Elle

(Jag försöker att undvika spoilers men några slinker oundvikligen in.)

Paul Verhoevens senaste film Elle har beskrivits som något av en rape-revenge thriller. Den framgångsrika och pragmatiska Michèle (Isabelle Huppert) blir attackerad och våldtagen i sitt hem, fortsätter trakasseras av förövaren men vägrar låta rädslan ta över hennes liv. Vad filmen försöker förmedla är dock oklart, och jag blir mer osäker för varje minut som går sedan jag såg filmen. Det som i biosalongen tedde sig komplext och kanske till och med subversivt i stunder känns i dagsljus mest som ett problematiskt försök att berätta en story om både våldtäkt och våldtäktsfantasier, utan att särskilja dessa.

Vi får veta en hel del om Michèle (vilket inte är samma sak som att få lära känna henne). Hon driver ett spelföretag som utvecklar sexistiska spel. Hon har en vuxen son, något av en loser, och en ex-man som hon fortfarande umgås med. Hon ligger med sin bästa väns man och flirtar ohämmat med sin gifta granne. Hennes pappa är en ökänd massmördare som även blandade in Michèle, då ett barn, i sina förbrytelser. Bagage finns, med andra ord.

Isabelle Huppert är en exceptionell skådespelare, så även här. Tack vare henne är största delen av filmen faktiskt en mycket intressant studie i en kvinnas överraskande reaktioner på ett övergrepp. Men så väljer den en väg jag önskar att den inte hade valt. En väg som gör det intressanta och komplexa till något kladdigt, tondövt, förvirrat.

Elle har kallats både feministisk och postfeministisk, och visst skulle det vara skönt att tänka på Elle som en film där Michèle vägrar vara ett offer och tar kontroll över sitt liv och sin attackerare. Men den feminismfilten blir snabbt tunn och full av hål.

Isabelle Huppert försvarar filmen i The Guardian genom att hävda att den ska ses som en fantasi:

“It’s not a statement about a woman being raped and accepting her rapist, that’s not what it’s about. It should be taken as more of a fantasy. The fantasy is within yourself but it’s not necessarily something that you want to happen. It’s something that you couldn’t confess.”

Men det som Huppert, och Verhoeven, tydligen inte håller med mig om är följande: Att våldta en kvinna och sedan ha henne att utforska sina eventuella vålds- och våldtäktsfantasier med samma förövare, är att negera både traumat av övergreppet och njutningen i fantasin. Att dessutom utrusta samma kvinna med ett exceptionellt trauma är att patologisera hennes handlingar – för hur kan det ena inte ha att göra med det andra? Trauma, övergrepp, våld, njutning, voyeurism och fantasi blir här synonymer och jag förstår plötsligt inte alls vad Verhoeven försöker säga med Elle.

Kanske han bara försöker chocka? Jo absolut! Underhålla och chocka (han vill kanske till och med att jag ska reagera just så här!), det är just en sådan film. Cinèma du choc. Men det är något med tonen som gör det skevt.

För mig kommer Michèles handlingar från en plats av trauma. Och jag kan kanske förstå dem i en kontext där Michèle borde gå i terapi de kommande tio åren. Men Verhoeven blandar ihop trauma med att vara lite ”wild and crazy”.

Elle handlar varken om en stark kvinna som tar kontroll över sin attackerare och hämnas eller om en frigjord kvinna som utforskar tabubelagda sexuella fantasier. Elle handlar om en kvinna som är totalt traumatiserad och stigmatiserad av den tragedi som inträffade då hon var ett barn och som på grund av det är emotionellt upfuckad. Istället för att visa hur Michèle vägrar vara ett offer lyckas Verhoeven visa att hon varit ett offer hela sitt liv.