De otroliga bröderna

Jag har ett ambivalent förhållande till dokumentärfilmer. Å ena sidan älskar jag att få gå in i en värld som någon annan har upptäckt och inse att jo, truth is stranger than fiction. Å andra sidan kan jag inte skaka av mig känslan av att hela tiden bli lite förd bakom ljuset. (För hallå, dokumentärer är ju också fiktion såtillvida att de är klippta, filmade ur ett visst perspektiv etc. Men det där vet alla redan.)

Chrystal Moselles Sundance-vinnande dokumentär The Wolfpack (nej, det är inte en film om varulvar) är just en sådan film vars premiss låter lite för ”bra” för att vara sann. En ”du måste se den för att tro den”-film. Eller vad sägs om följande:

I ett fattigt område på Lower East Side i New York bor familjen Angulo. Pappa Oscar, mamma Susanne och sju syskon - alla med långt svart hår och namn på sanskrit: Visnu, Bhagavan, Govinda, Narayana, Mukunda, Krsna och Jagadisa. Barnen har blivit hemskolade och även i övrigt isolerade från resten av världen. Oscar vill skydda dem från droger, kriminalitet och den stora konspirationen som kallas Samhället. Vissa år har de bara fått gå ut ur lägenheten en gång, eller inte alls. Istället har de Oscars enorma filmkollektion. Fyllda av fantasi och uppfinningsrikedom börjar de avancerat återskapa sina favoritscener i lägenheten.

När Moselle kommer in i bilden har de sex bröderna redan börjat utmana faderns regler och under filmens gång ser vi dem ta för sig mer och mer av världen utanför. Deras syster Visnu lider av Turners syndrom och syns därför knappt i filmen.

Och visst är det nästan för otroligt för att vara sant, dessa långhåriga individer i Reservoir Dogs-kostymer och solglasögon som för hand transkriberar hela filmer och bygger rekvisita av cornflakespaket, yogamattor och silvertejp medan deras paranoida far förbjuder dem att prata för nära de väggar som gränsar till grannarna – de tjuvlyssnar antagligen! (“I always thought of him as a failed cult leader” säger Moselle om Oscar i en intervju med The Telegraph, och det är en slående liknelse.)

Visst är också Moselle subjektiv och klipper och klistrar i berättelsen för att den ska passa in i dokumentärformatet och onekligen finns det mer under ytan än vad vi får höra och se. Men den sensationslystna ton som kan skönjas i filmens trailer saknar filmen helt.

Till skillnad från till exempel Catfish (2010), en dokumentär vars hela premiss bygger på att den är delvis konstruerad, känns Moselles film organisk. Vi är inte med från början för det fanns ingen filmkamera som kunde fånga Moselles första möte med pojkarna. Kameran knäpptes på långt senare, när kontakten redan etablerats. Vi ser inte heller några av filmens mer dramatiska ögonblick utan hör bara pojkarnas berättelser – för Moselle råkade inte vara där då. Logiskt. Trovärdigt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 11 december 2015.