MFD

Jag känner mig lite som jag gjorde på skolutflykterna i lågstadieskolan i Stockholm. Mina nya svenska klasskamrater hade chips, läsk, plättar och lösgodis i matsäcken. Jag hade rågbrödssmörgåsar med ost och en flaska hemlagad saft.

Nu befinner jag mig inte på en Waxholmsbåt utan på Malmö Filmdagar (MFD), ett branschevenemang för filmfolk. De kostymklädda männen och kjolklädda kvinnorna runt mig bor på hotell och avtalar möten och businessluncher. Jag har inte hemlagad saft den här gången, men nog en rågbrödssmörgås och en pärontripp. Jag har cyklat hit (jag bor bara några kilometer härifrån) och äter min medhavda smörgås i foajén på biografen där hela evenemanget tar plats.

Jag känner mig lite som en spion, med mitt röda ackrediteringskort om halsen (det betyder frilansare – de andra har gröna eller blåa kort). Jag går runt och tjuvlyssnar lite på konversationer, försöker få en titt på presskorten som avslöjar vem som är vem. Får veta vilka filmer som unisont hyllas (Pixars nya animation Inside Out), vilka som delar folk (Woody Allens Irrational Man) och vilka som sågas (den svenska romantiska komedin Glada hälsningar från Missångerträsk).

Den första filmen som de flesta av oss ser är just Pixars hyllade Inside Out men än mer entusiastisk är jag över att filmens regissör Pete Docter och producent Jonas Rivera är på plats. Docter är även mannen bakom Monsters Inc. och Up.

Docter får mig helt klart att känna mig lite starstruck. Han är otroligt lång, tar trappan tre trappsteg i taget. Han ser lite ut som pappan i The Incredibles. Fast längre och smalare.

En svensk som envisas med att uttala Pixar med betoning på a:et [pixár] intervjuar dem kort innan filmen börjar. Docter berättar att idén kom från att hans egen dotter plötsligt gick från glad och sprallig till dramatisk och svår och han började undra vad som föregick i hennes huvud egentligen. Själv hade han också genomgått en liknande period, när hans familj flyttade: ”På Pixar jobbar vi med en massa monster och bilar och sånt, men alla berättelser är personliga, och det här är min och min dotters berättelse.”

Fem år tog arbetet från idé till färdig film. Processen inkluderade samtal med både psykologer och vetenskapsmän, berättar Rivera. ”Vi insåg att vi inte var några experter på känslor, så vi måste fråga andra”, skrattar han.

Filmen är söt, men just här visas den dubbade versionen, och eftersom jag inte vill gå miste om särskilt Amy Poehlers röstarbete ska jag se till att se den på nytt i originalversion.

Starstruck känner jag mig även när jag ser den svenska regissören Anna Odell efter filmen. Hon sitter och gör något viktigt (antar jag) på sin dator och sedan går hon på lunch. Jag sitter kvar. Bildgooglar Anna Odell i smyg. Ja, det var hon.

Publicerad i Åbo Underrättelser 4 september 2015.