Den diskriminerande släggan

Filmer baserade på verkliga händelser kan vara knepiga. Hur dechiffrerar vi vad som är verkligt och vad som bara är inspirerat av verkligheten? Vems verklighet är det som åsyftas? Och slutligen: är det viktigt?

Film är konstruktioner och det säger sig självt att det kan krävas modifieringar i en berättelse för att den ska bli en koherent helhet, för att den ska bli njutbar och intressant helt enkelt. Men när modifikationerna förändrar vår bild av historien, när vi blandar ihop fakta och fiktion – då kan det bli farligt. Särskilt om filmen i fråga försöker säga något, försöker berätta hur det egentligen gick till.

Hidden Figures (premiär i onsdags) baserar sig på Margot Lee Shetterlys bok “Hidden Figures: The American Dream and the Untold Story of the Black Women Mathematicians Who Helped Win the Space Race” och fokuserar på tre kvinnor: Katherine Johnson (Taraji P. Henson), Dorothy Vaughan (Octavia Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). De jobbade som “computers” på NASA, i ett högst segregerat Virginia. Som svarta kvinnor fick de kämpa mot såväl rasism som sexism.

Historiker och människor med erfarenhet av rymdprogrammet verkar vara eniga om att filmen vetenskapligt håller sig till sanningen. Allt från manualer till hur NASAs parkering såg ut 1961 har faktagranskats. Att de tre kvinnorna var kollegor men inte bästa vänner som i filmen känns som en rätt harmlös förändring, gjord för att kunna berätta tre viktiga livsöden smidigare.

Betydligt mer problematiskt är filmens white saviour-narrativ, något vi ofta ser i filmer. Det är alltså frågan om vita människor som hjälper/räddar icke-vita i kampen om frihet och rättvisa.

I Hidden Figures finns Katherine Johnsons chef Al Harrison, spelad av Kevin Costner. I en scen tar Harrison en slägga och slår ner skylten utanför de svarta kvinnornas badrum. ”Here at NASA, we all pee the same color” säger han sedan. Här på NASA pissar vi alla samma färg. Det är Al Harrisons stora stund i filmen. Problemet med scenen är inte att Harrison äntligen får upp ögonen för segregeringen. Problemet med scenen är att det aldrig hände på riktigt.

Det krävdes nämligen inte att en vit man slog ner badrumsskylten för att Katherine Johnson skulle slippa springa flera kilometer för att hitta en toalett – hon struntade nämligen i skyltarna. Hon gick på den toalett som var närmast och lät sig inte kuvas när någon protesterade. En annan kvinna, Miriam Mann, plockade regelbundet bort liknande skyltar i cafeterian och stoppade dem i handväskan, tills de slutligen försvann helt och hållet.

Dessa kvinnor hade säkert vita allierade, men de kämpade på egen hand, varje dag. De var starka och modiga och det är respektlöst att ta ifrån dem dessa handlingar och sätta dem i händerna på vita män och kvinnor.

Hidden Figures vill att vi ska få se dessa kvinnor som osynliggjorts genom historien - den vill berätta deras historia! - men Hollywood lyckas ändå förminska deras kamp. Det är så strukturell diskriminering ser ut.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 mars 2017.