Äntligen amasoner!

När mastodontfilmen Batman v. Superman nådde biografer förra året valde jag att avstå filmen. Jag är inte så förtjust i den mörka, tunga värld som DC Comics bygger upp – jag föredrar Marvels glimten-i-ögat-filmer. Men när karaktären Wonder Woman nu äntligen har förärats en egen film (hade premiär i Finland 2 juni) kunde jag inte låta bli att ta en titt på Batman v. Superman. Det är ändå där Diana Prince (Gal Gadot) gör sin smygentré. Om filmen i övrig var precis så tungrodd som jag hade förväntat mig var jag desto mer imponerad av Gadot. Mina farhågor gällande Wonder Womans egen film, regisserad av Patty Jenkins, (allt från ”tänk om den är riktigt dålig” till ”om den floppar kommer kvinnor aldrig mer att få regissera eller ha huvudrollen i storfilmer”) förbyttes till försiktig förhoppning.

Jag blev inte heller besviken. Wonder Woman är varken banbrytande i sitt berättande eller felfri som film, men den är DC:s bästa hittills och (ännu) ett bevis för att den skeva könsfördelningen både framför och bakom kameran inte längre kan motiveras med unkna idéer om kvalitet och säljkraft. Och att få se en kompetent storbudgetfilm av och med kvinnor var häftigt, så är det bara. Jag överrumplades verkligen av hur tagen jag blev när Diana första gången visar sig i sin ikoniska Wonder Woman-kostym och korsar ett ingenmansland mellan brittiska och tyska soldaterna för att komma åt en by med civila. Hur hon inte behövde vara någons sidekick, hur hon fick vara Diana.

Av den anledning blev jag väldigt glad när jag hörde att biografen Alamo Drafthouse i Austin, Texas hade bestämde sig för att en av Wonder Woman-visningarna skulle vara reserverad för enbart personer som identifierar sig som kvinnor. Även bland personalen skulle alla vara kvinnor just under den visningen. Idén var att på så vis hylla en karaktär som har betytt mycket för kvinnor ända sedan hon skapades på 40-talet och som ofta hyllas som en feministisk ikon.

Men när specialvisningen offentliggjordes fylldes biografens Facebook-sida snabbt med extremt indignerade män som valde att se det som ett uttryck för diskriminering att en (1) visning inte var ämnad för dem. Var fanns ”endast för män”-visningen undrade de upprört. Det här om något var väl ändå sexism!

Flera lämnade in officiella klagomål till staden och hotade att stämma. En man, Richard A. Ameduri, skickade brev till Austins borgmästare där han inte bara hotade med att aldrig mer besöka staden men också menade att hela idén med en kvinnlig hjälte är falsk eftersom kvinnor aldrig har uppfunnit något någonsin. ”Bry dig inte om att svara, för jag är säker på att din feghet inte kommer att generera något värt att läsa” avslutade han brevet.

Men borgmästaren Steve Adler kom definitivt med ett svar värt att läsa. På stadens hemsida publicerade han både Ameduris brev och sitt eget svar. Adler beklagade att Ameduris mailkonto helt klart hade hackats av en hotfull och sexistisk person. Vilken annan förklaring kunde det finnas? Adler uppmanade honom är åtgärda säkerhetsproblemen snarast. Vad pinsamt det skulle vara, om folk verkligen trodde att Ameduri inte visste att kvinnor har uppfunnit till exempel injektionssprutan, brandstegen, solvärme, kommunikationssystem som bland annat har lagt grunden till dagens Wi-Fi och GPS-system, och öl.

Visningen på Alamo då? Ja, den sålde slut på bara några timmar och biografen lade in en till specialvisning. Den sålde också slut. Så även ett liknande evenemang på Alamo i Brooklyn, New York. Jag önskar att jag också hade fått se filmen just så. Omringad av amasoner.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9 juni 2017.

Lynch Lynch Lynch

Det händer igen. Tv-serien Twin Peaks har återuppstått och alla vänder blicken mot det lilla samhället som för över 25 år sedan skakades av Laura Palmers död. Där Agent Dale Cooper drack starkt svart kaffe och Bob lurade bakom vardagsrumssoffan. Där det fanns idel mörker bakom den besynnerliga ytan.

Det är både samma värld och en helt annan vi får stiga in i ett kvartssekel senare. Lynch har varit väldigt förtegen om handlingen och det är både typiskt och förståeligt. Här gäller det att hitta balansen mellan nostalgi och utveckling. ”Är det här framtiden eller det förflutna?” frågar den enarmade mannen i det röda rummet, och det är den frågan vi som publik också får tampas med. Är detta Twin Peaks så som vi minns det eller något helt annat, besläktat, nytt?

Som uppladdning inför Twin Peaks: The Return visade en av Malmös biografer några äldre filmer av Lynch. Jag fick således chansen att se min absoluta favoritfilm Mulholland Drive på bio igen, för första gången sedan premiären 2001. Upplevelsen sitter i, och jag märker att trots återbesöket i Twin Peaks är en del av mig kvar på Mulholland Drive. Där en svart limousine långsamt tar sig fram i kvällsmörkret. Där en kvinna med minnesförlust möter en skådespelerska med stora drömmar. Där identiteter förskjuts och smälter samman. Där det finns idel mörker bakom den hoppfulla ytan.

Mulholland Drive är inte så långt ifrån Twin Peaks. Hos Lynch länkas platserna ihop av den distinkta dialogen, tonen, mörkret och framförallt musiken, signerad Angelo Badalamenti. Han har en diger erfarenhet av att jobba tillsammans med Lynch – faktiskt har han gjort musiken till sex av tio Lynchfilmer samt webbserien Rabbits och alla säsonger av Twin Peaks.

Från början anställdes han som röstcoach åt Isabella Rossellini när Lynch filmade Blue Velvet. Tanken var att Rossellini skulle sjunga en version av Tim Buckleys Song to the Siren. Lynch var inspirerad av This Mortal Coils cover men lyckades aldrig få rättigheterna. Lynch och Badalamenti skrev istället Mysteries of Love tillsammans och Badalamenti fick rollen som pianist. Och Song to the Siren – den hamnade i Lost Highway istället, signerad just This Mortal Coil.

Mulholland Drive var också ämnad för TV från början. Lynch filmade den som ett 90-minuter långt pilotavsnitt för en tv-serie men då ingen ville köpa den skrev han om manuset och fortsatte filma. Enligt Sherilyn Fenn, som spelar Audrey Horne i Twin Peaks, var premissen för Mulholland Drive först tänkt som en spin off-film med Audrey Horne i huvudrollen. Men det usla mottagandet som filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me fick gjorde att Lynch skrotade alla liknande planer. Låt oss hoppas att Audrey får leva vidare i nya Twin Peaks istället, och att resultatet är minst lika nervkittlande som färden längs Mulholland Drive.

Publicerad i Åbo Underrättelser 26 maj 2017.

Isabelle Huppert, 12 poäng

Det är den tiden på året, då Europa samlas kring det som förenar oss alla: dålig musik och underliga scenshower. Fenomenet som stavas Eurovisionen. Semifinalerna är avklarade och finalisterna är redo för finalen imorgon. Men för den som vill ladda inför festen med en film eller två är det relativt svårt. Filmerna om Eurovisionen är nämligen nästintill obefintliga.

Kanske för att evenemanget i sig är ett sådant spektakel att det är svårt att överträffa. Här samlas nämligen alla möjliga känslolägen och karaktärer. I år finns översvallande ballader, en gorilla, en man med ett hästhuvud, rekvisita i form av en långa fläta, rumänsk joddelsång och en svensk Dressman-reklam. Utöver det har vi ett stående inslag av kompisröstande, en och annan skandal och lite politiskt drama. Eurovisionen är som ett hopkok av de flesta filmgenrer, med höjdpunkter och bottennapp sida vid sida. Hur skulle filmen någonsin kunna förmedla eller överträffa det?

Förutom några ”dokumentärer” i PR-syfte (typ Fairytale The Movie om Alexander Rybaks år efter vinsten i ESC) finns egentligen bara Susanne Biers Livet är en schlager (2000) med manus av Jonas Gardell. Filmen fokuserar på fyrabarnsmamman Mona (Helena Bergström) som är besatt av schlagermusik. Hon jobbar som personlig assistent åt David (Jonas Karlsson) som har cerebral pares. Han spelar upp ett musikstycke för Mona, som i sin tur skriver text till musiken och skickar in den till de svenska uttagningarna för ESC mot Davids vilja.

Men så dyker den franska romantiska komedin Souvenir (2016) upp från ingenstans. Det är en av dessa filmer att se och förundras över att den alls blivit till. Isabelle Huppert, av alla människor, spelar Liliane – en uttråkad kvinna vars liv består av monotont arbete på en pathéfabrik och ensamma kvällar framför tv:n med en drink i handen. Men hon har ett förflutet som sångerskan Laura som gjorde stor succé i Eurovisionen för Frankrike för många år sedan. Hon kom tvåa, slagen endast av ABBA. Inte fy skam det. (Men ändå, som en av hennes medarbetare säger när sanningen om hennes identitet uppdagas: du borde ha vunnit men de fuskade säkert, svenskarna!)

I filmen är det den unga boxaren Jean (Kévin Azaïs) som återupptäcker Liliane och övertalar henne att göra comeback som Laura, först inför boxningsklubben och halventusiastiska pensionärer på ett äldreboende. Sedan: den franska eurovisionsuttagningen.

Filmen är sockervadd, så tunn att den knappt skulle finnas vore det inte för Hupperts charm och utstrålning. Och comeback-sången Joli Garçon är ett riktigt örhänge. Ja, faktiskt skulle sången få min röst i årets tävling om Isabelle Huppert framförde den. Men så är jag också svag för lätta, smått smöriga franska bagateller, både i musik- och filmform.

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 maj 2017.

The Real American Horror Story

Jordan Peele är främst känd som ena halvan i humorduon Key & Peele, vars sketchkomedishow med samma namn fokuserade mycket på rasism, fördomar och samhällsnormer. Nu långfilmsdebuterar han med Get Out (finländsk premiär 5 maj).

I centrum hittar vi Chris (Daniel Kaluuya) som tillsammans med sin flickvän Rose (Allison Williams) ska träffa hennes föräldrar för första gången. Att träffa släkten är alltid potentiellt obekvämt men än mer illa till mods känner sig Chris när han inser att föräldrarna inte vet att han är svart. ”Oroa dig inte, mina föräldrar är inte rasister” säger Rose och menar att hennes pappa skulle ha röstat på Obama en tredje gång om han bara kunnat. Men Chris vet att vardagsrasismen lever väl även hos vita, välmenande liberaler. Ja, kanske alldeles särskilt väl hos just dem.

Premissen känns igen från Stanley Kramers dramakomedi Guess Who’s Coming to Dinner (1967), men regissören och manusförfattaren Peele har andra planer för Get Out. Istället för ett lättsamt drama med ett budskap bjuds vi på en regelrätt skräckfilm, och en riktigt bra sådan dessutom. Men Peele nöjer sig inte med det – det finns en orsak till att han själv kallar filmen för en socialthriller – utan väver in bitande satir och samhällskritik i varje scen.

Det markanta med Get Out är just det, att den inte är det ena eller det andra utan allt samtidigt: en bitande social kritik och en effektiv, underhållande thriller med komiska inslag. Dessa olika grepp tar inte ut varandra utan samverkar för att skapa en film där det är nästintill omöjligt att komma åt precis alla dimensioner under en och samma visning. Det är en film att se om.

I en intervju med Terry Gross på NPR påpekar Peele att de bästa och mest effektiva skräckfilmerna alltid bottnar i en verklig rädsla. I en amerikansk kontext finns det filmer som undersöker alla sorters skräck förutom just etnicitet i en modern kontext. Peele såg ett tomrum som behövde fyllas.

Att vara svart i USA är att ständigt få höra att en ser rasism där den inte finns. Peele ville därför göra en film där publiken oberoende av etnicitet ständigt medvetandegörs om de mikroaggressioner och alluderingar till etnicitet som Chris utsätts för, och som i förlängningen är en del av vardagen för rasifierade.

I sin recension av Get Out skrev Alonso Duralde att Get Out handlar om svarta människors rädsla för vita människors rädsla för svarta människor. Det är ytterst smart att använda sig av skräckfilmens konventioner för att utforska just detta. Det är en genre som allt som oftast porträtterar vita kvinnor som oskyldiga överlevare och svarta män som statister, mördade redan under filmens första 10 minuter. Amy Nicholson sammanfattar det väl i sin recension av Get Out: i de flesta slasherfilmer skulle en kille som Chris dö först, men Peele tar fasta på hur klichén fått allt om bakfoten – unga svarta män vet definitivt att deras liv är i fara från första stund.

Därför är också inledningsscenen i Get Out så genial och tongivande: en människa går ensam på en mörk gata i ett område hen inte känner till. Men här är det inte en vit kvinna i ett slumområde utan en svart man i ett vitt, välbärgat villaområde. En bil kör förbi, saktar ner. Tankarna går till Trayvon Martin – 17-åringen som sköts ihjäl i ett grindsamhälle i Florida – och faran är alldeles skrämmande påtaglig, verklig och befogad.

Publicerad i Åbo Underrättelser 28 april 2017.

Illa åldrande Kong

Jag minns när jag såg Peter Jacksons version av King Kong första gången. Jag gick i gymnasiet och cyklade till biografen i Iso Omena för se den i en nästan tom biosalong. Jag hade sovit mig genom Jacksons första Sagan om ringen-film och undvikit de två efterföljande, men ändå förstod jag att Jackson var någon som kunde blåsa liv i Kong, som kunde leverera något stort, något episkt. Och jag minns att jag var imponerad, av effekterna, av Kong.

Det här var 2005 och filmvärlden var främst intresserad av specialeffekter. Vad var möjligt, vilka gränser gick att tänja. Och Jackson var en som tänjde, särskilt gällande motion capture, alltså lagringen av rörelser för att få datagjorda karaktärer att röra sig som riktiga människor eller djur. Kong spelades därför av Andy Serkis, redan då känd som Gollum från Jacksons Tolkien-universum.

Andra gången jag såg Jacksons jätteapa var för bara några dagar sedan. Den nya Kong: Skull Island fick en vän till mig att återbesöka Jacksons version och efteråt bad han mig ta en titt. Var det bara han som tyckte att det var rent ut sagt omöjligt att se om den? Jag tittade och kunde snabbt konstatera att han hade rätt. Filmen hade åldrats allt annat än väl.

Specialeffekterna, som mitt tonårsjag hade imponerats så av, påminde mig om äldre filmer där karaktärerna sitter i en bil och vägen syns som en film bakom dem. Det var plötsligt helt övertydligt att skådespelarna hade spelat in sina scener framför en green screen. Jämfört med den nyaste Kong-filmen såg det verkligt billigt ut. Det var även mycket annat med Jacksons film som förvirrade mig. Kameraarbetet är ojämnt, tonen pendlar mellan pampigt allvar och buskishumor, den är evighetslång: det tar dem över en timme att ens komma fram till dödskalleön! Allt detta hade jag glömt.

Det fick mig att fundera på Kong: Skull Island. Än en gång imponerades jag av effekterna, av Kong och hans kamp mot de övriga djuren på ön. Men resten då? Kommer jag att se om filmen om 12 år och ha samma reaktion som med Jacksons version? Risken finns. Kongs förbannelse är nämligen att berättelsen inte är lika intressant som fenomenet i sig. Det betyder att varje ny installation uppdaterar apan och effekterna, medan ramberättelsen är i det närmaste reaktionär. Karaktärgalleriet är ständigt någon variant av den skjutglada, den giriga, den smågalna, den sensibla, Kvinnan, Kong. Ingredienserna varierar - Kong är antingen monster eller antihjälte - men soppan är densamma.

Trots detta har Kong levt ett imponerande långt filmliv. Den ikoniska jätteapan gjorde sin filmdebut redan 1933 efter att ha skapats av Merian C. Cooper, en man som på grund av sin livslånga fascination för gorillor ville göra en ”terror gorilla picture”. Eftersom Cooper tyckte om slagkraftiga ord som började på bokstaven k fick apan heta Kong och resultatet blev den numera legendariska King Kong. Därefter har det genom filmhistorien gjorts flertalet nyfilmatiseringar och sidoprojekt. Och intresset för Kong verkar inte svalna, tvärtom. Redan om tre år får vi en ny chans att evaluera specialeffekterna kring Kong. Då ska Godzilla vs. Kong realiseras. Min totalt riskfria gissning är att effekterna kommer att vinna över handling även här.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 mars 2017.

Beauty and the Beast

Såg nyversionen av Beauty and the Beast.

I sin recension i The New Yorker skrev Anthony Lane "Still, the sheer dexterity is overwhelming, and only the sternest viewer will be able to resist the onslaught of such thoroughly marketed magic. Beauty and the Beast is delectably done; when it’s over, though, and when the spell is snapped, it melts away, like cotton candy on the tongue."

Jag tror att jag kanske hör till kategorin "sternest viewer" för jag kände mig mycket oimponerad av filmen. Allt den åstadkom var att få mig att vilja se den animerade versionen istället. Det som var lika var sämre och det som hade lagts till var inte bra nog. 

Visst var det stundvis kittlande att få höra de gamla sångerna igen,  scenen där de dansar var vacker och Emma Thompson var charmig som alltid MEN Emma Watson var mer kompetent än intressant, jag hade svårt att se att det fanns någon kemi mellan henne och Odjuret alls, Gaston var än mer störande, Le Fou överdriven, backstoryn onödig (Paris? What?), tingen (klockan, kandelabern etc.) oändligt mycket mindre charmiga och sångerna sjungna med mindre känsla än i den animerade filmen.

Och som jag redan skrev på FB: det värsta med Skönheten och odjuret är det olyckliga slutet. Gråter varje gång odjuret förvandlas till den där tråkiga, charmlösa prinsen.

Hell or High Water, Hidden Figures, Tom of Finland

Några filmer jag sett:

Hell or High Water
En modern western/thriller fylld av överraskningar. Ben Foster och Chris Pine spelar bröder som rånar banker, men varför - det får vi inte veta från början. I hasorna har de Jeff Bridges nästan-pensionerade polis. En förvånansvärt lågmäld och mångbottnad film som pumpar nytt liv in i den ganska slitna westerngenren. Rekommenderas!

Hidden Figures
Åh vad jag tyckte om den här filmen! Produktionsmässigt är den ytterst konventionell och märkbart slätstruken, men Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe fyller den med så mycket liv att den fullständigt vibrerar när de får spelar ut hela sitt register. En fascinerande sannsaga som tyvärr Hollywoodifierats onödigt mycket (inklusive Kevin Costner som totalt onödig White Savior) men som förblir en viktig påminnelse om hur många många öden som förblivit osedda. Så nära feelgood en film om rasism och sexism kan komma. 

Tom of Finland
En finsk blockbuster - om det finns sådana. Berättelsen om Touko Laaksonen är långt en enmansshow av Pekka Strang som spelar mjukt och tillbakahållet. Dome Karukoski regisserar med säker hand men filmen verkar ibland osäker på vilken berättelse den vill berätta. Det göra att den ibland känns ofokuserad, lite för bred i sitt tilltal och lite för lång. Det var också något som gjorde att jag såg filmen snarare än levde den. Jag hade svårt att förlora mig i berättelsen. Jag måste fundera lite mera på varför det var så.

Den diskriminerande släggan

Filmer baserade på verkliga händelser kan vara knepiga. Hur dechiffrerar vi vad som är verkligt och vad som bara är inspirerat av verkligheten? Vems verklighet är det som åsyftas? Och slutligen: är det viktigt?

Film är konstruktioner och det säger sig självt att det kan krävas modifieringar i en berättelse för att den ska bli en koherent helhet, för att den ska bli njutbar och intressant helt enkelt. Men när modifikationerna förändrar vår bild av historien, när vi blandar ihop fakta och fiktion – då kan det bli farligt. Särskilt om filmen i fråga försöker säga något, försöker berätta hur det egentligen gick till.

Hidden Figures (premiär i onsdags) baserar sig på Margot Lee Shetterlys bok “Hidden Figures: The American Dream and the Untold Story of the Black Women Mathematicians Who Helped Win the Space Race” och fokuserar på tre kvinnor: Katherine Johnson (Taraji P. Henson), Dorothy Vaughan (Octavia Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). De jobbade som “computers” på NASA, i ett högst segregerat Virginia. Som svarta kvinnor fick de kämpa mot såväl rasism som sexism.

Historiker och människor med erfarenhet av rymdprogrammet verkar vara eniga om att filmen vetenskapligt håller sig till sanningen. Allt från manualer till hur NASAs parkering såg ut 1961 har faktagranskats. Att de tre kvinnorna var kollegor men inte bästa vänner som i filmen känns som en rätt harmlös förändring, gjord för att kunna berätta tre viktiga livsöden smidigare.

Betydligt mer problematiskt är filmens white saviour-narrativ, något vi ofta ser i filmer. Det är alltså frågan om vita människor som hjälper/räddar icke-vita i kampen om frihet och rättvisa.

I Hidden Figures finns Katherine Johnsons chef Al Harrison, spelad av Kevin Costner. I en scen tar Harrison en slägga och slår ner skylten utanför de svarta kvinnornas badrum. ”Here at NASA, we all pee the same color” säger han sedan. Här på NASA pissar vi alla samma färg. Det är Al Harrisons stora stund i filmen. Problemet med scenen är inte att Harrison äntligen får upp ögonen för segregeringen. Problemet med scenen är att det aldrig hände på riktigt.

Det krävdes nämligen inte att en vit man slog ner badrumsskylten för att Katherine Johnson skulle slippa springa flera kilometer för att hitta en toalett – hon struntade nämligen i skyltarna. Hon gick på den toalett som var närmast och lät sig inte kuvas när någon protesterade. En annan kvinna, Miriam Mann, plockade regelbundet bort liknande skyltar i cafeterian och stoppade dem i handväskan, tills de slutligen försvann helt och hållet.

Dessa kvinnor hade säkert vita allierade, men de kämpade på egen hand, varje dag. De var starka och modiga och det är respektlöst att ta ifrån dem dessa handlingar och sätta dem i händerna på vita män och kvinnor.

Hidden Figures vill att vi ska få se dessa kvinnor som osynliggjorts genom historien - den vill berätta deras historia! - men Hollywood lyckas ändå förminska deras kamp. Det är så strukturell diskriminering ser ut.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 mars 2017.

Hög på låga förväntningar

När jag var yngre hade jag ofta höga förväntningar på alla filmer jag såg. Men då var jag också oförstörd och naivt trollbunden av filmen som medium så besvikelserna var få. Med åldern har en viss cynism och skepsis smugit sig in i mitt tittande. Jag ser på film på ett annat sätt idag, delvis för att det är mitt jobb men också för att det inte längre är bara magi. Det är mer komplext än så.

Nuförtiden försöker jag se filmer med öppet sinne och få förväntningar, varken höga eller låga. Jag vill att upplevelsen ska vara min egen och inte filtreras genom vad jag trodde att jag skulle få se eller hoppades på. Men ibland är det svårt att inte ha åsikter redan innan filmen nått en biograf nära mig. En film som hyllats unisont förväntas vara bra. En film som sågats förväntas vara dålig. Och så finns det filmer som en bara instinktivt känner avsmak för.

Danny Boyles nya T2 Trainspotting var en sådan för mig. Ja, faktiskt var jag så säker på mitt ointresse att jag övervägde att avstå en gratisvisning av filmen. ”En uppföljare till Trainspotting, är det ett skämt?” minns jag att jag tänkte då nyheten släpptes. För originalfilmen var inte bara en film, den var ett fenomen. Och de 20 år som gått sedan den kom har inte gjort annat än befäst den som klassiker. Men jag gick på filmen, skeptisk och redo att lida, och tji fick jag. Efter en skakig inledning märkte jag att jag faktiskt njöt av att återse de inkompetenta killarna!

I Trainspotting (1996) fick vi lära känna Renton (Ewan McGregor), hans junkievänner Sick Boy (Johnny Lee Miller), Spud (Ewen Bremner) och Tommy (Kevin McKidd) samt psykopaten Begbie (Robert Carlyle). De levde en heroinfylld tillvaro i ett fattigt Edinburgh tills Renton blåste de andra på jäkligt mycket pengar från en drogaffär.

Med uppföljaren T2 får vi så svaret på frågan ”var finns de nu?” ifall det var någon som gått och undrat. 20 år har förflutit, både för oss och för karaktärerna. Begbie sitter i fängelset, Sick Boy finansierar sitt drogberoende genom utpressning och Spud är så trött på att låta drogerna styra livet att han planerar sitt självmord. Renton då? Han har levt ett propert liv i Amsterdam med jobb och äktenskap. Nu återvänder han till Edinburgh för en rendez-vous med sina gamla polare, numera fiender.

Så filmen var bra alltså? Nja, det är här det blir klurigt. Var den bra eller njöt jag bara av att den inte var lika dålig som jag hade väntat mig? Var jag hög på diskrepansen mellan tanken på filmen och filmen i sig? Efter några dagars betänketid lutar jag mot det. Carlyle storspelar visserligen och Boyle har skapat en överraskande rolig och estetiskt imponerande film, men som helhet förblir den ojämn och ofokuserad. Det sannaste jag kan säga, förväntningar åsido, är: Behövdes en uppföljare till Trainspotting? Absolut inte, men här är den och den suger inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 februari 2017

Katt för sin hatt

Jag har alltid varit mer av en hundmänniska än en kattmänniska, kanske främst på grund av omständigheterna. Min familj har haft hund och detsamma gällde mina vänner när jag växte upp. De få katter jag träffade var allt annat än keliga och en eller två gav mig rivmärken som tack för mötet. Det gjorde att jag växte upp med känslan av att katter nog inte gick att lita på. När jag sedan fick höra att en katt som viftar på svansen signalerar något helt annat än en hund som gör detsamma blev jag säker på att jag aldrig skulle förstå mig på katter och att det nog var bäst att hålla sig borta från dem.

I vuxen ålder har denna bild rehabiliterats nästan fullt ut. Jag föredrar fortfarande de katter som beter sig som hundar men jag har lärt mig att också uppskatta katters totala brist på intresse för människans försök att kommunicera. Tack vare internet går det knappt en dag utan att en söt kattvideo hittar fram till mig. Långfilmer om katter är dock mer sällsynta, och kanske ska vi vara tacksamma för det. För varje Mästerkatten finns det nämligen en Garfield: The Movie - en pinsam påminnelse om att även Bill Murray behöver pengar ibland.

En nyare kattfilm är fjolårets Keanu, en actionkomedi med komikerduon Keegan-Michael Key och Jordan Peele. Här blir en liten kattunge kidnappad och de annars rätt timida kusinerna Rell och Clarence hamnar mitt i den undre världens gängbråk på jakt efter katten. Samma år kom även Nine Lives, en film som stoltserar med skådespelare som Kevin Spacey, Christopher Walken och Jennifer Garner. Spacey spelar en framgångsrik affärsman som försummar sin familj. När dottern önskar sig en katt i födelsedagspresent kommer Walkens udda djuraffärsägare in i bilden. Det ena leder till det andra och vips har Spaceys medvetande fångats i katten. Bara genom att hitta tillbaka till sin familj och finnas där för dem kan han återfå sin mänskliga skepnad. Orsaken till att du aldrig har hört talas om filmen? Se trailern, den är inte nådig.

En helt annorlunda, och ytterst sevärd, kattfilm är då den turkiska dokumentären Kedi, också från 2016. Det är Ceyda Toruns kärleksbrev till kattstaden Istanbul och en av publikfavoriterna på årets filmfestival i Göteborg. Istanbul är en stad full av katter. De flesta är herrelösa och tas om hand av alla och ingen. Ute på gatorna finns mat- och vattendepåer, cafégäster och butiksägare avvarar rester och vissa människor ägnar stora delar av sitt liv åt att ta hand om katterna runt om i staden. Ingen verkar orolig över sjukdomar eller ohyra, de kelar med katterna och ger dem medicin när de är sjuka.

Torun väljer att fokusera på några av katterna, alla med sina olika personligheter, och genom dem stöter vi även på olika livsöden i människoform. Det är ett lysande grepp. Fascinationen för katterna varvas så ständigt med berättelser som nästan i förbifarten skvallrar om brokiga livsöden. En man berättar att han hade ett nervöst sammanbrott och att katterna fungerar mycket bättre än piller som rehabilitering. En annan om hur en katt en gång ledde honom till en plånbok då han behövde pengar. Gemensamt har de respekten och vördnaden inför dessa djur som enlig filmen förstår att inte avguda människan så som hundarna gör. I Aristocats sjöng de att “en katt är alltid katt, ja katt för sin hatt” och i Kedi får vi minsann se några livslevande exempel på det.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 februari 2017

La La Land

Los Angeles. Man och kvinna träffas. Först tycker de inte om varandra. Sen blir de kära. De har båda drömmar, den ena aspirerande skådespelare och den andra jazzpianist. Men kan drömmarna och kärleken leva sida vid sida eller måste någondera offras? 

Jag kan verkligen inte argumentera emot dem som kallar premissen i Damien Chazelles moderna musikal La La Land banal. Men helt ärligt: är inte de flesta filmpremisser rätt banala? Så det handlar egentligen inte om vad utan hur. Och oj vad jag tyckte om La La Lands hur!

Det hjälper kanske att jag är en sucker både för Ryan Gosling och Emma Stone, och att jag är ytterst svag för film om film och gamla franska och amerikanska musikaler. Det vill säga: den här filmen är gjord för mig. Redan i öppningsnumret - en trafikstockning på motorvägen som förvandlas till synkroniserad dans och sprudlande sång (inspirerad av öppningsscenen i Jacques Demys Les Demoiselles de Rochefort från 1967) - finns en tydlig vinkning om att det här är en film som handlar om Hollywood som fantasi och dröm och inte om hur det är "på riktigt".

Det finns sådant som objektivt sett kan ses som svagheter. Koreografin kommer inte ens i närheten Astaire/Rogers-rutiner och varken Gosling eller Stone har röster som verkligen bär. Sångerna är också av varierande kvalitet (även om jag måste erkänna att jag nynnat på ett medley av dem konstant sedan jag såg filmen). Men allt detta är en styrka för mig. Tematiskt är det trovärdigt att Mia och Sebastian uttrycker sig i sång och dans för att de MÅSTE (det alla musikaler måste sälja in) och inte för att briljera. 

Både Gosling och Stone storspelar i denna sentimentala film som faktiskt också är rätt komisk, något som passar dem väl. Gosling är överlag en underskattad komisk skådespelare och Emma Stone är en gudagåva när det gäller timing.

Filmen är något lång och den tappar lite fart i andra halvan. Är inte helt övertygad av ett sidospår som involverar John Legends musiker heller. Men filmens epilog är en tour de force om jag någonsin sett en. Här lyckas Chazelle mer än någon annanstans illustrera filmens möjligheter att på ett alldeles magiskt sätt låta fantasi och verklighet sammansmälta så att bägge två är sanna. Såklart det går, i the city of stars.

Är det här årets viktigaste film? Nej, verkligen inte. Förtjänar den alla priser i världen och att hyllas unisont? Nej, inte det heller. Men den är ett filmspektakel i ordets allra bästa bemärkelse och att se den på den största möjliga bioduken är en upplevelse. Som Marie Kondo skulle fråga: does it spark joy? YES, a thousand times YES!

Live by Night

Det värsta med filmer som Ben Affleck spelar huvudrollen i är Ben Affleck. Det värsta med filmer som Ben Affleck regisserar är också Ben Affleck. Han har nämligen den dåliga vanan att ge sig själv jobbet som leading man.

Live by Night, baserad på Dennis Lehanes thriller med samma namn, är inget undantag. Det är andra gången Affleck tar sig an Lehane, det gjorde han också i sin regidebut Gone Baby Gone (2007), då med brorsan Casey i huvudrollen (mycket smart).

Men tillbaka till Live By Night. Joe Coughling (Affleck) är en tjuv i 20-talets Boston som rånar pokerspel och har en affär med den irländska maffiabossen Albert Whites flickvän. Coughling vill inte vara någon gangster, han ser sig själv som en outlaw (vilket i det här fallet betyder gangster utan kontakter till den irländska eller italienska maffian). Det säger sig självt att det bara är en tidsfråga innan det händer. Och mycket riktigt. Snart hittar sig Coughlin i den italienska maffians led, och får i uppdrag att åka ner till Florida för att få spritsmugglingen att frodas. Det är trots allt förbudstider. Här får han fler fiender än Albert White. Alla gillar nämligen inte smugglare som dessutom fraterniserar med svarta och förälskar sig i en kubanska (Zoe Saldana som tyvärr inte får göra särskilt mycket mer än kära ner sig i Coughlin)och nere i Florida finns inte bara andra gangsters utan även KKK. Och såklart den egna maffian, ständigt beredd att vidta åtgärder. Coughlin är ju inte "family".

Ett av problemen är att regissör-Affleck hela tiden försöker få oss att förstå att Joe är the good guy, den med moral, trots att han är en bad guy. Men "jämfört med de andra" verkar den vilja säga. Joe vill ju inte döda någon, han försöker vara skurk på det snällaste sättet det går! Det blir ytterst moralistiskt och slutet är både krystat och tillrättalagd så det förslår.

Men mest är det här en film som inte vet vilken historia den vill berätta, som förblir ofokuserad i sitt försök att berätta ALLA historier.

Och så skådespelar-Affleck. Han är bara en bred kostym i mitten av filmen. Det är något anakronistiskt med honom, något som gör att han inte passar in i sin egen film. Eller så är det bara fedoran han envisas med att bära, den skymmer liksom det mesta.

Zoe Saldana och Fedora Affleck hänger i Florida.

Bleed for This

I Whiplash spelade Miles Teller en aspirerande jazztrummis som vägrade ge upp, som tränade tills han blödde. Sen var han med i en bilolycka och allt var kört. Tills han gjorde comeback på slutet. I Bleed for This gör han det igen. Exakt samma sak. Bara byt ut trummorna mot boxningshandskar.

Bleed for This är Ben Youngers biopic om "sporthistoriens bästa comeback". Det är sannsagan om Vinnie Pazienza, boxaren som råkade ut för en svår bilolycka och bröt nacken. Han fick veta att han kanske inte ens kommer att kunna gå igen men kämpade sig tillbaka till ringen och vann. Men alltså: behöver världen fler filmer om boxning?

Fram till olyckan är Bleed for This precis så som alla boxningsfilmer är. Samma biroller, samma stereotyper, samma dialog, samma shots från ringen. Samma dialekt. (Är typ ALLA boxare italienare från Long Island?) Gäsp. Men så råkar Vinnie ut för sin olycka och allt förändras. Även filmen. Den blir tvungen att rota sig i Miles Tellers förmåga och fokusera på relationen mellan Vinnie och tränaren Kevin Rooney (Aaron Eckhart). Även här snubblar den rakt in i en hel hög klichéer men Teller gör väldigt väl ifrån sig och slutresultatet är en film som på inga sätt förvånar eller utmanar men som ändå står för stunder av solid underhållning.

Teller lyfter filmen från kliché till underhållning.

Elle

(Jag försöker att undvika spoilers men några slinker oundvikligen in.)

Paul Verhoevens senaste film Elle har beskrivits som något av en rape-revenge thriller. Den framgångsrika och pragmatiska Michèle (Isabelle Huppert) blir attackerad och våldtagen i sitt hem, fortsätter trakasseras av förövaren men vägrar låta rädslan ta över hennes liv. Vad filmen försöker förmedla är dock oklart, och jag blir mer osäker för varje minut som går sedan jag såg filmen. Det som i biosalongen tedde sig komplext och kanske till och med subversivt i stunder känns i dagsljus mest som ett problematiskt försök att berätta en story om både våldtäkt och våldtäktsfantasier, utan att särskilja dessa.

Vi får veta en hel del om Michèle (vilket inte är samma sak som att få lära känna henne). Hon driver ett spelföretag som utvecklar sexistiska spel. Hon har en vuxen son, något av en loser, och en ex-man som hon fortfarande umgås med. Hon ligger med sin bästa väns man och flirtar ohämmat med sin gifta granne. Hennes pappa är en ökänd massmördare som även blandade in Michèle, då ett barn, i sina förbrytelser. Bagage finns, med andra ord.

Isabelle Huppert är en exceptionell skådespelare, så även här. Tack vare henne är största delen av filmen faktiskt en mycket intressant studie i en kvinnas överraskande reaktioner på ett övergrepp. Men så väljer den en väg jag önskar att den inte hade valt. En väg som gör det intressanta och komplexa till något kladdigt, tondövt, förvirrat.

Elle har kallats både feministisk och postfeministisk, och visst skulle det vara skönt att tänka på Elle som en film där Michèle vägrar vara ett offer och tar kontroll över sitt liv och sin attackerare. Men den feminismfilten blir snabbt tunn och full av hål.

Isabelle Huppert försvarar filmen i The Guardian genom att hävda att den ska ses som en fantasi:

“It’s not a statement about a woman being raped and accepting her rapist, that’s not what it’s about. It should be taken as more of a fantasy. The fantasy is within yourself but it’s not necessarily something that you want to happen. It’s something that you couldn’t confess.”

Men det som Huppert, och Verhoeven, tydligen inte håller med mig om är följande: Att våldta en kvinna och sedan ha henne att utforska sina eventuella vålds- och våldtäktsfantasier med samma förövare, är att negera både traumat av övergreppet och njutningen i fantasin. Att dessutom utrusta samma kvinna med ett exceptionellt trauma är att patologisera hennes handlingar – för hur kan det ena inte ha att göra med det andra? Trauma, övergrepp, våld, njutning, voyeurism och fantasi blir här synonymer och jag förstår plötsligt inte alls vad Verhoeven försöker säga med Elle.

Kanske han bara försöker chocka? Jo absolut! Underhålla och chocka (han vill kanske till och med att jag ska reagera just så här!), det är just en sådan film. Cinèma du choc. Men det är något med tonen som gör det skevt.

För mig kommer Michèles handlingar från en plats av trauma. Och jag kan kanske förstå dem i en kontext där Michèle borde gå i terapi de kommande tio åren. Men Verhoeven blandar ihop trauma med att vara lite ”wild and crazy”.

Elle handlar varken om en stark kvinna som tar kontroll över sin attackerare och hämnas eller om en frigjord kvinna som utforskar tabubelagda sexuella fantasier. Elle handlar om en kvinna som är totalt traumatiserad och stigmatiserad av den tragedi som inträffade då hon var ett barn och som på grund av det är emotionellt upfuckad. Istället för att visa hur Michèle vägrar vara ett offer lyckas Verhoeven visa att hon varit ett offer hela sitt liv.

En lågmäld monark

Monarkin lever väl på den stora duken, det har den alltid gjort. Och inte att undra på det, kungahus har genom historien ofta varit synonyma med makt, krig, sex, skandaler – ingredienser som gör sig väl på film. Att det moderna brittiska kungahuset har genererat så många filmer de senaste tio åren är dock något förvånande. Skandaler har det visserligen funnits några, men det är inte så att det direkt skriker ”sex och makt” om familjen Windsor. Ändå har vi fått se The Queen (2006), The King’s Speech (2010), W.E. (2011), Diana (2013) och A Royal Night Out (2015) för att nämna de mest kommersiella.

De mest kända filmerna är säkerligen de två förstnämnda. The Queen uppehåller sig vid händelserna efter prinsessan Dianas död med fokus på drottning Elisabeth II (Helen Mirren) och dåvarande premiärministern Tony Blair (Michael Sheen). The King’s Speech handlar i sin tur om Elizabeths far kung George VI (Colin Firth) som tog över tronen då hans bror Edward abdikerade. Fokus ligger på Georges relation till talterapeuten Lionel Logue (Geoffrey Rush).

Så vad är det som lockar? Är det möjligheten att få en inblick i livet som kunglig, detta liv i överflöd som skiljer sig så från vår egen vardag? Eller är det tvärtom möjligheten att få se dem som människor, som vanliga människor med känslor, sorger, problem? Är det kungligheterna vi vill åt eller människorna bakom titlarna? Säkerligen bägge, även om de inblickar vi får främst är ytskrap.

Mitt eget intresse för kungahus är svagt, både inuti och utanför biosalongen. Jag fascineras inte av monarkin och har svårt att hitta fram till det mänskliga bakom titlarna. Jag har dock hittat något av ett undantag. Det är frågan om strömningstjänsten Netflix bidrag till rojalismen, serien The Crown. Den första säsongen tar vid 1947, några år innan kung George VI dör och drottning Elizabeth II ärver tronen. Serien ämnar följa Elizabeth fram till nutid i sammanlagt sextio avsnitt. Mannen bakom serien är Peter Morgan, som redan tangerat samma story med The Queen och pjäsen The Audience.

Så, en serie om Storbritanniens nuvarande drottning Elisabeth II. Påkostat kostymdrama utan kostymer och även utan de stora gesternas drama. Varför skulle en republikan som jag bry mig om denna serie som främst är en lyckad PR-kampanj för det brittiska kungahuset? Svaret är Claire Foy, som spelar den nyblivna drottningen. Hon lyckas på ett absolut fenomenalt sätt göra Elizabeth intressant. Detta en karaktär som faktiskt ter sig rätt personlighetslös. Men Foy gör just det fascinerande, det svala, det kontrollerade. Peter Morgan matchar detta genom att låta hela serien ha ett mycket lågmält tempo där dramat aldrig är högljutt, aldrig sensationellt.

Oundvikligen kommer Foy att bli ”för ung” för rollen ju längre fram i tiden vi kommer, och en ny skådespelare får ta vid. Vem det blir är ännu en bit in i framtiden. Helen Mirren har redan spelat drottningen två gånger, både i The Queen och The Audience. Blir det en tredje? I så fall kan det hända att jag fortsätter titta.

Publicerad i Åbo Underrättelser 6 januari 2017.

En bit av filmåret 2016

Det är dags att sammanfatta filmåret och som vanligt är mitt största problem att minnas vilka filmer jag sett just i år. De virvlar runt i huvudet, vissa svåra att greppa medan andra lyser starka men visar sig vara från förra årets senare hälft. Och hur lätt är det egentligen att jämföra en bra film en såg i januari med en bra film en såg förra veckan? För att underlätta kartläggningen har jag i år valt att dela upp filmerna i olika kategorier. Låt mig så presentera ett urval ur filmåret 2016:

Årets snyggaste: The Neon Demon

Nicolas Winging Refns The Neon Demon är medvetet ytlig och överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken (signerad Cliff Martinez) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.

Årets bästa B-film: The Shallows

Trots småfånig premiss, forcerad backstory och tröttsamt många close-ups på Blake Livelys bröst och rumpa är The Shallows en verkligt underhållande hajskräckis. Långt är det tack vare måsen Steven Seagull, som stjäl showen totalt och får volleybollen Wilson från Cast Away att verka både träig och talanglös i jämförelse.

Årets rymdepos: Arrival

För mig levde den nyaste Star Wars-installationen Rogue One inte upp till förväntningarna. Med styltig dialog, en överspelande Forest Whitaker och i övrigt rätt ointressanta huvudpersoner kommer den långt ner på listan över årets höjdpunkter. Denis Villeneuves avskalade och lågmälda Arrival var däremot en positiv överraskning. En storspelande Amy Adams är lingvisten som får i uppdrag att kommunicera med nyligen anlända utomjordingar. Flankstöd får hon av Jeremy Renners fysiker och ett otroligt soundtrack signerat Jóhann Jóhannsson. Finstämd, berörande och hoppfull, trots ett lite för tjockt lager sentimentalitet på slutet.

Årets mest efterlängtade: Nocturnal Animals

Det är sju år sedan modedesignern Tom Ford filmdebuterade med den slående vackra A Single Man. Sedan har det varit tyst, tills i år, då Fords Nocturnal Animals nådde biograferna. Det är frågan om en filmatisering av Austin Wrights roman Tony and Susan och i huvudrollerna ses Amy Adams och Jake Gyllenhaal. Estetiskt är den besläktad med The Neon Demon - här finns en grotesk noir-kvalitet, och ett objektifierande öga – men Ford är intresserad av mer än bara yta. Han lyckas väva samman två olika berättarplan på ett sömlöst sätt och får ut det mesta av sina skådespelare.

Årets bästa film som egentligen kom redan 2015: Carol

Todd Haynes Carol, baserad på Patricia Highsmiths roman, hade världspremiär redan i mitten av 2015 men nådde finska biografer först i februari. Den var dock värd att vänta på. Cate Blanchett och Rooney Mara storspelar som Carol och Therese, två kvinnor som förälskar sig i varandra i 50-talets New York och inleder ett hemlig förhållande. Haynes har med otrolig detaljskärpa och lyhördhet skapat ett litet mästerverk, vackert och hjärtskärande på samma gång.

Årets överraskning: Min pappa Toni Erdmann

Om jag ändå var tvungen att verkligen kora en allsmäktig vinnare av titeln året bästa film skulle jag välja Maren Ades fantastiskt skruvade drama Min pappa Toni Erdmann. Det är den mest överraskande och egensinniga film jag sett på väldigt länge. Välspelad, rolig, pinsam, berörande och med den bästa användningen av Whitney Houstons ballad Greatest Love of All någonsin. Se den, se den, se den!

Publicerad i Åbo Underrättelser 23 december 2016.