Manipulativ sport

Jag har studerat litteraturvetenskap, jobbar som kulturskribent och skriver poesi. Jag läser alltid kulturbilagan först i morgontidningen och jag ser på film så ofta jag bara kan. De flesta blir därför mycket förvånade när de får veta att jag spelar tennis och har ett relativt seriöst sportintresse. (relativt betyder i det här fallet att jag inte följer någon sport regelbundet, men hamnar jag framför en match på tv tar det oftast bara några minuter innan jag är en av dem som inlevelsefullt skriker och hojtar åt skärmen). ”Du? Sport?” Jo, jag - det ena behöver väl inte utesluta det andra?

Däremot anser jag dem mycket svåra att förena. Sport på film är nämligen ofta tråkigt, förutsägbart och framförallt sentimentalt. Förenklat kan det sägas finnas två versioner: Någon vinner mot alla odds eller någon förlorar men gjorde sitt bästa. Andra varianter är: Någon offrar sig för någon annans skull. Någon lyckas när den lär sig att jobba tillsammans med andra. (Laget är större än individen! Tillsammans är vi starka!) Någon gör ett sista försök att fånga sin dröm. Allt sådant som är fint och rörande och som jag suger i mig som en svamp i verkliga sportsammanhang. Men på film får det mig oftast att förvandlas till en känslomässigt hämmad robot med skeptiskt rynkade ögonbryn. Jag tycker nämligen inte om när filmer försöker manipulera mig, och sportfilmerna är bland de mest manipulativa.

De bästa sportfilmerna är de som lyckas hitta balansen mellan persondrama och action, som nästan gör sporten sekundär.

Ett exempel är The Wrestler, Darren Aronofskys lågmälda berättelse om en professionell fribrottare (hopp från hög höjd, pannor som dunkas mot stolpar och motståndare som flyger ut ur ringen) vars glansdagar utspelades sig på 80-talet. Nu har de stora arenorna bytts ut mot mindre sporthallar och mer och mer piller och bandage behövs för att kroppen ska hålla. Med långt, sönderblonderat hår, ett fårigt ansikte och en kropp lite för sliten för att bära upp alla svällande muskler, lyckas Mickey Rourke förkroppsliga åldrande i sport där det inte är en möjlighet att bli gammal.

Om vi breddar begreppet sportfilm lite kan bröderna Cohens kultkomedi The Big Lebowski (1998) med fördel nämnas. Jeff Bridges spelar den bowlande slackern Jeffrey ”The Dude” Lebowski som misstas för en miljonär med samma namn och dras in i ett kidnappningsdrama.

Och så filmen jag aldrig slutar tjata om: Penny Marshalls A League of Their Own (1992). Året är 1943. Andra världskriget rasar och i USA leder det till att ligan i baseboll är utan de flesta av sina spelare. För att fylla tomrummet startas en provisorisk tjejliga. Bland de rekryterade finns Dottie Hinson (Geena Davis) och hennes syster Kit (Lori Petty). Dottie är skeptisk med talang medan Kit är mer ivrig än självklar. Som tränare får de den alkoholiserade föredettingen Jimmy Dugan (Tom Hanks) som tycker att det är ett skämt att kvinnor ska spela baseboll. Men kvinnorna visar vad de går för trots Jimmys och publikens förakt. Och här, här blir jag faktiskt rörd. Detta trots Dugans personliga mantra: ”There’s no crying in baseball!"

Publicerad i Åbo Underrättelser 18 november 2016.