söndag 26 mars 2017

Illa åldrande Kong

Jag minns när jag såg Peter Jacksons version av King Kong första gången. Jag gick i gymnasiet och cyklade till biografen i Iso Omena för se den i en nästan tom biosalong. Jag hade sovit mig genom Jacksons första Sagan om ringen-film och undvikit de två efterföljande, men ändå förstod jag att Jackson var någon som kunde blåsa liv i Kong, som kunde leverera något stort, något episkt. Och jag minns att jag var imponerad, av effekterna, av Kong.

Det här var 2005 och filmvärlden var främst intresserad av specialeffekter. Vad var möjligt, vilka gränser gick att tänja. Och Jackson var en som tänjde, särskilt gällande motion capture, alltså lagringen av rörelser för att få datagjorda karaktärer att röra sig som riktiga människor eller djur. Kong spelades därför av Andy Serkis, redan då känd som Gollum från Jacksons Tolkien-universum.

Andra gången jag såg Jacksons jätteapa var för bara några dagar sedan. Den nya Kong: Skull Island fick en vän till mig att återbesöka Jacksons version och efteråt bad han mig ta en titt. Var det bara han som tyckte att det var rent ut sagt omöjligt att se om den? Jag tittade och kunde snabbt konstatera att han hade rätt. Filmen hade åldrats allt annat än väl.

Specialeffekterna, som mitt tonårsjag hade imponerats så av, påminde mig om äldre filmer där karaktärerna sitter i en bil och vägen syns som en film bakom dem. Det var plötsligt helt övertydligt att skådespelarna hade spelat in sina scener framför en green screen. Jämfört med den nyaste Kong-filmen såg det verkligt billigt ut. Det var även mycket annat med Jacksons film som förvirrade mig. Kameraarbetet är ojämnt, tonen pendlar mellan pampigt allvar och buskishumor, den är evighetslång: det tar dem över en timme att ens komma fram till dödskalleön! Allt detta hade jag glömt.

Det fick mig att fundera på Kong: Skull Island. Än en gång imponerades jag av effekterna, av Kong och hans kamp mot de övriga djuren på ön. Men resten då? Kommer jag att se om filmen om 12 år och ha samma reaktion som med Jacksons version? Risken finns. Kongs förbannelse är nämligen att berättelsen inte är lika intressant som fenomenet i sig. Det betyder att varje ny installation uppdaterar apan och effekterna, medan ramberättelsen är i det närmaste reaktionär. Karaktärgalleriet är ständigt någon variant av den skjutglada, den giriga, den smågalna, den sensibla, Kvinnan, Kong. Ingredienserna varierar - Kong är antingen monster eller antihjälte - men soppan är densamma.

Trots detta har Kong levt ett imponerande långt filmliv. Den ikoniska jätteapan gjorde sin filmdebut redan 1933 efter att ha skapats av Merian C. Cooper, en man som på grund av sin livslånga fascination för gorillor ville göra en ”terror gorilla picture”. Eftersom Cooper tyckte om slagkraftiga ord som började på bokstaven k fick apan heta Kong och resultatet blev den numera legendariska King Kong. Därefter har det genom filmhistorien gjorts flertalet nyfilmatiseringar och sidoprojekt. Och intresset för Kong verkar inte svalna, tvärtom. Redan om tre år får vi en ny chans att evaluera specialeffekterna kring Kong. Då ska Godzilla vs. Kong realiseras. Min totalt riskfria gissning är att effekterna kommer att vinna över handling även här.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 mars 2017.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar