Tröskel

Det finns vissa filmer som jag länge har tänkt se. Tanken har kanske först varit att se dem på bio, sedan hyra dem, streama eller till och med köpa dem. Men det har aldrig blivit av. Inte för att de har fått dålig kritik (i tidningar eller av vänner), eller för att jag plötsligt tappat intresset, utan för att det finns en osynlig tröskel. Dessa filmer har ofta en sak gemensamt: de kommer eventuellt att få mig att må dåligt. De kommer i alla fall inte att få mig att må bra.

En av filmerna är det svenska dramat Äta sova dö (2012) av Gabriela Pichler. Den handlar om den 20-åriga Rasa som bor med sin sjuka pappa i Skåne och blir av med sitt jobb på fabriken. Inte någon feelgood-premiss direkt. En annan är Still Alice (2014) med Julianne Moore som Alzheimersjuk lingvistikprofessor. En riktig gråtfest om jag ska tro mina vänner. Även Xavier Dolans nästan tre timmar långa Laurence Anyways (2012) har fått vänta på sin tur. Den följer den komplicerade relationen mellan en transgender kvinna och hennes flickvän.

Det är som att vissa filmer kräver ett ytterst specifikt humör eller sinnesstämning, medan andra är mindre kräsna. Självfallet handlar det ofta om vad filmerna kräver av en. En lättsam romantisk komedi är lättare att smälta en stressig måndagskväll än ett drama om fattigdom och våld. Ibland orkar en bara inte bli påmind om alla världens hemskheter, så är det bara. Men i andra fall är det inte så enkelt.

Det finns nämligen filmer som har oförklarliga trösklar. Jag har i evigheter haft Sylvain Chomets L’Illusionniste (2010) på listan av filmer att se, men det blir bara inte av. Detta fast jag älskar han tidigare animation Les Triplettes de Belleville, en otroligt charmig liten pärla om en cyklist som blir kidnappad och hans mormor som letar efter honom. L’Illusionniste följer en illusionist som flyttar från Paris till London under slutet av 50-talet. Filmen är baserad på ett oproducerat manus av Jacques Tati, en filmskapare som jag uppskattar oerhört mycket.

Den är alltså som gjord för mig. Och kanske det är där skon klämmer. Kanske är jag rädd för att bli besviken, för att filmen inte ska leva upp till mina förväntningar. Detsamma gäller nog Stories We Tell (2012), Sarah Polleys dokumentär om sin familj och familjehemligheter. Jag har nu i tre år hållit mig undan alla artiklar och samtal om vad det är som hemligheter som avslöjas men jag har fortfarande inte sett filmen. Det är som att jag omedvetet sparar den. Men till vad? Till den där perfekta hemmakvällen med ett glas vin och popcorn à la Olivia Pope i Scandal?

Jag vet faktiskt inte. Kanske jag bara ska bestämma mig för att se filmen ikväll. Inte tänka så mycket på de yttre omständigheterna eller min egen sinnesstämning. Lita på att Polley och hennes släkt kan fånga mig oavsett. Och om det är någon jag litar på så är det faktiskt Polley. Det är en dejt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 21 augusti 2015.