Åter till djungeln

När jag var liten fanns det tre VHS-kassetter hemma som var mer slitna än alla andra. Det var Aladdin, Lejonkungen och Djungelboken, alla signerade Disney. Djungelboken var inte min favorit av de tre men jag återkom regelbundet till scenerna mellan Mowgli och Baloo, och sångerna satte sig permanent i huvudet.

Även om Shere Kahn var en värdig Disneyskurk var det alltid ormen Kaa som skrämde mest. Han som med hjälp av sin hypnotiserande blick slingrade sig runt Mowgli för att äta upp honom. Jag är säker på att han lade grunden för min högst levande ormskräck.

Disneys version av Rudyard Kiplings roman kom redan 1967 men som barn såg jag den som samtida med de andra animerade filmerna i hyllan. Den var visserligen tecknad på ett lite annat sätt men Mowglis djungeläventyr kändes precis lika angeläget som Aladdins och Simbas.

1994 gjordes en live-actionversion av Djungelboken, då med Jason Scott Lee i huvudrollen, och 2003 gjordes en animerad uppföljare till originalet. Jag har inte sett någondera och jag har inte en enda gång under mitt vuxna liv längtat efter en ny version eller ens återvänt till den gamla. Trots det valde jag denna vecka att gå på The Junglebook, Jon Favreaus satsade nyversion av den gamla berättelsen om pojken som växer upp i djungeln.

Här gör Neel Sethi rollen som Mowgli medan samtliga djur är animerade (ytterst trovärdigt med hjälp av CGI) med imponerade röstarbete av bland andra Ben Kingsley, Bill Murray, Idris Elba, Scarlett Johansson och Christopher Walken. Det är överlag en underhållande och otroligt snygg film.

Där den animerade filmen anammade en slags jovial swingjazz-känsla, helt i enlighet med Baloos ”var nöjd med allt som livet ger”-mantra, är den nya filmen mycket mörkare i ton och estetik. Här är Kung Louie inte bara en apa med storhetsvansinne utan en verkligt hotfull jätte, och människorna med sin evigt brinnande ”röda blomma” porträtteras som något oförenligt med djungeln. Sångerna är också sparsamt använda, vilket bidrar till den mer allvarliga stämningen.

En del av mig tänkte nog att jag skulle få återuppleva min barndom där i biosalen, men Djungelboken fick mig att känna mig allt annat än ung. Det hade dock mer med den svenska biokulturen att göra. Förutom att folk pratade, högt, med varandra under hela filmen bestämde sig hälften av besökarna dessutom för att dyka upp femton minuter efter att filmen officiellt började, något biografen hörsammade genom att vänta med att starta filmen, som om det var helt i sin ordning, ja som om det var väntat.

Jag har sällan känt mig mer som en relik från svunna tider, och insikten nådde mig tydligt och klart: Djungelboken resonerar fortfarande i mig, men barndomens identifikation med Mowgli har på 20 år förvandlats till stark medkänsla med Bagheera.

Publicerad i Åbo Underrättelser 15 april 2016.