Svenska personporträtt

En av hösten mer omtalade dokumentärer är Jag är Ingrid, Stig Björkmans porträtt av den svenska filmstjärnan Ingrid Bergman. Det är en mycket intim och fascinerande dokumentär som till stor del består av material filmat av Ingrid Bergman själv, eller av hennes familj och utdrag ur hennes dagbok. Mitt i en blomstrande Hollywoodkarriär blev hon förälskad i den italienska regissören Roberto Rossellini och lämnade såväl USA som man och barn. Skandalfaktorn var enorm. Bergman återvände inte till Hollywood förrän 1956 med Anastasia, som gav henne en andra Oscarstatyett. Ingrid Bergman lyckades med konststycket att, som hon själv uttryckte det, ”gå från helgon till hora och tillbaka till helgon igen, allt under en livstid.”

En annan högst sevärd svensk dokumentär är Taikon, Lawen Mohtadis och Gellert Tamas film om författaren och aktivisten Katarina Taikon, främst känd för böckerna om Katitzi. Dokumentärens fokus är dock främst inriktat på det starka politiska engagemang Taikon hade för romernas situation i Sverige.

Då Katarina Taikon föddes på 30-talet var Sverige ett land där romerna kallades zigenare och levde ett kringvandrande liv kantat av fördomar och utanförskap. Familjen Taikon försörjde sig som tivoliägare men Katarinas mamma dog när hon var 9 månader och under uppväxten bodde hon både hos en fosterfamilj och på barnhem. Som många andra romska barn fick hon inte gå i skola under uppväxten, utan lärde sig läsa och skriva först i vuxen ålder.

Katarina Taikons debutbok Zienerska (1963) blev inledningen på en lång och intensiv kamp för romernas rättigheter i Sverige. Boken var ett slagkraftigt inlägg i samhällsdebatten och Taikon tampades verbalt med såväl Tage Erlander som Olof Palme. Hon krävde romernas lika rättigheter. Att de också skulle få tak över huvudet och tillgång till utbildning, som alla andra. Mycket lyckades hon åstadkomma, men aldrig så mycket som hon önskade.

Böckerna om Katitzi började hon skriva först i slutet av 60-talet då hon kände sig allt mer uppgiven i sitt politiska engagemang. Förändringen skedde inte i den takt hon önskade, och rasismen riktad mot romerna var fortfarande stark. Katitzi var ett sätt att rikta fokus mot barnen istället, framtiden.

Mohtadi och Tamas ger en komplex bild av Taikon. Hon var inget helgon, men hon kämpade för det hon trodde på, och det är otroligt inspirerande. Mohtadi skrev också boken Den dag jag blir fri om Taikon år 2012, så insatt i ämnet är hon definitivt.

Dokumentären är inte bara intressant som tidsdokument, utan också brännande aktuell idag. Antiziganismen lever och frodas fortsättningsvis i ett Europa som i stor utsträckning behandlar romerna som paria. Förra året uppdagades det till exempel att polisen i Skåne hade ett register över romer - en kartläggning som inte verkar kunna förklaras som annat än etnisk profilering i diskriminerande syfte.

Dokumentären Taikon påminner oss än en gång, för vi verkar ständigt behöva bli påminda, om att dessa människor är våra gelikar och att de har rätt till precis samma grundläggande mänskliga rättigheter som vi.

Publicerad i Åbo Underrättelser 18 september 2015.