fredag 27 maj 2016

Kris och pris

Det är säkert få som har undgått turerna kring Aalto-universitet de senaste veckorna men här är en kort sammanfattning för dem som missat uppståndelsen:

Aalto-universitetet utsåg den lettiske dokumentärfilmaren Davis Simanis till ny professor i spelfilmsregi, framom Auli Mantila, Saara Saarela och Taru Mäkelä - samtliga spelfilmsregissörer med erfarenhet av att undervisa. Valet drog igång en diskussion om (bristen på) jämställdhet inom såväl filmbranschen som universitetsvärlden.

Många som uttalade sig kritiska till valet av Simanis pekade på hans bakgrund som dokumentärfilmare och bristande erfarenhet av personregi samt hans relativt korta CV överlag. Aleksi Bardy, professor i filmproduktion och den som ledde rekryteringskommittén, kontrade i sin tur med att Simanis stod för en imponerande helhet och en mycket stark provföreläsning. Bardy poängterade också att CV-längd inte är avgörande för vem som är bäst lämpad som professor.

Men inte nog med hetsigt debatterande på sociala medier – plötsligt valde Anne Lakanen, prefekt vid institutionen för filmkonst och scenografi, att lämna sin post då hon inte godkände utnämningen. Och några dagar senare avböjde Simanis professuren. Orsaken var bland annat ifrågasättandet av hans kompetens i den offentliga debatten, något som började få konsekvenser för honom även i Lettland.

Det är oturligt att Simanis som person blivit indragen i debatten, då den självfallet inte handlar om valet av just honom utan valet av en mindre erfaren man framom tre mer erfarna kvinnor. Eftersom varken jag eller någon annan tyckare har varit delaktig i processen är det omöjligt att kommentera något annat än hur det ser ut – och det ser suspekt ut, helt enkelt. Och även om Bardy påpekar att de på Institutionen för film har lika många kvinnliga som manliga professorer (Hbl 17.5) gör det inte att de är immuna mot utövandet av diskriminering. Patriarkatet genomsyrar mer än statistiken.

Varken nationalitet eller kön borde få avgöra dylika val och det är särskilt synd att dessa kategorier nu verkar användas för att nolla varandra. De som kritiserar valet av Simanis anklagas för nationalism medan de som försvarar valet är sexister. Riktigt så svartvitt är det nog inte.

Betydligt gladare blir en då av veckans andra stora finska filmnyhet. Juho Kuosmanens Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies) vann huvudpriset i tävlingsklassen Un certain regard på filmfestivalen i Cannes! Filmen är baserad på den sanna historien om boxaren Olli Mäki som sommaren 1962 mötte amerikanen David Moore i världsmästerskapen i Helsingfors. Filmen har fått fina recensioner och når finska biografer till hösten.

Den prestigefyllda Guldpalmen gavs till Ken Loach för I, Daniel Blake, ett socialrealistiskt drama om Storbritanniens krackelerande välfärdsystem. Snuvad på pokalen blev därmed förhandsfavoriten Maren Ade med komedin Toni Erdmann. Det betyder att Jane Campion fortsättningsvis är den enda kvinnan som vunnit Guldpalmen (för Pianot, 1993) i Canneshistorien. Juryn väljer självfallet med hjärtat varje år, men vad skamligt skev den är, filmbranschen, både inter- och nationellt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 27 maj 2016.

lördag 14 maj 2016

Ombytta roller

Vi är inne i vad som kallas en ny guldålder för tv. Den anses ha börjat med Buffy the Vampire Slayer redan i slutet av 90-talet och fortsatte sedan med HBO:s The Sopranos och The Wire. Därefter följde Mad Men, Friday Night Lights, Breaking Bad – och på den vägen är det.

Tv har med dessa serier tagit över filmens prestigetitel för länge sedan. Formatet öppnar upp för djuplodade, komplexa karaktärer och intrikata narrativ på ett sätt så få spelfilmer klarar av på under 3 timmar. Det är inte heller ovanligt att etablerade filmregissörer tar sig an uppdraget att producera/regissera diverse dramaserier (exempelvis Steven Soderbergh med The Knick, Martin Scorsese med Boardwalk Empire och Vinyl, Cary Fukunaga med True Detective, David Fincher med House of Cards). Tv är den nya filmen kan en gott konstatera, både kvalitativt och kvantitativt.

Idag finns det så många (sevärda) tv-serier att det helt enkelt inte går att se dem alla. John Landgraf, chef på FX Networks, myntade i början av året uttrycket ”peak television”, vilket syftar till att mängden tv-serier som visas idag är så många att utbudet hotar överväldiga tittaren och att antalet serier därför nödvändigt kommer att minska framöver. Vi har alltså nått höjden av vad tv, kvantitativt, klarar av.

Skådespelaren Sebastian Stan - för tillfället mest känd som Bucky eller the Winter Soldier i filmerna om Captain America – intervjuades nyligen av Stephen Colbert och hade där några intressanta synpunkter på dynamiken mellan film och tv. Han menade att gränserna mellan de två medierna i princip håller på att suddas ut. För det är inte bara tv-seriens status som har höjts, utan film börjar mer och mer efterlikna tv-formatet rent berättarmässigt. ”Vi repriserar filmer, vi vill återse karaktärerna precis som vi gör på tv”, sade Stan. Så tv må vara den nya filmen, men film är också den nya tv:n!

Stan tog (såklart) Marvel som exempel och liknade det vid en tv-serie vars universum expanderar och vars narrativ byggs över flera episoder. Vi återkommer regelbundet till karaktärer vi lärt känna och vill se mer av, det är bara tidsspannet som är annorlunda: istället för att träffa dem en gång i veckan får vi se deras utveckling med några års mellanrum.

Stan har definitivt en poäng och den sträcker sig långt bortom Marvels filmuniversum. En titt på kommande filmer avslöjar en hel del återseenden. Bara de kommande två veckorna bjuder på nya äventyr med X-men, Alice i Underlandet och Turtles. Nuförtiden är det inte heller ovanligt att en tv-serie gör en filmuppföljare (Absolutely Fabulous), eller att en film genererar en tv-serie (Fargo, Hannibal).

Och det är inte bara filmerna utan även biograferna som följer denna trend. I USA har också många biografer infört så kallade ”recliner seats”, alltså biofåtöljer som går att luta bakåt, som en vilstol. Vad påminner det om? Just det, vardagsrummet hemma. I Malmö finns en underbar liten biosalong på biograf Spelen som extraknäcker som bar och där du kan äta middag och dricka ett glas vin medan du ser filmen, precis som hemma. Det kan sägas att det första jag gjorde när jag hittade min fåtölj (knappt 20 i hela salongen) med tillhörande bord och lampa var att ta av mig skorna och sätta mig riktigt bekvämt i skräddarställning. Precis som hemma. Och det jag såg var det senaste avsnittet i den pågående tv-, nej förlåt, filmserien Star Wars.

Publicerades i Åbo Underrättelser 13 maj 2016.

onsdag 4 maj 2016

B-filmskungen + Poe = sant

I stunder har våren redan kommit till Malmö, men fortsättningsvis fylls de flesta dagarna av ändlöst regn, hagel och kastvindar (den skånska versionen av takatalvi). Då passar det bra att krypa ner under en filt och låta sig underhållas av Kungen av B-filmer – Roger Corman.

Särskilt härlig är hans serie av åtta filmer baserade på Edgar Allan Poes verk. Ja, eller inspirerade är kanske ett mer passande ord för Corman, fem av åtta gånger tillsammans med manusförfattaren Richard Matheson, har tagit sig rejäla friheter med materialet. En av filmerna, The Haunted Palace, är i själva verket inspirerad av H.P. Lovecrafts The Case of Charles Dexter Ward, men filmens titel är plockad ur en dikt av Poe. Det räcker.

Av de åtta filmerna i serien är The Raven från 1963 min favorit. Den är den kanske mest renodlade komedin i serien. Här spelar Vincent Price (huvudrollsinnehavare i samtliga Poefilmer förutom The Premature Burial) den sörjande änklingen och icke-utövande magikern Dr. Erasmus Craven, som får besök av en talande korp. Korpen visar sig vara magikern Bedlo (spelad av Peter Lorre) som förvandlats av den onda Dr. Scarabus (Boris Karloff, mest känd som Frankensteins monster). De bestämmer sig för att besöka Scarabus - Bedlo för hämnd och Craven för att leta efter sin döda frus spöke, som Bedlo säger sig ha sett i Scarabus slott. Här riktigt trängs regnstormarna, åskmullret och källarvalven med kitschiga specialeffekter, teatralisk dialog och skrik.

Även en ung Jack Nicholson dyker upp, i en av sina tidigaste roller, som Bedlos son Rexford. Nicholson är en av många vars karriär startade hos Corman. Även regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Ron Howard och James Cameron började med att jobba för/med Corman.

Det finns en hel del berättelser om Cormans snabba inspelningar, om beslutsamheten att maxa användningen av skådespelare och inspelningsplatser. En story är att Corman blev klar med inspelningen av The Raven två dagar i förtid och då raskt gjorde filmen The Terror (1963) med samma skådespelare och samma scenografi. Snarlikt ryktas det om att Little Shop of Horrors (1960) också spelades in på två dagar, efter att Corman och manusförfattaren Charles B. Griffith spånat scenarion för en horrorkomedi på en restaurant där Sally Kellerman (som 10 år senare Oscarsnominerades för sin roll i Robert Altmans M*A*S*H) jobbade. Och för Poefilmatiseringen The Masque of the Red Death (1964) fick Corman ”ärva” lite scenografi från Peter Glenvilles historiska drama Becket – eller var det för den åttonde och sista Poefilmen The Tomb of Ligeia? Versionerna är många när det gäller Corman.

Corman avslutade sin egen intensiva period av regisserande redan 1971 med Von Richthofen and Brown. Det var tänkt som en ettårig paus men så grundade Corman sitt produktionsbolag New World och så fanns det helt enkelt inte tid. Sedan dess endast återvänt till regissörsstolen endast en gång, med Frankenstein Unbound (1990). Han har däremot fortsatt vara en aktiv producent och har hittills i karriären producerat över 300 filmer. Så det kan fortsätta regna ett tag till, det finns filmer att ta av.

Publicerad i Åbo Underrättelser 29 april 2016.