paria. Förra året uppdagades det till exempel att polisen i Skåne hade ett register över romer - en kartläggning som inte verkar kunna förklaras som annat än etnisk profilering i diskriminerande syfte.

Dokumentären Taikon påminner oss än en gång, för vi verkar ständigt behöva bli påminda, om att dessa människor är våra gelikar och att de har rätt till precis samma grundläggande mänskliga rättigheter som vi.

Publicerad i Åbo Underrättelser 18 september 2015.

MFD

Jag känner mig lite som jag gjorde på skolutflykterna i lågstadieskolan i Stockholm. Mina nya svenska klasskamrater hade chips, läsk, plättar och lösgodis i matsäcken. Jag hade rågbrödssmörgåsar med ost och en flaska hemlagad saft.

Nu befinner jag mig inte på en Waxholmsbåt utan på Malmö Filmdagar (MFD), ett branschevenemang för filmfolk. De kostymklädda männen och kjolklädda kvinnorna runt mig bor på hotell och avtalar möten och businessluncher. Jag har inte hemlagad saft den här gången, men nog en rågbrödssmörgås och en pärontripp. Jag har cyklat hit (jag bor bara några kilometer härifrån) och äter min medhavda smörgås i foajén på biografen där hela evenemanget tar plats.

Jag känner mig lite som en spion, med mitt röda ackrediteringskort om halsen (det betyder frilansare – de andra har gröna eller blåa kort). Jag går runt och tjuvlyssnar lite på konversationer, försöker få en titt på presskorten som avslöjar vem som är vem. Får veta vilka filmer som unisont hyllas (Pixars nya animation Inside Out), vilka som delar folk (Woody Allens Irrational Man) och vilka som sågas (den svenska romantiska komedin Glada hälsningar från Missångerträsk).

Den första filmen som de flesta av oss ser är just Pixars hyllade Inside Out men än mer entusiastisk är jag över att filmens regissör Pete Docter och producent Jonas Rivera är på plats. Docter är även mannen bakom Monsters Inc. och Up.

Docter får mig helt klart att känna mig lite starstruck. Han är otroligt lång, tar trappan tre trappsteg i taget. Han ser lite ut som pappan i The Incredibles. Fast längre och smalare.

En svensk som envisas med att uttala Pixar med betoning på a:et [pixár] intervjuar dem kort innan filmen börjar. Docter berättar att idén kom från att hans egen dotter plötsligt gick från glad och sprallig till dramatisk och svår och han började undra vad som föregick i hennes huvud egentligen. Själv hade han också genomgått en liknande period, när hans familj flyttade: ”På Pixar jobbar vi med en massa monster och bilar och sånt, men alla berättelser är personliga, och det här är min och min dotters berättelse.”

Fem år tog arbetet från idé till färdig film. Processen inkluderade samtal med både psykologer och vetenskapsmän, berättar Rivera. ”Vi insåg att vi inte var några experter på känslor, så vi måste fråga andra”, skrattar han.

Filmen är söt, men just här visas den dubbade versionen, och eftersom jag inte vill gå miste om särskilt Amy Poehlers röstarbete ska jag se till att se den på nytt i originalversion.

Starstruck känner jag mig även när jag ser den svenska regissören Anna Odell efter filmen. Hon sitter och gör något viktigt (antar jag) på sin dator och sedan går hon på lunch. Jag sitter kvar. Bildgooglar Anna Odell i smyg. Ja, det var hon.

Publicerad i Åbo Underrättelser 4 september 2015.