Kris och pris

Det är säkert få som har undgått turerna kring Aalto-universitet de senaste veckorna men här är en kort sammanfattning för dem som missat uppståndelsen:

Aalto-universitetet utsåg den lettiske dokumentärfilmaren Davis Simanis till ny professor i spelfilmsregi, framom Auli Mantila, Saara Saarela och Taru Mäkelä - samtliga spelfilmsregissörer med erfarenhet av att undervisa. Valet drog igång en diskussion om (bristen på) jämställdhet inom såväl filmbranschen som universitetsvärlden.

Många som uttalade sig kritiska till valet av Simanis pekade på hans bakgrund som dokumentärfilmare och bristande erfarenhet av personregi samt hans relativt korta CV överlag. Aleksi Bardy, professor i filmproduktion och den som ledde rekryteringskommittén, kontrade i sin tur med att Simanis stod för en imponerande helhet och en mycket stark provföreläsning. Bardy poängterade också att CV-längd inte är avgörande för vem som är bäst lämpad som professor.

Men inte nog med hetsigt debatterande på sociala medier – plötsligt valde Anne Lakanen, prefekt vid institutionen för filmkonst och scenografi, att lämna sin post då hon inte godkände utnämningen. Och några dagar senare avböjde Simanis professuren. Orsaken var bland annat ifrågasättandet av hans kompetens i den offentliga debatten, något som började få konsekvenser för honom även i Lettland.

Det är oturligt att Simanis som person blivit indragen i debatten, då den självfallet inte handlar om valet av just honom utan valet av en mindre erfaren man framom tre mer erfarna kvinnor. Eftersom varken jag eller någon annan tyckare har varit delaktig i processen är det omöjligt att kommentera något annat än hur det ser ut – och det ser suspekt ut, helt enkelt. Och även om Bardy påpekar att de på Institutionen för film har lika många kvinnliga som manliga professorer (Hbl 17.5) gör det inte att de är immuna mot utövandet av diskriminering. Patriarkatet genomsyrar mer än statistiken.

Varken nationalitet eller kön borde få avgöra dylika val och det är särskilt synd att dessa kategorier nu verkar användas för att nolla varandra. De som kritiserar valet av Simanis anklagas för nationalism medan de som försvarar valet är sexister. Riktigt så svartvitt är det nog inte.

Betydligt gladare blir en då av veckans andra stora finska filmnyhet. Juho Kuosmanens Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies) vann huvudpriset i tävlingsklassen Un certain regard på filmfestivalen i Cannes! Filmen är baserad på den sanna historien om boxaren Olli Mäki som sommaren 1962 mötte amerikanen David Moore i världsmästerskapen i Helsingfors. Filmen har fått fina recensioner och når finska biografer till hösten.

Den prestigefyllda Guldpalmen gavs till Ken Loach för I, Daniel Blake, ett socialrealistiskt drama om Storbritanniens krackelerande välfärdsystem. Snuvad på pokalen blev därmed förhandsfavoriten Maren Ade med komedin Toni Erdmann. Det betyder att Jane Campion fortsättningsvis är den enda kvinnan som vunnit Guldpalmen (för Pianot, 1993) i Canneshistorien. Juryn väljer självfallet med hjärtat varje år, men vad skamligt skev den är, filmbranschen, både inter- och nationellt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 27 maj 2016.