Danmarks nya enfant terrible

Den danska regissören Nicolas Winding Refn väckte uppmärksamhet under årets Cannes festival när han kallade Lars von Trier passé och anklagade honom för att ha försökt få Refns fru i säng senast de sågs. Det var ett rätt onödigt utspel då filmen Refn var där för att marknadsföra, The Neon Demon (Finlandspremiär idag), har klarat av att skapa rubriker helt på egen hand. Den utspelar sig i Los Angeles modevärld och lyckas innehålla både nekrofili och kannibalism.

I Cannes åsamkade den såväl burop som folk som gick ut. Att filmen i sluttexterna dedikerades till Refns fru Liv Corfixen ledde också till att en kritiker, enligt sägen, ställde sig upp och ropade ”Fuck you, Liv”. Den brittiska tidningen Daily Mail föreslog å sin sida att filmen borde förbjudas på grund av sitt depraverande innehåll, trots att skribenten Clare Foges inte verkade ha sett filmen.

Allt detta passar som hand i handske för Refn. Han är en provokatör som anser att han endast gjort sitt jobb ifall hans filmer skapar diskussion. "If I don't split, what are we doing here? Why would you waste your time with something that doesn't make you react?" sade han under presskonferensen i Cannes och menade att den franska filmfestivalen bara skulle vara tråkig utan honom. Refn må spy galla över von Trier, men han verkar aktivt försöka ta över sin landsmans rykte som enfant terrible.

I The Neon Demon återvänder Refn till det Los Angeles han blev så förälskad i när han gjorde Drive (2011), filmen som förvandlade honom från killen bakom Pusher-trilogin till Den Nästa Stora Regissören i Hollywood.

Drive, gjord för 15 miljoner, kammade hem 76 miljoner i biljettintäkter och fick en 15-minuters stående ovation i Cannes där Refn också fick priset för bästa regissör. Detta, en ultravåldsam stilövning om en robotliknande Ryan Gosling iklädd skorpionsilkesjacka. Alla väntade andäktigt på uppföljaren, den som skulle cementera Refns plats på tronen.

Uppföljaren kom och likaså besvikelsen. Only God Forgives (2013) tar våldet i Drive och skruvar upp det till elva. Filmen utspelar sig i Bangkok och är en icke-koherent stilövning fylld av övergrepp och tortyr, än en gång med Gosling i huvudrollen. Den fick Will Leitch på Deadspin att konstatera att den är så dålig att den till och med får en att ifrågasätta kärleken för Drive. Det är svårt att inte tro att Refn åtminstone delvis var ute efter just den reaktionen, att han medvetet ville irritera dem som väntade på en Drive 2.

I år är han dock tillbaka i form. The Neon Demon är visserligen (medvetet) ytlig och överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé.

Ekot av Drive och Only God Forgives finns överallt i The Neon Demon. Tillsammans bildar de något av en triptyk, stilistiskt. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken (signerad Cliff Martinez i samtliga filmer) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 juni 2016.

Kris och pris

Det är säkert få som har undgått turerna kring Aalto-universitet de senaste veckorna men här är en kort sammanfattning för dem som missat uppståndelsen:

Aalto-universitetet utsåg den lettiske dokumentärfilmaren Davis Simanis till ny professor i spelfilmsregi, framom Auli Mantila, Saara Saarela och Taru Mäkelä - samtliga spelfilmsregissörer med erfarenhet av att undervisa. Valet drog igång en diskussion om (bristen på) jämställdhet inom såväl filmbranschen som universitetsvärlden.

Många som uttalade sig kritiska till valet av Simanis pekade på hans bakgrund som dokumentärfilmare och bristande erfarenhet av personregi samt hans relativt korta CV överlag. Aleksi Bardy, professor i filmproduktion och den som ledde rekryteringskommittén, kontrade i sin tur med att Simanis stod för en imponerande helhet och en mycket stark provföreläsning. Bardy poängterade också att CV-längd inte är avgörande för vem som är bäst lämpad som professor.

Men inte nog med hetsigt debatterande på sociala medier – plötsligt valde Anne Lakanen, prefekt vid institutionen för filmkonst och scenografi, att lämna sin post då hon inte godkände utnämningen. Och några dagar senare avböjde Simanis professuren. Orsaken var bland annat ifrågasättandet av hans kompetens i den offentliga debatten, något som började få konsekvenser för honom även i Lettland.

Det är oturligt att Simanis som person blivit indragen i debatten, då den självfallet inte handlar om valet av just honom utan valet av en mindre erfaren man framom tre mer erfarna kvinnor. Eftersom varken jag eller någon annan tyckare har varit delaktig i processen är det omöjligt att kommentera något annat än hur det ser ut – och det ser suspekt ut, helt enkelt. Och även om Bardy påpekar att de på Institutionen för film har lika många kvinnliga som manliga professorer (Hbl 17.5) gör det inte att de är immuna mot utövandet av diskriminering. Patriarkatet genomsyrar mer än statistiken.

Varken nationalitet eller kön borde få avgöra dylika val och det är särskilt synd att dessa kategorier nu verkar användas för att nolla varandra. De som kritiserar valet av Simanis anklagas för nationalism medan de som försvarar valet är sexister. Riktigt så svartvitt är det nog inte.

Betydligt gladare blir en då av veckans andra stora finska filmnyhet. Juho Kuosmanens Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies) vann huvudpriset i tävlingsklassen Un certain regard på filmfestivalen i Cannes! Filmen är baserad på den sanna historien om boxaren Olli Mäki som sommaren 1962 mötte amerikanen David Moore i världsmästerskapen i Helsingfors. Filmen har fått fina recensioner och når finska biografer till hösten.

Den prestigefyllda Guldpalmen gavs till Ken Loach för I, Daniel Blake, ett socialrealistiskt drama om Storbritanniens krackelerande välfärdsystem. Snuvad på pokalen blev därmed förhandsfavoriten Maren Ade med komedin Toni Erdmann. Det betyder att Jane Campion fortsättningsvis är den enda kvinnan som vunnit Guldpalmen (för Pianot, 1993) i Canneshistorien. Juryn väljer självfallet med hjärtat varje år, men vad skamligt skev den är, filmbranschen, både inter- och nationellt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 27 maj 2016.

Ombytta roller

Vi är inne i vad som kallas en ny guldålder för tv. Den anses ha börjat med Buffy the Vampire Slayer redan i slutet av 90-talet och fortsatte sedan med HBO:s The Sopranos och The Wire. Därefter följde Mad Men, Friday Night Lights, Breaking Bad – och på den vägen är det.

Tv har med dessa serier tagit över filmens prestigetitel för länge sedan. Formatet öppnar upp för djuplodade, komplexa karaktärer och intrikata narrativ på ett sätt så få spelfilmer klarar av på under 3 timmar. Det är inte heller ovanligt att etablerade filmregissörer tar sig an uppdraget att producera/regissera diverse dramaserier (exempelvis Steven Soderbergh med The Knick, Martin Scorsese med Boardwalk Empire och Vinyl, Cary Fukunaga med True Detective, David Fincher med House of Cards). Tv är den nya filmen kan en gott konstatera, både kvalitativt och kvantitativt.

Idag finns det så många (sevärda) tv-serier att det helt enkelt inte går att se dem alla. John Landgraf, chef på FX Networks, myntade i början av året uttrycket ”peak television”, vilket syftar till att mängden tv-serier som visas idag är så många att utbudet hotar överväldiga tittaren och att antalet serier därför nödvändigt kommer att minska framöver. Vi har alltså nått höjden av vad tv, kvantitativt, klarar av.

Skådespelaren Sebastian Stan - för tillfället mest känd som Bucky eller the Winter Soldier i filmerna om Captain America – intervjuades nyligen av Stephen Colbert och hade där några intressanta synpunkter på dynamiken mellan film och tv. Han menade att gränserna mellan de två medierna i princip håller på att suddas ut. För det är inte bara tv-seriens status som har höjts, utan film börjar mer och mer efterlikna tv-formatet rent berättarmässigt. ”Vi repriserar filmer, vi vill återse karaktärerna precis som vi gör på tv”, sade Stan. Så tv må vara den nya filmen, men film är också den nya tv:n!

Stan tog (såklart) Marvel som exempel och liknade det vid en tv-serie vars universum expanderar och vars narrativ byggs över flera episoder. Vi återkommer regelbundet till karaktärer vi lärt känna och vill se mer av, det är bara tidsspannet som är annorlunda: istället för att träffa dem en gång i veckan får vi se deras utveckling med några års mellanrum.

Stan har definitivt en poäng och den sträcker sig långt bortom Marvels filmuniversum. En titt på kommande filmer avslöjar en hel del återseenden. Bara de kommande två veckorna bjuder på nya äventyr med X-men, Alice i Underlandet och Turtles. Nuförtiden är det inte heller ovanligt att en tv-serie gör en filmuppföljare (Absolutely Fabulous), eller att en film genererar en tv-serie (Fargo, Hannibal).

Och det är inte bara filmerna utan även biograferna som följer denna trend. I USA har också många biografer infört så kallade ”recliner seats”, alltså biofåtöljer som går att luta bakåt, som en vilstol. Vad påminner det om? Just det, vardagsrummet hemma. I Malmö finns en underbar liten biosalong på biograf Spelen som extraknäcker som bar och där du kan äta middag och dricka ett glas vin medan du ser filmen, precis som hemma. Det kan sägas att det första jag gjorde när jag hittade min fåtölj (knappt 20 i hela salongen) med tillhörande bord och lampa var att ta av mig skorna och sätta mig riktigt bekvämt i skräddarställning. Precis som hemma. Och det jag såg var det senaste avsnittet i den pågående tv-, nej förlåt, filmserien Star Wars.

Publicerades i Åbo Underrättelser 13 maj 2016.

B-filmskungen + Poe = sant

I stunder har våren redan kommit till Malmö, men fortsättningsvis fylls de flesta dagarna av ändlöst regn, hagel och kastvindar (den skånska versionen av takatalvi). Då passar det bra att krypa ner under en filt och låta sig underhållas av Kungen av B-filmer – Roger Corman.

Särskilt härlig är hans serie av åtta filmer baserade på Edgar Allan Poes verk. Ja, eller inspirerade är kanske ett mer passande ord för Corman, fem av åtta gånger tillsammans med manusförfattaren Richard Matheson, har tagit sig rejäla friheter med materialet. En av filmerna, The Haunted Palace, är i själva verket inspirerad av H.P. Lovecrafts The Case of Charles Dexter Ward, men filmens titel är plockad ur en dikt av Poe. Det räcker.

Av de åtta filmerna i serien är The Raven från 1963 min favorit. Den är den kanske mest renodlade komedin i serien. Här spelar Vincent Price (huvudrollsinnehavare i samtliga Poefilmer förutom The Premature Burial) den sörjande änklingen och icke-utövande magikern Dr. Erasmus Craven, som får besök av en talande korp. Korpen visar sig vara magikern Bedlo (spelad av Peter Lorre) som förvandlats av den onda Dr. Scarabus (Boris Karloff, mest känd som Frankensteins monster). De bestämmer sig för att besöka Scarabus - Bedlo för hämnd och Craven för att leta efter sin döda frus spöke, som Bedlo säger sig ha sett i Scarabus slott. Här riktigt trängs regnstormarna, åskmullret och källarvalven med kitschiga specialeffekter, teatralisk dialog och skrik.

Även en ung Jack Nicholson dyker upp, i en av sina tidigaste roller, som Bedlos son Rexford. Nicholson är en av många vars karriär startade hos Corman. Även regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Ron Howard och James Cameron började med att jobba för/med Corman.

Det finns en hel del berättelser om Cormans snabba inspelningar, om beslutsamheten att maxa användningen av skådespelare och inspelningsplatser. En story är att Corman blev klar med inspelningen av The Raven två dagar i förtid och då raskt gjorde filmen The Terror (1963) med samma skådespelare och samma scenografi. Snarlikt ryktas det om att Little Shop of Horrors (1960) också spelades in på två dagar, efter att Corman och manusförfattaren Charles B. Griffith spånat scenarion för en horrorkomedi på en restaurant där Sally Kellerman (som 10 år senare Oscarsnominerades för sin roll i Robert Altmans M*A*S*H) jobbade. Och för Poefilmatiseringen The Masque of the Red Death (1964) fick Corman ”ärva” lite scenografi från Peter Glenvilles historiska drama Becket – eller var det för den åttonde och sista Poefilmen The Tomb of Ligeia? Versionerna är många när det gäller Corman.

Corman avslutade sin egen intensiva period av regisserande redan 1971 med Von Richthofen and Brown. Det var tänkt som en ettårig paus men så grundade Corman sitt produktionsbolag New World och så fanns det helt enkelt inte tid. Sedan dess endast återvänt till regissörsstolen endast en gång, med Frankenstein Unbound (1990). Han har däremot fortsatt vara en aktiv producent och har hittills i karriären producerat över 300 filmer. Så det kan fortsätta regna ett tag till, det finns filmer att ta av.

Publicerad i Åbo Underrättelser 29 april 2016.

Åter till djungeln

När jag var liten fanns det tre VHS-kassetter hemma som var mer slitna än alla andra. Det var Aladdin, Lejonkungen och Djungelboken, alla signerade Disney. Djungelboken var inte min favorit av de tre men jag återkom regelbundet till scenerna mellan Mowgli och Baloo, och sångerna satte sig permanent i huvudet.

Även om Shere Kahn var en värdig Disneyskurk var det alltid ormen Kaa som skrämde mest. Han som med hjälp av sin hypnotiserande blick slingrade sig runt Mowgli för att äta upp honom. Jag är säker på att han lade grunden för min högst levande ormskräck.

Disneys version av Rudyard Kiplings roman kom redan 1967 men som barn såg jag den som samtida med de andra animerade filmerna i hyllan. Den var visserligen tecknad på ett lite annat sätt men Mowglis djungeläventyr kändes precis lika angeläget som Aladdins och Simbas.

1994 gjordes en live-actionversion av Djungelboken, då med Jason Scott Lee i huvudrollen, och 2003 gjordes en animerad uppföljare till originalet. Jag har inte sett någondera och jag har inte en enda gång under mitt vuxna liv längtat efter en ny version eller ens återvänt till den gamla. Trots det valde jag denna vecka att gå på The Junglebook, Jon Favreaus satsade nyversion av den gamla berättelsen om pojken som växer upp i djungeln.

Här gör Neel Sethi rollen som Mowgli medan samtliga djur är animerade (ytterst trovärdigt med hjälp av CGI) med imponerade röstarbete av bland andra Ben Kingsley, Bill Murray, Idris Elba, Scarlett Johansson och Christopher Walken. Det är överlag en underhållande och otroligt snygg film.

Där den animerade filmen anammade en slags jovial swingjazz-känsla, helt i enlighet med Baloos ”var nöjd med allt som livet ger”-mantra, är den nya filmen mycket mörkare i ton och estetik. Här är Kung Louie inte bara en apa med storhetsvansinne utan en verkligt hotfull jätte, och människorna med sin evigt brinnande ”röda blomma” porträtteras som något oförenligt med djungeln. Sångerna är också sparsamt använda, vilket bidrar till den mer allvarliga stämningen.

En del av mig tänkte nog att jag skulle få återuppleva min barndom där i biosalen, men Djungelboken fick mig att känna mig allt annat än ung. Det hade dock mer med den svenska biokulturen att göra. Förutom att folk pratade, högt, med varandra under hela filmen bestämde sig hälften av besökarna dessutom för att dyka upp femton minuter efter att filmen officiellt började, något biografen hörsammade genom att vänta med att starta filmen, som om det var helt i sin ordning, ja som om det var väntat.

Jag har sällan känt mig mer som en relik från svunna tider, och insikten nådde mig tydligt och klart: Djungelboken resonerar fortfarande i mig, men barndomens identifikation med Mowgli har på 20 år förvandlats till stark medkänsla med Bagheera.

Publicerad i Åbo Underrättelser 15 april 2016.

Manson-morden och andra minnen

De senaste veckorna har jag gått runt och nynnat på ”As Time Goes By”, sången som Ingrid Bergman vill att Sam (Dooley Wilson) ska spela i filmklassikern Casablanca. ”You must remember this, a kiss is just a kiss” sjunger jag, om och om igen.

Orsaken är You Must Remember This, en podcast som tagit både namn och intro från den tidlösa sången. Det är en podcast som utforskar okända och/eller bortglömda berättelser från Hollywood i början och mitten av 1900-talet. Den har funnits i snart 2 år, ackumulerat över 70 avsnitt och är skapad av Karina Longworth, amerikansk filmkritiker och journalist.

Longworth tar sig an ikoner som Marlon Brando, Audrey Hepburn, Humphrey Bogart, Charlie Chaplin och Elizabeth Taylor, men alltid med en egen vinkel. Hur Brandos rykte nästan förstörde hans filmkarriär, hur Bogart kämpade med att hitta rätt filmimage, hur filmen Sabrina gjorde Hepburn till en stilikon. Hon berättar lugnt, utan att sensationalisera.

Bland de mer fascinerande berättelserna finns ett tvådelat avsnitt om Mia Farrow under 60-talet. Det var långt innan hon blev Woody Allens flickvän och musa. Den Farrow vi möter här gifter sig med och skiljer sig från Frank Sinatra, får sitt genombrott i Rosemary’s Baby och har en affär med kompositören Andrew Previn, då fortfarande gift med Dory Previn - vars sång ”Beware of Young Girls” handlar om Farrow. Hon åker också till ett indiskt ashram där även The Beatles hänger. (John Lennon skrev faktiskt ”Dear Prudence” om Farrows syster som också var med och som blev något fanatiskt gällande meditationen.)

Men orsaken till att jag just nu går runt och nynnar är att jag äntligen tagit mig an säsongen om Charles Manson och hans koppling till Hollywood. I 12 avsnitt går Longworth igenom Mansons liv från födsel till galen kultledare med rock’n’roll-drömmar och en rasistisk apokalypsvision (inspirerad av The Beatles). Hon tittar närmare på Dennis Wilson, Doris Day, Sharon Tate, Roman Polanski och andra vars vägar korsades med Mansons och analyserar skarpt hur det kulturella klimatet i Los Angeles banade väg för Manson och hans följare.

Innan Manson-morden hade såväl Martin Luther King Jr. som bägge Kennedy-bröderna blivit mördade, Nixon hade valts till president och situationen i Vietnam förvärrats. Longworth visar hur Manson-morden definitivt avslutade 60-talets ”summer of love” och satte grunden för den filmkultur som växte fram under 70-talet – en era som Peter Biskind på ett underhållande sätt sammanfattar i boken ”Easy Riders, Raging Bulls: How the Sex-Drugs-and-Rock ’N’ Roll Generation Saved Hollywood”.

Publicerad i Åbo Underrättelser 1 april 2016.

Knight of Cups

Det är knappt så jag förmår mig skriva något om Terrence Malicks nya film Knight of Cups ens. För den är så onödig att det liksom inte är värt att öda energi på den. 

Christian Bale som i 2 timmar (känns som 5) tycker synd om sig själv för att han har slösat bort sitt liv på att ha tomt sex med en massa vackra kvinnor + har en komplicerad papparelation, och som nu pseudofilosoferar om spiritualitet (filmen är döpt efter ett Tarot-kort) och hur meningslöst livet i Hollywood är. Buhuu.

Hela filmen är ett montage med tillhörande fragmentariska vocie-overs, ett slags stream of consciousness  av minnen och tankar. Och fine, det i sig har jag inget emot. Men här förblir det tomt, pretentiöst och narcissistiskt. 

Malick har i princip gjort samma film tre gånger (The Tree of Life, To the Wonder, Knight of Cups) och det blir bara sämre. Kanske borde han gå tillbaka till att bara göra en film vart 10:e år? Eller sluta helt och hållet?

Han låtsades ha roligt där på stranden, fast han tänkte på alltings meningslöshet.