söndag 26 mars 2017

Illa åldrande Kong

Jag minns när jag såg Peter Jacksons version av King Kong första gången. Jag gick i gymnasiet och cyklade till biografen i Iso Omena för se den i en nästan tom biosalong. Jag hade sovit mig genom Jacksons första Sagan om ringen-film och undvikit de två efterföljande, men ändå förstod jag att Jackson var någon som kunde blåsa liv i Kong, som kunde leverera något stort, något episkt. Och jag minns att jag var imponerad, av effekterna, av Kong.

Det här var 2005 och filmvärlden var främst intresserad av specialeffekter. Vad var möjligt, vilka gränser gick att tänja. Och Jackson var en som tänjde, särskilt gällande motion capture, alltså lagringen av rörelser för att få datagjorda karaktärer att röra sig som riktiga människor eller djur. Kong spelades därför av Andy Serkis, redan då känd som Gollum från Jacksons Tolkien-universum.

Andra gången jag såg Jacksons jätteapa var för bara några dagar sedan. Den nya Kong: Skull Island fick en vän till mig att återbesöka Jacksons version och efteråt bad han mig ta en titt. Var det bara han som tyckte att det var rent ut sagt omöjligt att se om den? Jag tittade och kunde snabbt konstatera att han hade rätt. Filmen hade åldrats allt annat än väl.

Specialeffekterna, som mitt tonårsjag hade imponerats så av, påminde mig om äldre filmer där karaktärerna sitter i en bil och vägen syns som en film bakom dem. Det var plötsligt helt övertydligt att skådespelarna hade spelat in sina scener framför en green screen. Jämfört med den nyaste Kong-filmen såg det verkligt billigt ut. Det var även mycket annat med Jacksons film som förvirrade mig. Kameraarbetet är ojämnt, tonen pendlar mellan pampigt allvar och buskishumor, den är evighetslång: det tar dem över en timme att ens komma fram till dödskalleön! Allt detta hade jag glömt.

Det fick mig att fundera på Kong: Skull Island. Än en gång imponerades jag av effekterna, av Kong och hans kamp mot de övriga djuren på ön. Men resten då? Kommer jag att se om filmen om 12 år och ha samma reaktion som med Jacksons version? Risken finns. Kongs förbannelse är nämligen att berättelsen inte är lika intressant som fenomenet i sig. Det betyder att varje ny installation uppdaterar apan och effekterna, medan ramberättelsen är i det närmaste reaktionär. Karaktärgalleriet är ständigt någon variant av den skjutglada, den giriga, den smågalna, den sensibla, Kvinnan, Kong. Ingredienserna varierar - Kong är antingen monster eller antihjälte - men soppan är densamma.

Trots detta har Kong levt ett imponerande långt filmliv. Den ikoniska jätteapan gjorde sin filmdebut redan 1933 efter att ha skapats av Merian C. Cooper, en man som på grund av sin livslånga fascination för gorillor ville göra en ”terror gorilla picture”. Eftersom Cooper tyckte om slagkraftiga ord som började på bokstaven k fick apan heta Kong och resultatet blev den numera legendariska King Kong. Därefter har det genom filmhistorien gjorts flertalet nyfilmatiseringar och sidoprojekt. Och intresset för Kong verkar inte svalna, tvärtom. Redan om tre år får vi en ny chans att evaluera specialeffekterna kring Kong. Då ska Godzilla vs. Kong realiseras. Min totalt riskfria gissning är att effekterna kommer att vinna över handling även här.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 mars 2017.

lördag 25 mars 2017

Beauty and the Beast

Såg nyversionen av Beauty and the Beast.

I sin recension i The New Yorker skrev Anthony Lane "Still, the sheer dexterity is overwhelming, and only the sternest viewer will be able to resist the onslaught of such thoroughly marketed magic. Beauty and the Beast is delectably done; when it’s over, though, and when the spell is snapped, it melts away, like cotton candy on the tongue."


Jag tror att jag kanske hör till kategorin "sternest viewer" för jag kände mig mycket oimponerad av filmen. Allt den åstadkom var att få mig att vilja se den animerade versionen istället. Det som var lika var sämre och det som hade lagts till var inte bra nog. 


Visst var det stundvis kittlande att få höra de gamla sångerna igen,  scenen där de dansar var vacker 
och Emma Thompson var charmig som alltid MEN Emma Watson var mer kompetent än intressant, jag hade svårt att se att det fanns någon kemi mellan henne och Odjuret alls, Gaston var än mer störande, Le Fou överdriven, backstoryn onödig (Paris? What?), tingen (klockan, kandelabern etc.) oändligt mycket mindre charmiga och sångerna sjungna med mindre känsla än i den animerade filmen.

Och som jag redan skrev på FB: det värsta med Skönheten och odjuret är det olyckliga slutet. Gråter varje gång odjuret förvandlas till den där tråkiga, charmlösa prinsen.




fredag 24 mars 2017

Hell or High Water, Hidden Figures, Tom of Finland

Några filmer jag sett:

Hell or High Water

En modern western/thriller fylld av överraskningar. Ben Foster och Chris Pine spelar bröder som rånar banker, men varför - det får vi inte veta från början. I hasorna har de Jeff Bridges nästan-pensionerade polis. En förvånansvärt lågmäld och mångbottnad film som pumpar nytt liv in i den ganska slitna westerngenren. Rekommenderas!

Hidden Figures

Åh vad jag tyckte om den här filmen! Produktionsmässigt är den ytterst konventionell och märkbart slätstruken, men Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe fyller den med så mycket liv att den fullständigt vibrerar när de får spelar ut hela sitt register. En fascinerande sannsaga som tyvärr Hollywoodifierats onödigt mycket (inklusive Kevin Costner som totalt onödig White Savior) men som förblir en viktig påminnelse om hur många många öden som förblivit osedda. Så nära feelgood en film om rasism och sexism kan komma. 

Tom of Finland

En finsk blockbuster - om det finns sådana. Berättelsen om Touko Laaksonen är långt en enmansshow av Pekka Strang som spelar mjukt och tillbakahållet. Dome Karukoski regisserar med säker hand men filmen verkar ibland osäker på vilken berättelse den vill berätta. Det göra att den ibland känns ofokuserad, lite för bred i sitt tilltal och lite för lång. Det var också något som gjorde att jag såg filmen snarare än levde den. Jag hade svårt att förlora mig i berättelsen. Jag måste fundera lite mera på varför det var så.

torsdag 23 mars 2017

Den diskriminerande släggan

Filmer baserade på verkliga händelser kan vara knepiga. Hur dechiffrerar vi vad som är verkligt och vad som bara är inspirerat av verkligheten? Vems verklighet är det som åsyftas? Och slutligen: är det viktigt?

Film är konstruktioner och det säger sig självt att det kan krävas modifieringar i en berättelse för att den ska bli en koherent helhet, för att den ska bli njutbar och intressant helt enkelt. Men när modifikationerna förändrar vår bild av historien, när vi blandar ihop fakta och fiktion – då kan det bli farligt. Särskilt om filmen i fråga försöker säga något, försöker berätta hur det egentligen gick till.

Hidden Figures (premiär i onsdags) baserar sig på Margot Lee Shetterlys bok “Hidden Figures: The American Dream and the Untold Story of the Black Women Mathematicians Who Helped Win the Space Race” och fokuserar på tre kvinnor: Katherine Johnson (Taraji P. Henson), Dorothy Vaughan (Octavia Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). De jobbade som “computers” på NASA, i ett högst segregerat Virginia. Som svarta kvinnor fick de kämpa mot såväl rasism som sexism.

Historiker och människor med erfarenhet av rymdprogrammet verkar vara eniga om att filmen vetenskapligt håller sig till sanningen. Allt från manualer till hur NASAs parkering såg ut 1961 har faktagranskats. Att de tre kvinnorna var kollegor men inte bästa vänner som i filmen känns som en rätt harmlös förändring, gjord för att kunna berätta tre viktiga livsöden smidigare.

Betydligt mer problematiskt är filmens white saviour-narrativ, något vi ofta ser i filmer. Det är alltså frågan om vita människor som hjälper/räddar icke-vita i kampen om frihet och rättvisa.

I Hidden Figures finns Katherine Johnsons chef Al Harrison, spelad av Kevin Costner. I en scen tar Harrison en slägga och slår ner skylten utanför de svarta kvinnornas badrum. ”Here at NASA, we all pee the same color” säger han sedan. Här på NASA pissar vi alla samma färg. Det är Al Harrisons stora stund i filmen. Problemet med scenen är inte att Harrison äntligen får upp ögonen för segregeringen. Problemet med scenen är att det aldrig hände på riktigt.

Det krävdes nämligen inte att en vit man slog ner badrumsskylten för att Katherine Johnson skulle slippa springa flera kilometer för att hitta en toalett – hon struntade nämligen i skyltarna. Hon gick på den toalett som var närmast och lät sig inte kuvas när någon protesterade. En annan kvinna, Miriam Mann, plockade regelbundet bort liknande skyltar i cafeterian och stoppade dem i handväskan, tills de slutligen försvann helt och hållet.

Dessa kvinnor hade säkert vita allierade, men de kämpade på egen hand, varje dag. De var starka och modiga och det är respektlöst att ta ifrån dem dessa handlingar och sätta dem i händerna på vita män och kvinnor.

Hidden Figures vill att vi ska få se dessa kvinnor som osynliggjorts genom historien - den vill berätta deras historia! - men Hollywood lyckas ändå förminska deras kamp. Det är så strukturell diskriminering ser ut.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 mars 2017.

måndag 27 februari 2017

Hög på låga förväntningar

När jag var yngre hade jag ofta höga förväntningar på alla filmer jag såg. Men då var jag också oförstörd och naivt trollbunden av filmen som medium så besvikelserna var få. Med åldern har en viss cynism och skepsis smugit sig in i mitt tittande. Jag ser på film på ett annat sätt idag, delvis för att det är mitt jobb men också för att det inte längre är bara magi. Det är mer komplext än så.

Nuförtiden försöker jag se filmer med öppet sinne och få förväntningar, varken höga eller låga. Jag vill att upplevelsen ska vara min egen och inte filtreras genom vad jag trodde att jag skulle få se eller hoppades på. Men ibland är det svårt att inte ha åsikter redan innan filmen nått en biograf nära mig. En film som hyllats unisont förväntas vara bra. En film som sågats förväntas vara dålig. Och så finns det filmer som en bara instinktivt känner avsmak för.

Danny Boyles nya T2 Trainspotting var en sådan för mig. Ja, faktiskt var jag så säker på mitt ointresse att jag övervägde att avstå en gratisvisning av filmen. ”En uppföljare till Trainspotting, är det ett skämt?” minns jag att jag tänkte då nyheten släpptes. För originalfilmen var inte bara en film, den var ett fenomen. Och de 20 år som gått sedan den kom har inte gjort annat än befäst den som klassiker. Men jag gick på filmen, skeptisk och redo att lida, och tji fick jag. Efter en skakig inledning märkte jag att jag faktiskt njöt av att återse de inkompetenta killarna!

I Trainspotting (1996) fick vi lära känna Renton (Ewan McGregor), hans junkievänner Sick Boy (Johnny Lee Miller), Spud (Ewen Bremner) och Tommy (Kevin McKidd) samt psykopaten Begbie (Robert Carlyle). De levde en heroinfylld tillvaro i ett fattigt Edinburgh tills Renton blåste de andra på jäkligt mycket pengar från en drogaffär.

Med uppföljaren T2 får vi så svaret på frågan ”var finns de nu?” ifall det var någon som gått och undrat. 20 år har förflutit, både för oss och för karaktärerna. Begbie sitter i fängelset, Sick Boy finansierar sitt drogberoende genom utpressning och Spud är så trött på att låta drogerna styra livet att han planerar sitt självmord. Renton då? Han har levt ett propert liv i Amsterdam med jobb och äktenskap. Nu återvänder han till Edinburgh för en rendez-vous med sina gamla polare, numera fiender.

Så filmen var bra alltså? Nja, det är här det blir klurigt. Var den bra eller njöt jag bara av att den inte var lika dålig som jag hade väntat mig? Var jag hög på diskrepansen mellan tanken på filmen och filmen i sig? Efter några dagars betänketid lutar jag mot det. Carlyle storspelar visserligen och Boyle har skapat en överraskande rolig och estetiskt imponerande film, men som helhet förblir den ojämn och ofokuserad. Det sannaste jag kan säga, förväntningar åsido, är: Behövdes en uppföljare till Trainspotting? Absolut inte, men här är den och den suger inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 februari 2017

Katt för sin hatt

Jag har alltid varit mer av en hundmänniska än en kattmänniska, kanske främst på grund av omständigheterna. Min familj har haft hund och detsamma gällde mina vänner när jag växte upp. De få katter jag träffade var allt annat än keliga och en eller två gav mig rivmärken som tack för mötet. Det gjorde att jag växte upp med känslan av att katter nog inte gick att lita på. När jag sedan fick höra att en katt som viftar på svansen signalerar något helt annat än en hund som gör detsamma blev jag säker på att jag aldrig skulle förstå mig på katter och att det nog var bäst att hålla sig borta från dem.

I vuxen ålder har denna bild rehabiliterats nästan fullt ut. Jag föredrar fortfarande de katter som beter sig som hundar men jag har lärt mig att också uppskatta katters totala brist på intresse för människans försök att kommunicera. Tack vare internet går det knappt en dag utan att en söt kattvideo hittar fram till mig. Långfilmer om katter är dock mer sällsynta, och kanske ska vi vara tacksamma för det. För varje Mästerkatten finns det nämligen en Garfield: The Movie - en pinsam påminnelse om att även Bill Murray behöver pengar ibland.

En nyare kattfilm är fjolårets Keanu, en actionkomedi med komikerduon Keegan-Michael Key och Jordan Peele. Här blir en liten kattunge kidnappad och de annars rätt timida kusinerna Rell och Clarence hamnar mitt i den undre världens gängbråk på jakt efter katten. Samma år kom även Nine Lives, en film som stoltserar med skådespelare som Kevin Spacey, Christopher Walken och Jennifer Garner. Spacey spelar en framgångsrik affärsman som försummar sin familj. När dottern önskar sig en katt i födelsedagspresent kommer Walkens udda djuraffärsägare in i bilden. Det ena leder till det andra och vips har Spaceys medvetande fångats i katten. Bara genom att hitta tillbaka till sin familj och finnas där för dem kan han återfå sin mänskliga skepnad. Orsaken till att du aldrig har hört talas om filmen? Se trailern, den är inte nådig.

En helt annorlunda, och ytterst sevärd, kattfilm är då den turkiska dokumentären Kedi, också från 2016. Det är Ceyda Toruns kärleksbrev till kattstaden Istanbul och en av publikfavoriterna på årets filmfestival i Göteborg. Istanbul är en stad full av katter. De flesta är herrelösa och tas om hand av alla och ingen. Ute på gatorna finns mat- och vattendepåer, cafégäster och butiksägare avvarar rester och vissa människor ägnar stora delar av sitt liv åt att ta hand om katterna runt om i staden. Ingen verkar orolig över sjukdomar eller ohyra, de kelar med katterna och ger dem medicin när de är sjuka.

Torun väljer att fokusera på några av katterna, alla med sina olika personligheter, och genom dem stöter vi även på olika livsöden i människoform. Det är ett lysande grepp. Fascinationen för katterna varvas så ständigt med berättelser som nästan i förbifarten skvallrar om brokiga livsöden. En man berättar att han hade ett nervöst sammanbrott och att katterna fungerar mycket bättre än piller som rehabilitering. En annan om hur en katt en gång ledde honom till en plånbok då han behövde pengar. Gemensamt har de respekten och vördnaden inför dessa djur som enlig filmen förstår att inte avguda människan så som hundarna gör. I Aristocats sjöng de att “en katt är alltid katt, ja katt för sin hatt” och i Kedi får vi minsann se några livslevande exempel på det.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 februari 2017

fredag 27 januari 2017

La La Land

Los Angeles. Man och kvinna träffas. Först tycker de inte om varandra. Sen blir de kära. De har båda drömmar, den ena aspirerande skådespelare och den andra jazzpianist. Men kan drömmarna och kärleken leva sida vid sida eller måste någondera offras? 

Jag kan verkligen inte argumentera emot dem som kallar premissen i Damien Chazelles moderna musikal La La Land banal. Men helt ärligt: är inte de flesta filmpremisser rätt banala? Så det handlar egentligen inte om vad utan hurOch oj vad jag tyckte om La La Lands hur!


Det hjälper kanske att jag är en sucker både för Ryan Gosling och Emma Stone, och att jag är ytterst svag för film om film och gamla franska och amerikanska musikaler. Det vill säga: den här filmen är gjord för mig. Redan i öppningsnumret - en trafikstockning på motorvägen som förvandlas till synkroniserad dans och sprudlande sång (inspirerad av öppningsscenen i Jacques Demys Les Demoiselles de Rochefort från 1967) - finns en tydlig vinkning om att det här är en film som handlar om Hollywood som fantasi och dröm och inte om hur det är "på riktigt".


Det finns sådant som objektivt sett kan ses som svagheter. Koreografin kommer inte ens i närheten Astaire/Rogers-rutiner och varken Gosling eller Stone har röster som verkligen bär. Sångerna är också av varierande kvalitet (även om jag måste erkänna att jag nynnat på ett medley av dem konstant sedan jag såg filmen). Men allt detta är en styrka för mig. Tematiskt är det trovärdigt att Mia och Sebastian uttrycker sig i sång och dans för att de MÅSTE (det alla musikaler måste sälja in) och inte för att briljera. 


Både Gosling och Stone storspelar i denna sentimentala film som faktiskt också är rätt komisk, något som passar dem väl. Gosling är överlag en underskattad komisk skådespelare och Emma Stone är en gudagåva när det gäller timing.


Filmen är något lång och den tappar lite fart i andra halvan. Är inte helt övertygad av ett sidospår som involverar John Legends musiker heller. Men filmens epilog är en tour de force om jag någonsin sett en. Här lyckas Chazelle mer än någon annanstans illustrera filmens möjligheter att på ett alldeles magiskt sätt låta fantasi och verklighet sammansmälta så att bägge två är sanna. Såklart det går, i the city of stars.


Är det här årets viktigaste film? Nej, verkligen inte. Förtjänar den alla priser i världen och att hyllas unisont? Nej, inte det heller. Men den är ett filmspektakel i ordets allra bästa bemärkelse och att se den på den största möjliga bioduken är en upplevelse. Som Marie Kondo skulle fråga: does it spark joy? YES, a thousand times YES!