Spionens år

Så var det dags igen. James Bond, allas vår mest frekvent återkommande spion, har åter seglat upp på bioduken, denna gång under titeln Spectre. Igen, tänker jag och inser sedan att det inte är Bond jag hängt med hela året utan en massa andra spioner. 2015 är nämligen något av spionens år.

I början av året dök ”glimten i ögat”-filmen Kingsman: The Secret Service upp från ingenstans och under sommaren var det dags för Mission: Impossible - Rogue Nation, den femte filmen om Ethan Hunt (Tom Cruise) samt Melissa McCarthys actionkomedi Spy. Till samma "lite som Bond, fast roligare"-kategori sällar sig också The Man From U.N.C.L.E., Guy Ritchies filmversion av 60-talsserien med samma namn.

I slutet av 90-talet och början av 2000-talet verkade det finnas ett otroligt behov av att göra narr av James Bond som karaktär och som fenomen. Tydliga Bond-parodier som Leslie Nielsens Spy Hard (1996) och Rowan Atkinsons Johnny English (2003) fick samsas om publiken med Mike Myers tre Austin Powers-filmer (1997-2002).

Nu verkar det snarast finnas ett behov av att lätta upp stämningen inom genren. Inte parodi, utan underhållning. Är det för att Bond själv har blivit så otroligt allvarlig? Precis som alla superhjältar? Christopher Nolan tog oss långt bort från Tim Burtons klatschiga Batman, och resten följde efter. Daniel Craigs Bond har mer än någon annan inkarnation etablerat sig som oslipad, ambivalent, sårbar.

Anti-hjälten har i viss mån tagit över både inom film och TV, och det verkar som att folk nu letar efter en väg tillbaka. Men tillbaka till vaddå? James Bond i Roger Moores skepnad? Ja, kanske. Att äta kakan och ha den kvar är ett slitet idiom som fungerar bra här. De mörkare, allvarligare spionfilmerna kommer inte att sluta göras. Om några veckor är det till exempel dags för Steven Spielbergs Bridge of Spies, en mer klassisk och nedtonad spionfilm. Men spionen har i år mer än något annat fått vara både lite löjlig och extremt cool. Både satir och allvar. För: varför välja?

McCarthy i Spy börjar som ett skämt men utvecklas till en regelrätt badass-spion och såväl Kingsman som The Man From U.N.C.L.E. försöker i någon mån metakommentera spionfilmen samtidigt som de desperat håller fast vid den eskapism som den glassiga tropen erbjuder.

Årets personliga spionfavorit är The Man From U.N.C.L.E. som trots en pinsamt förutsägbar story lyckas charma med sitt naiva ”devil may care”-grepp. Och det går inte att motstå Armie Hammer (Winklevossarna från The Social Network) som bufflig sovjetspion. Ett enormt plus får filmen också för att de två spionerna i centrum (fiender som såklart måste jobba tillsammans) inte strider om samma brud.

Och apropå Bridge of Spies finns det ett underbart litet YouTube-klipp där Jimmy Fallon och Tom Hanks spelar upp scener som barn har skrivit på basen av filmens titel. Det är bara att söka på ”Kid Theater with Tom Hanks”.

Publicerad i Åbo Underrättelser 13 november 2015.