En bit av filmåret 2016

Det är dags att sammanfatta filmåret och som vanligt är mitt största problem att minnas vilka filmer jag sett just i år. De virvlar runt i huvudet, vissa svåra att greppa medan andra lyser starka men visar sig vara från förra årets senare hälft. Och hur lätt är det egentligen att jämföra en bra film en såg i januari med en bra film en såg förra veckan? För att underlätta kartläggningen har jag i år valt att dela upp filmerna i olika kategorier. Låt mig så presentera ett urval ur filmåret 2016:

Årets snyggaste: The Neon Demon

Nicolas Winging Refns The Neon Demon är medvetet ytlig och överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken (signerad Cliff Martinez) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.

Årets bästa B-film: The Shallows

Trots småfånig premiss, forcerad backstory och tröttsamt många close-ups på Blake Livelys bröst och rumpa är The Shallows en verkligt underhållande hajskräckis. Långt är det tack vare måsen Steven Seagull, som stjäl showen totalt och får volleybollen Wilson från Cast Away att verka både träig och talanglös i jämförelse.

Årets rymdepos: Arrival

För mig levde den nyaste Star Wars-installationen Rogue One inte upp till förväntningarna. Med styltig dialog, en överspelande Forest Whitaker och i övrigt rätt ointressanta huvudpersoner kommer den långt ner på listan över årets höjdpunkter. Denis Villeneuves avskalade och lågmälda Arrival var däremot en positiv överraskning. En storspelande Amy Adams är lingvisten som får i uppdrag att kommunicera med nyligen anlända utomjordingar. Flankstöd får hon av Jeremy Renners fysiker och ett otroligt soundtrack signerat Jóhann Jóhannsson. Finstämd, berörande och hoppfull, trots ett lite för tjockt lager sentimentalitet på slutet.

Årets mest efterlängtade: Nocturnal Animals

Det är sju år sedan modedesignern Tom Ford filmdebuterade med den slående vackra A Single Man. Sedan har det varit tyst, tills i år, då Fords Nocturnal Animals nådde biograferna. Det är frågan om en filmatisering av Austin Wrights roman Tony and Susan och i huvudrollerna ses Amy Adams och Jake Gyllenhaal. Estetiskt är den besläktad med The Neon Demon - här finns en grotesk noir-kvalitet, och ett objektifierande öga – men Ford är intresserad av mer än bara yta. Han lyckas väva samman två olika berättarplan på ett sömlöst sätt och får ut det mesta av sina skådespelare.

Årets bästa film som egentligen kom redan 2015: Carol

Todd Haynes Carol, baserad på Patricia Highsmiths roman, hade världspremiär redan i mitten av 2015 men nådde finska biografer först i februari. Den var dock värd att vänta på. Cate Blanchett och Rooney Mara storspelar som Carol och Therese, två kvinnor som förälskar sig i varandra i 50-talets New York och inleder ett hemlig förhållande. Haynes har med otrolig detaljskärpa och lyhördhet skapat ett litet mästerverk, vackert och hjärtskärande på samma gång.

Årets överraskning: Min pappa Toni Erdmann

Om jag ändå var tvungen att verkligen kora en allsmäktig vinnare av titeln året bästa film skulle jag välja Maren Ades fantastiskt skruvade drama Min pappa Toni Erdmann. Det är den mest överraskande och egensinniga film jag sett på väldigt länge. Välspelad, rolig, pinsam, berörande och med den bästa användningen av Whitney Houstons ballad Greatest Love of All någonsin. Se den, se den, se den!

Publicerad i Åbo Underrättelser 23 december 2016.