lördag 30 augusti 2014

OFOKUSERAT VIRRVARR AV IDÉER

Ari Folmans senaste film ”The Congress” har en annorlunda och tankeväckande utgångspunkt. Robin Wright (”The Princess Bride”, ”Forrest Gump”, ”Moneyball”) spelar en fiktiv version av sig själv, en åldrande skådespelare som efter flera år av missade chanser och dåliga val får ett sista erbjudande av filmstudion Miramount (en blandning av Miramax och Paramount). Nämligen att ge dem rättigheterna till en digital version av henne som de sedan får göra vad de vill med. Skådespelaren Robin Wright tillhör således studion, medan privatpersonen Robin Wright är fri att göra vad hon vill förutom att skådespela, det är strängt förbjudet.
Wright går med på erbjudandet främst för att hon behöver pengarna – hemma har hon en son som håller på att bli både blind och döv. Men filmen hoppar rätt snabbt 20 år framåt, när Robins kontrakt håller på att gå ut och hon bjuds in till en futurologisk kongress som är helt och hållet animerad. Och det är där större delen av filmen sedan utspelar sig.
Animationen är på inget sätt lika effektiv och berörande som i Ari Folmans gripande och visuellt slående ”Waltz With Bashir” (2008). Det här är mera som en dålig tripp, en hallucination på övervarv med skrikande färger och föränderliga landskap. Det är självfallet meningen, men överskuggar de mer djuplodade etiska frågorna kring ägande, industri, digitalisering och frihet som i alla fall inledningsvis verkar driva narrativet. Visst återkommer Folman till dessa frågor, och ger oss riktigt obehagliga framtidsvisioner, men det bestående intrycket är ändå ett av bristande fokus till följd av för många idéer och intryck.
Dialogen är inledningsvis styltig och aningen pompös och såväl Harvey Keitel, i rollen som Robins agent, som Kodi Smit-McPhee och Sami Gayle, Robins barn, känns obekväma i sina roller. Robin Wright är däremot ytterst imponerande och står för en kontrollerad och återhållsam prestation som lyfter hela filmen.
Trots bristerna är The Congress ändå något helt annat än vad som brukar visas på den stora duken, och den är därför värd en titt. Det må vara en film som förvirrar och ibland frustrerar, men det är också en film som får tankarna att snurra, och det är värt mycket i dagens läge.

The Congress (2014)
Regi: Ari Folman
Manus: Ari Folman efter The Futurological Congress av Stanislaw Lem
I rollerna: Robin Wright, Harvey Keitel, Jon Hamm, Paul Giamatti, Kodi Smit-McPhee

Publicerad i Åbo Underrättelser 29 augusti 2014.




onsdag 27 augusti 2014

VÅLDSORGIE UTAN NYTÄNK

Nio år efter ”Sin City” (2005) känner sig Robert Rodriguez manad att återvända till Frank Millers brutala universum. Frågan är om någon annan har ett behov av detta andra möte?
Den nästan decenniumlånga väntan verkar dock inte ha varit frivillig. Det pratades om en uppföljare redan då första filmen hade premiär, men manuset verkade aldrig bli färdigt. Så ter sig tvåan också som en produkt av idétorka. I Sin City intet nytt, kunde sammanfatta det hela. Vi är tillbaka i staden där alla kvinnor är prostituerade eller strippor, alla män är våldsamma och äckliga, och inget betyder något alls.
”Sin City: A Dame To Kill For” utspelar sig både före och efter den första filmen, och består av fyra kortare sekvenser, två av dem specialskrivna för filmen. Vissa karaktärer återses medan andra är splitternya. Den korrumperade borgmästaren Roark (Powers Boothe) styr och ställer fortfarande, Nancy (Jessica Alba) är otröstlig och alkoholiserad efter John Hartigans (Bruce Willis) självmord, Marv (Mickey Rourke) är bister som vanligt och Dwight (Josh Brolin) försöker bete sig. De nya spelarna får alla önska att de aldrig satt sin fot i den depraverade staden.
En av dem är Johnny (Joseph Gordon-Levitt), en pokerspelande yngling som enligt egen utsago aldrig förlorar. Han tar sig dock vatten över huvud när han utmanar självaste Roark, och det är inte bara han som får betala för det misstaget.
Livet i Sin City är som det alltid varit, och det är trist. I den första installationen fanns i alla fall anspråk på något nyskapande – gällande form, inte innehåll – men här saknas till och med det. Rodriguez och Miller har till synes replikerat den första filmen, fyllt den med några nya ansikten och hamrat fram dialog som endast är monolog och som främst kan liknas vid en Dashiell Hammett-parodi. ”Sin City är platsen du kommer till med ögonen öppna, annars tar du dig aldrig därifrån” och andra nonsensvisdomar staplas på varandra i hopp om att tas för nihilistisk poesi. Allt medan de bara kvinnobrösten och de blodiga kropparna fyller duken. Nej tack.

Sin City: A Dame to Kill For (2014)
Regi: Robert Rodriguez, Frank Miller
Manus: Frank Miller
I rollerna: Mickey Rourke, Jessica Alba, Bruce Willis, Rosario Dawson, Jaime King, Josh Brolin, Joseph Gordon-Levitt, Eva Green

Publicerad i Åbo Underrättelser 22 augusti 2014.

måndag 4 augusti 2014

LÄSTIPS


Snart är sommarjobbet avklarat och då ska jag unna mig någon vecka av en sådan där "jag ligger bara ute och läser"-semester. Böcker ska det bli då. En massa böcker som jag länge tänkt läsa. Men, jag smygbörjar med ett par artiklar som lätt går att ögna på under en paus på jobbet, eller på soffan efteråt.

Miss American Dream

It's Tartt - But Is It Art?

Och så lite Stanley Tucci att lyssna på:

Stanley Tucci And The Art Of Transformation