Gammalt blir nytt

Förra veckan såg jag Alfred Hitchcocks Notorious! från 1946. Filmen där Cary Grant, en amerikansk agent, och Ingrid Bergman, dottern till en dömd nazist, åker till Rio de Janeiro för att infiltrera och sätta dit ett gäng nazister. Det var i den här filmen som Hitchcock överlistade Hollywoods dåvarande regel om att en kyss högst fick vara 3 sekunder lång genom att låta sina skådespelare ständigt avbryta kyssen för att sedan fortsätta igen.

Det anmärkningsvärda är att jag såg filmen på bio. Cinemateket i Malmö har nämligen nästlat in en handfull Ingrid Bergman-filmer i höstens repertoar, 100-årsjubileet till ära. Det är något alldeles speciellt med att se äldre filmer på bio. Att se film är alltid att stiga in i en helt ny värld, filmens värld, men att se äldre filmer transporterar en inte bara till ett parallellt universum utan även bakåt i tiden. Filmer är tidskapslar och säger alltid något om sin samtid.

Som den 80-talist jag är finns här säkert ett inslag att nostalgi för en tid jag inte ens har upplevt, men filmentusiasten i mig väljer att tro att det ändå främst handlar om att få tillgång till ett arv som det inte är självklart att jag annars skulle få ta del av.

Jag skulle vilja påstå att bioupplevelsen blir än mer magisk om en redan har sett filmen i fråga, i ett annat format. Att se ny film på bio handlar om att ta del av något för första gången. All energi går åt till att ta in, tolka, pusslar ihop narrativ. Världen sköljer över en, och det är härligt men också en delvis passiv upplevelse. Att se en redan sedd film på bio handlar däremot om att se något på ett nytt sätt, att aktivt föra blicken till ställen på skärmen dit de aldrig vandrat tidigare. Att till exempel upptäcka allt det som tidigare varit bakgrund.

En av mina största och mest emotionella filmupplevelser är då jag på en filmfestival i Wroclaw i Polen för flera år sedan fick se David Lynchs Lost Highway (1997) på en gammal teater omgjord till biograf. Det var en film jag hade sett många gånger tidigare och just därför, för att jag hade något att jämföra med och för att jag inte var upptagen av att främst följa narrativet, var det en så omvälvande och storslagen upplevelse.

Jag blev på ett helt annat sätt medveten om färger, ljud, hur stor skärmen faktiskt var. Alla mina sinnen var på helspänn, jag såg detaljer jag missat under varje tidigare visning. Patricia Arquettes blonda hår bländade mig när hon steg ur Mr. Eddys Cadillac och Lou Reed sjöng som aldrig förr. Och jo, jag tror faktiskt att några tårar rann ner för min kind, det var så vackert.

Nästa vecka visar filmarkivet i Åbo Federico Fellinis storslagna 8 ½ (1963) och några veckor senare är det dags för tonårsklassikern Clueless (1995). Vitt skilda filmer - men bägge värda att (åter)upplevas på bio.

Publicerad i Åbo Underrättelser 2 oktober 2015.