Äntligen amasoner!

När mastodontfilmen Batman v. Superman nådde biografer förra året valde jag att avstå filmen. Jag är inte så förtjust i den mörka, tunga värld som DC Comics bygger upp – jag föredrar Marvels glimten-i-ögat-filmer. Men när karaktären Wonder Woman nu äntligen har förärats en egen film (hade premiär i Finland 2 juni) kunde jag inte låta bli att ta en titt på Batman v. Superman. Det är ändå där Diana Prince (Gal Gadot) gör sin smygentré. Om filmen i övrig var precis så tungrodd som jag hade förväntat mig var jag desto mer imponerad av Gadot. Mina farhågor gällande Wonder Womans egen film, regisserad av Patty Jenkins, (allt från ”tänk om den är riktigt dålig” till ”om den floppar kommer kvinnor aldrig mer att få regissera eller ha huvudrollen i storfilmer”) förbyttes till försiktig förhoppning.

Jag blev inte heller besviken. Wonder Woman är varken banbrytande i sitt berättande eller felfri som film, men den är DC:s bästa hittills och (ännu) ett bevis för att den skeva könsfördelningen både framför och bakom kameran inte längre kan motiveras med unkna idéer om kvalitet och säljkraft. Och att få se en kompetent storbudgetfilm av och med kvinnor var häftigt, så är det bara. Jag överrumplades verkligen av hur tagen jag blev när Diana första gången visar sig i sin ikoniska Wonder Woman-kostym och korsar ett ingenmansland mellan brittiska och tyska soldaterna för att komma åt en by med civila. Hur hon inte behövde vara någons sidekick, hur hon fick vara Diana.

Av den anledning blev jag väldigt glad när jag hörde att biografen Alamo Drafthouse i Austin, Texas hade bestämde sig för att en av Wonder Woman-visningarna skulle vara reserverad för enbart personer som identifierar sig som kvinnor. Även bland personalen skulle alla vara kvinnor just under den visningen. Idén var att på så vis hylla en karaktär som har betytt mycket för kvinnor ända sedan hon skapades på 40-talet och som ofta hyllas som en feministisk ikon.

Men när specialvisningen offentliggjordes fylldes biografens Facebook-sida snabbt med extremt indignerade män som valde att se det som ett uttryck för diskriminering att en (1) visning inte var ämnad för dem. Var fanns ”endast för män”-visningen undrade de upprört. Det här om något var väl ändå sexism!

Flera lämnade in officiella klagomål till staden och hotade att stämma. En man, Richard A. Ameduri, skickade brev till Austins borgmästare där han inte bara hotade med att aldrig mer besöka staden men också menade att hela idén med en kvinnlig hjälte är falsk eftersom kvinnor aldrig har uppfunnit något någonsin. ”Bry dig inte om att svara, för jag är säker på att din feghet inte kommer att generera något värt att läsa” avslutade han brevet.

Men borgmästaren Steve Adler kom definitivt med ett svar värt att läsa. På stadens hemsida publicerade han både Ameduris brev och sitt eget svar. Adler beklagade att Ameduris mailkonto helt klart hade hackats av en hotfull och sexistisk person. Vilken annan förklaring kunde det finnas? Adler uppmanade honom är åtgärda säkerhetsproblemen snarast. Vad pinsamt det skulle vara, om folk verkligen trodde att Ameduri inte visste att kvinnor har uppfunnit till exempel injektionssprutan, brandstegen, solvärme, kommunikationssystem som bland annat har lagt grunden till dagens Wi-Fi och GPS-system, och öl.

Visningen på Alamo då? Ja, den sålde slut på bara några timmar och biografen lade in en till specialvisning. Den sålde också slut. Så även ett liknande evenemang på Alamo i Brooklyn, New York. Jag önskar att jag också hade fått se filmen just så. Omringad av amasoner.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9 juni 2017.