Snorkiga Sorkin

Den här veckan har jag snöat in mig på en femton år gammal TV-serie som gick i graven efter bara två säsonger och som många aldrig ens har hört talas om. Sports Night heter den och är skapad av ingen mindre än Aaron Sorkin – mannen bakom bland annat The West Wing, The Newsroom och The Social Network. Han är för tillfället aktuell med en film om Apple-grundaren Steve Jobs.

Sports Night följer TV-redaktionen på ett sportnyhetsprogram och främsta fokus ligger på radarparet Dan och Casey, huvudproducenten Dana, chefen Isaac samt medarbetarna Natalie och Jeremy. Det är en klassisk ”walking and talking”-produkt, det vill säga ett ytterst dialogdrivet drama där det mesta sägs under långa tagningar när karaktärerna tar sig fram genom korridorer och kontorslandskap. Det är en typisk Sorkin-strategi. Liknande korridorer hittas i Studio 60 on the Sunset Strip och The Newsroom, och även Vita Huset är fullt av dylika transportsträckor, som bevisat i The West Wing.

Även om jag definitivt kan imponeras av Sorkins enorma förmåga att skriva snabb och smart dialog är jag inget stort Sorkin-fan. Varför? Jo, för att det efter en stund blir rätt olidligt att tillbringa tid med karaktärer som ständigt har rätt. För så skriver Sorkin de flesta av sina huvudpersoner.

De är karaktärer som begåvats med intelligens och en fantastisk förmåga att uttrycka sig (Sorkins förmåga vill säga), vilket tillåter dem att sätta vem som helst på plats bara genom att öppna munnen. Denna förmåga gör dem dock ofta odrägliga, då den verkar finnas på bekostnad av empati. Det är ingen slump att Sorkin intresserat sig för både Mark Zuckerberg och Jobs, två män som är kända för att vara både skitstövlar som genier.

För några veckor sedan diskuterades filmen Steve Jobs i NPR-podden Pop Culture Happy Hour. Linda Holmes påpekade att filmen upprätthåller Sorkins intresse för den Stora Mannen som ingen lyssnar på men som alltid har rätt, och Glen Weldon lanserade i sin tur följande teori: filmen är det närmaste vi kommer en biografi över Sorkin.

Och han har en poäng. Sorkin har precis som Jobs (och Zuckerberg) kritiserats för att inte ge erkännande där det förtjänas, för att se sig själv som den viktigaste (och enda?) komponenten i en skapandeprocess. Det finns en hel del beröringspunkter.

Men Sorkins karaktärer har inte alltid varit så nedlåtande. Om vi vänder blicken bakåt i filmografin hittar vi till exempel filmen The American President (1995) där Michael Douglas envisa men empatiska president faller för Annette Benings lobbyist och försöker dejta henne samtidigt som han vill bli omvald. Även ensemblen i Sports Night är komplexa människor som trots sina väloljade käftar klarar av att bry sig om andra människor.

Sorkin har alltid haft karaktärstypen besserwisser i sig (precis som de undermåliga kvinnoporträtten) men nyanserna var fler och mer påtagliga förr. Kanske för att den Stora Mannen då ännu inte klarade sig utan andra Stora Män(niskor) runt sig. Nu står han där ensam på toppen. Det måtte vara ensamt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 30 oktober 2015.