tisdag 21 juni 2016

Danmarks nya enfant terrible

Den danska regissören Nicolas Winding Refn väckte uppmärksamhet under årets Cannes festival när han kallade Lars von Trier passé och anklagade honom för att ha försökt få Refns fru i säng senast de sågs. Det var ett rätt onödigt utspel då filmen Refn var där för att marknadsföra, The Neon Demon (Finlandspremiär idag), har klarat av att skapa rubriker helt på egen hand. Den utspelar sig i Los Angeles modevärld och lyckas innehålla både nekrofili och kannibalism.

I Cannes åsamkade den såväl burop som folk som gick ut. Att filmen i sluttexterna dedikerades till Refns fru Liv Corfixen ledde också till att en kritiker, enligt sägen, ställde sig upp och ropade ”Fuck you, Liv”. Den brittiska tidningen Daily Mail föreslog å sin sida att filmen borde förbjudas på grund av sitt depraverande innehåll, trots att skribenten Clare Foges inte verkade ha sett filmen.

Allt detta passar som hand i handske för Refn. Han är en provokatör som anser att han endast gjort sitt jobb ifall hans filmer skapar diskussion. "If I don't split, what are we doing here? Why would you waste your time with something that doesn't make you react?" sade han under presskonferensen i Cannes och menade att den franska filmfestivalen bara skulle vara tråkig utan honom. Refn må spy galla över von Trier, men han verkar aktivt försöka ta över sin landsmans rykte som enfant terrible.

I The Neon Demon återvänder Refn till det Los Angeles han blev så förälskad i när han gjorde Drive (2011), filmen som förvandlade honom från killen bakom Pusher-trilogin till Den Nästa Stora Regissören i Hollywood.

Drive, gjord för 15 miljoner, kammade hem 76 miljoner i biljettintäkter och fick en 15-minuters stående ovation i Cannes där Refn också fick priset för bästa regissör. Detta, en ultravåldsam stilövning om en robotliknande Ryan Gosling iklädd skorpionsilkesjacka. Alla väntade andäktigt på uppföljaren, den som skulle cementera Refns plats på tronen.

Uppföljaren kom och likaså besvikelsen. Only God Forgives (2013) tar våldet i Drive och skruvar upp det till elva. Filmen utspelar sig i Bangkok och är en icke-koherent stilövning fylld av övergrepp och tortyr, än en gång med Gosling i huvudrollen. Den fick Will Leitch på Deadspin att konstatera att den är så dålig att den till och med får en att ifrågasätta kärleken för Drive. Det är svårt att inte tro att Refn åtminstone delvis var ute efter just den reaktionen, att han medvetet ville irritera dem som väntade på en Drive 2.

I år är han dock tillbaka i form. The Neon Demon är visserligen (medvetet) ytlig och överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé.

Ekot av Drive och Only God Forgives finns överallt i The Neon Demon. Tillsammans bildar de något av en triptyk, stilistiskt. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken (signerad Cliff Martinez i samtliga filmer) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 juni 2016.