EN SÖNDAG

Vänner har jag träffat, en kolumn har jag skrivit, bussbiljetter till Helsingfors har jag köpt. Nu ska jag nog ta mig an Amazon Studios nya och kritikerrosade (ser alltid framför mig kritiker med rosiga kinder) serie Transparent. Jeffrey Tambor spelar Mort/Maura som när serien börjar kommer ut som transgender för sin familj. Verkar väldigt intressant och lovande. Och! Bästaste bästa Carrie Brownstein har en återkommande roll!

WHY DENY THE OBVIOUS CHILD?

Jenny Slate. Länge var det ett namn jag kände till men inte kunde placera. Jenny Slate. Överallt nämndes hon. Jenny Slate. Blev kickad från SNL. Jenny Slate. Med i nya FX-serien Married. Jenny Slate. Huvudrollen i nya filmen Obvious Child. Jenny Slate.


Och sen fattade jag: Mona Lisa i Parks & Recreation! Min absoluta hatkaraktär! Och genast var jag tvungen att omvärdera allt jag hade hört och läst. Jag ville fortfarande se Obvious Child för den verkade intressant (hörde t.ex. en jättebra intervju med Slate och regissören Gillian Robespierre på NPR) men jag ville inte se en hel film med Mona Lisa!

Tur för mig så undervärderade jag Jenny Slate helt grymt. Hon är en fantastisk skådespelare och Obvious Child är sjukt bra, mycket på grund av henne!

Slate spelar Donna, en ståuppare som blir dumpad av sin pojkvän och efter ett reboundigt one nigt stand blir gravid. det bästa med filmen är att den inte handlar om Donnas funderingar kring om  hon ska behålla barnet eller inte! Det är tack och lov inte en sån film. inga moralprediktingar här inte! Nej den handlar om att vara nästan 30 och fundera på vad man vill, om att träffa nån men inte vara säker på vad det är eller vad man vill att det ska vara, om att vara ståuppare, om att vara människa etc. Den är otroligt rolig men också fin och underlig.


Och Gaby Hoffmann är med och är cool. Och Paul Simon sjunger "I'm accustomed to a smooth ride / Or maybe I'm a dog who's lost it's bite".

NÅGRA TANKAR OM GONE GIRL

Såg Gone Girl för ett tag sedan.
Älskade boken. Älskade inte filmen. Men jag tyckte inte illa om den heller. Rosamund Pike var helt lysande och hypnotiskt Hitchcock-inspirerad som Amy medan Ben Afflecks alla brister som skådespelare gjorde att han var en rätt bra Nick. Det som störde mig mest var nog att filmen, till skillnad från boken, i princip tog Nicks parti filmen igenom, han var den dominerande protagonisten. Så är det inte i boken.
Det fanns också ett fint birollsgalleri, särskilt Tyler Perry, Kim Dickens och Carrie Coon. Neil Patrick Harris däremot kändes som ett udda val för Desi.
David Fincher har gjort en ytterst kompetent (och underhållande!) film med ett mörkt och svalt bildlandskap, men jag undrar om den inte skulle ha varit ännu bättre om jag inte hade läst boken, inte hade något att jämföra med? Med det sagt skulle jag dock rekommendera alla att läsa boken framom att se filmen.

Plus - någon smart typ på internet noterande följande: in this movie Ben Affleck is actually Chasing Amy. Höhö.

MEDITATIVT MAKTSPEL BLAND MOLNEN

Ingmar Bergmans ”Persona”, Rainer Werner Fassbinders ”Petra Kants bittra tårar”, Joseph L. Mankiewicz ”All About Eve” och Billy Wilders ”Sunset Boulevard”. Alla dessa filmer ekar genom Olivier Assayas nya film ”Clouds of Sils Maria”, men trots referenspunkterna förblir den ett drama som står helt på egna ben.

I centrum finns skådespelaren Maria Enders (Juliette Binoche) och hennes assistent Valentine (Kristen Stewart). Maria övertalas att återvända till den pjäs som gjorde hela hennes karriär. Som 20-åring spelade hon Sigrid, en ung och vacker flicka som förför sin arbetsgivare Helena och driver henne till självmord genom manipulation och grymhet. Denna gång är det dock rollen som Helena som vigs åt Maria medan Sigrid ska spelas av Jo-Ann Ellis (Chloë Grace Moretz), ett ungt blivande stjärnskott.

Uppe i bergen i Sils Maria förbereder sig Maria genom att vandra och läsa repliker tillsammans med Valentine. Deras relation kompliceras och utvecklas av pjäsreplikernas sömlösa integration i deras vardagliga diskussioner. Arbetet med pjäsen lockar dessutom fram en osäkerhet i Maria och hon visar sig ha svårt att på något plan identifiera sig med Helena, eftersom det skulle innebära förlusten av Sigrid - det vill säga förlusten av ungdom, vitalitet och makt. Diskussioner med Valentine klargör också Marias oförståelse för dagens filmindustri. 

”Clouds of Sils Maria” är ett tight och tydligt arbete i metafiktionens landskap där rollerna i pjäsen reflekterar rollerna i filmen, både mellan Maria och Jo-Ann och mellan Maria och Valentine. Vill man gå ett steg längre kanske även mellan skådespelarna (den erfarna, äldre Binoche och de yngre, lovande Stewart och Moretz).

Men Assayas är återhållsam med kritiken. Detta är inget ”inlägg i debatten”, det är en meditativ film som hellre filosoferar kring skådespeleri, roller, text och åldrande än berättar för åskådaren vad som är rätt och fel. Valentine får till exempel tillfälle att försvara dagens YA/fantasy/superhjälte-filmserier (som Stewart själv har erfarenhet av, i form av Twilight) och Jo-Ann Ellis visar sig vara betydligt mer än summan av alla skandaler och allt internetskvaller.

Pjäsens namn, ”Maloja Snake”, syftar till en molnformation som rör sig mellan bergspassen liket en orm och Assayas tar sig flera gånger tid att låta kameran vila över bergstopparna där molen sakta rör sig förbi. Det är ett grepp som känns ovant och nästan lite obekvämt då det stoppar upp tempot, men som vid närmare eftertanke hjälper till att skapa den lite distanserade tonen.

Juliette Binoche spelar Maria med imponerande komplexitet och sårbarhet som främst påminner om vilken fantastisk skådespelare hon är. Mer förvånande är då Kristen Stewarts prestation, den bästa hittills i karriären. Hon passar perfekt som Valentine, en karaktär som är både sluten och öppen, som är ung och naiv men komplex och tänkvärd. Så är det också scenerna mellan Binoche och Stewart som står ut och som skänker ”Clouds of Sils Maria” en teatral aura där förklaringar inte är lika attraktiva som vaghetens dunkel.

Clouds of Sils Maria (2014)

Regi: Olivier Assayas

Manus: Olivier Assayas

I rollerna: Juliette Binoche, Kristen Stewart, Chloë Grace Moretz

Publicerad i Åbo Underrättelser den 5 september 2014.

OFOKUSERAT VIRRVARR AV IDÉER

Ari Folmans senaste film ”The Congress” har en annorlunda och tankeväckande utgångspunkt. Robin Wright (”The Princess Bride”, ”Forrest Gump”, ”Moneyball”) spelar en fiktiv version av sig själv, en åldrande skådespelare som efter flera år av missade chanser och dåliga val får ett sista erbjudande av filmstudion Miramount (en blandning av Miramax och Paramount). Nämligen att ge dem rättigheterna till en digital version av henne som de sedan får göra vad de vill med. Skådespelaren Robin Wright tillhör således studion, medan privatpersonen Robin Wright är fri att göra vad hon vill förutom att skådespela, det är strängt förbjudet.
Wright går med på erbjudandet främst för att hon behöver pengarna – hemma har hon en son som håller på att bli både blind och döv. Men filmen hoppar rätt snabbt 20 år framåt, när Robins kontrakt håller på att gå ut och hon bjuds in till en futurologisk kongress som är helt och hållet animerad. Och det är där större delen av filmen sedan utspelar sig.
Animationen är på inget sätt lika effektiv och berörande som i Ari Folmans gripande och visuellt slående ”Waltz With Bashir” (2008). Det här är mera som en dålig tripp, en hallucination på övervarv med skrikande färger och föränderliga landskap. Det är självfallet meningen, men överskuggar de mer djuplodade etiska frågorna kring ägande, industri, digitalisering och frihet som i alla fall inledningsvis verkar driva narrativet. Visst återkommer Folman till dessa frågor, och ger oss riktigt obehagliga framtidsvisioner, men det bestående intrycket är ändå ett av bristande fokus till följd av för många idéer och intryck.
Dialogen är inledningsvis styltig och aningen pompös och såväl Harvey Keitel, i rollen som Robins agent, som Kodi Smit-McPhee och Sami Gayle, Robins barn, känns obekväma i sina roller. Robin Wright är däremot ytterst imponerande och står för en kontrollerad och återhållsam prestation som lyfter hela filmen.
Trots bristerna är The Congress ändå något helt annat än vad som brukar visas på den stora duken, och den är därför värd en titt. Det må vara en film som förvirrar och ibland frustrerar, men det är också en film som får tankarna att snurra, och det är värt mycket i dagens läge.

The Congress (2014)

Regi: Ari Folman

Manus: Ari Folman efter The Futurological Congress av Stanislaw Lem

I rollerna: Robin Wright, Harvey Keitel, Jon Hamm, Paul Giamatti, Kodi Smit-McPhee

Publicerad i Åbo Underrättelser 29 augusti 2014.

VÅLDSORGIE UTAN NYTÄNK

Nio år efter ”Sin City” (2005) känner sig Robert Rodriguez manad att återvända till Frank Millers brutala universum. Frågan är om någon annan har ett behov av detta andra möte?

Den nästan decenniumlånga väntan verkar dock inte ha varit frivillig. Det pratades om en uppföljare redan då första filmen hade premiär, men manuset verkade aldrig bli färdigt. Så ter sig tvåan också som en produkt av idétorka. I Sin City intet nytt, kunde sammanfatta det hela. Vi är tillbaka i staden där alla kvinnor är prostituerade eller strippor, alla män är våldsamma och äckliga, och inget betyder något alls.

”Sin City: A Dame To Kill For” utspelar sig både före och efter den första filmen, och består av fyra kortare sekvenser, två av dem specialskrivna för filmen. Vissa karaktärer återses medan andra är splitternya. Den korrumperade borgmästaren Roark (Powers Boothe) styr och ställer fortfarande, Nancy (Jessica Alba) är otröstlig och alkoholiserad efter John Hartigans (Bruce Willis) självmord, Marv (Mickey Rourke) är bister som vanligt och Dwight (Josh Brolin) försöker bete sig. De nya spelarna får alla önska att de aldrig satt sin fot i den depraverade staden.

En av dem är Johnny (Joseph Gordon-Levitt), en pokerspelande yngling som enligt egen utsago aldrig förlorar. Han tar sig dock vatten över huvud när han utmanar självaste Roark, och det är inte bara han som får betala för det misstaget.

Livet i Sin City är som det alltid varit, och det är trist. I den första installationen fanns i alla fall anspråk på något nyskapande – gällande form, inte innehåll – men här saknas till och med det. Rodriguez och Miller har till synes replikerat den första filmen, fyllt den med några nya ansikten och hamrat fram dialog som endast är monolog och som främst kan liknas vid en Dashiell Hammett-parodi. ”Sin City är platsen du kommer till med ögonen öppna, annars tar du dig aldrig därifrån” och andra nonsensvisdomar staplas på varandra i hopp om att tas för nihilistisk poesi. Allt medan de bara kvinnobrösten och de blodiga kropparna fyller duken. Nej tack.

Sin City: A Dame to Kill For (2014)

Regi: Robert Rodriguez, Frank Miller

Manus: Frank Miller

I rollerna: Mickey Rourke, Jessica Alba, Bruce Willis, Rosario Dawson, Jaime King, Josh Brolin, Joseph Gordon-Levitt, Eva Green

Publicerad i Åbo Underrättelser 22 augusti 2014.

LÄSTIPS

Snart är sommarjobbet avklarat och då ska jag unna mig någon vecka av en sådan där "jag ligger bara ute och läser"-semester. Böcker ska det bli då. En massa böcker som jag länge tänkt läsa. Men, jag smygbörjar med ett par artiklar som lätt går att ögna på under en paus på jobbet, eller på soffan efteråt.

Miss American Dream

It's Tartt - But Is It Art?

Och så lite Stanley Tucci att lyssna på:

Stanley Tucci And The Art Of Transformation

VIKTIGARE ÄN BEKVÄMLIGHET

För en vecka sedan gjorde poeten Athena Farrokhzad något oförlåtligt. Hon sommarpratade i Sveriges Radio inför en lyssnarskara på runt en miljon. Hon trädde in i en tradition som upprätthållits sedan Tage Danielsson kläckte idén år 1959. Hon pratade om poesi och politik. Hon spelade Ebba Grön. Hon var kompromisslös. Det oförlåtliga? Hon tog myset från det svenska folket.

Farrokhzads sommarprat var ett politiskt brandtal som vävde samman poesin med politiskt engagemang och ilska. Hon pratade om rasism och fascism, och tog stark ställning för den antirasistiska kampen.
Hon utgick ifrån Bertolt Brecht-citatet ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet?” och konstaterade att inte heller hon kan prata om träd, inte medan världen brinner. Och på 90 minuter delades det svenska folket upp i dem som hyllar sommarpratet, och dem som upprörs.
Valet att spela Ebba Gröns låt Beväpna er fick särskilt många att sätta kaffet i halsen, trots att det handlar om en 35 år gammal svensk punkklassiker. Texten togs bokstavligt och Farrokhzad har blivit anklagad för våldspropaganda. Den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén blev så upprörd att han kastade ut sin tv genom fönstret. Logiken? Axén ville snabbt som attan sluta betala tv-licens, eftersom han anser public service i Sverige vara så vänstervinklad.
Folk förväntar sig brandtal på en demonstration, de väntar sig politik i en debatt. Men sommarpratet – det är tydligen heligt. Det är till för små livsvisdomar, skärgårdsberättelser och anekdoter. Kanske en tuff barndom som sedan ledde till framgång och nya insikter. Men vem tror du att du är som drar in politiken i vår semestervila? Varför ska du göra det så obekvämt för oss?
Det här är inte första gången P1-programmet anmäls till granskningsnämnden eller orsakar lyssnarstorm. Särskilt under det politiskt glada 70-talet duggade upprördheten tätt. Enligt SR:s egen historik över programmet anklagades bland annat författaren Kerstin Thorvall för vänstervridning och kommunistpropaganda och sångerska Maria Selander anmäldes tre gånger för att hon pratade om strejker och spelade musik av proggbandet Nynningen. Rekord- innehavare gällande anmälningar är SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén som anmäldes 32 gånger för att hon spelade sina söners låt We spit on SD. Farrokh- zad ligger i skrivande stund tvåa med 17 anmälningar.
Dessa människor som i tid och otid skriker om hur etern fylls av vänsterpropaganda (vilket ofta verkar vara kodord för humanism) glömmer nog i sin upprördhet att hela vår tillvaro i dag genomsyras av en främlingsfientlig och hård retorik, och den har vi inte valt. Athena Farrokhzads sommarprat kan vi välja, och det bör vi också göra.
För vi lever i en tid där bekvämlighet är det absolut första vi måste ge avkall på. Annars finns det ingen väg framåt, till den tid då Athena Farrokhzad åter blir inbjuden att sommarprata. Om träd.

Uppdatering: SR meddelar att Farrokhzads program nu är uppe i över 70 anmälningar.


Publicerad i Hufvudstadsbladet 28 juli 2014.

FÖRSÖK ATT FÅNGA TIDEN

Det finns en ikonisk scen i Safety Last! från 1923 där Harold Lloyd klättrar upp för en höghusfasad och blir hängande i en stor klocka. Han både har och har inte ”tiden på sin sida”, så att säga.

Den här scenen får mig att tänka på Christian Marclays 24 timmar långa konstinstallation The Clock från 2011. Marclay har samlat ihop klipp från 100 år av filmhistoria och skapat en montagefilm som fungerar som en klocka. Den går dygnet runt samtidigt som den visar filmklipp och scener där klockor syns, där tid diskuteras eller där tiden på ett eller annat sätt är central. Så klockan 12.05 i realtid ser åskådaren ett klipp från American Gigolo där Richard Gere sjunger och väljer kläder medan hans klockradio visar 12.05.

Det är ett imponerande projekt, som jag tyvärr endast sett snuttar av (googla så hittar ni). Men tiden i film är inte alltid så konkret som ett armbandsur eller en kyrkklocka, och ofta sveper den förbi oss i stora gester.

På lite mer än två timmar går vi till exempel från universums födelse till nutid i Terrence Malicks episka Tree of Life (2011).

Andra gånger kräver den att vi ska gå med på att den nästintill står stilla. Jag tänker på otaliga scener där en bomb tickar ner från 10 till 1 medan minuter av filmat material förflyter.

Illusionen av att saker händer i realtid är också beprövad. I Phone Booth (2003) är Colin Farrell fast i en telefonkiosk precis lika länge som vi ser honom där. I Tom Tykwers Lola rennt (1998) utspelar sig händelserna under 20 minuter, men Tykwer låter oss se dessa 20 minuter tre gånger, med olika resultat. Och i Agnes Vardas briljanta Cléo de 5 à 7 (1962) följer vi huvudpersonen Cleo (Corinne Marchand) mellan, just det, fem och sju på eftermiddagen. Filmen utspelar sig inte i realtid (den är endast 90 minuter lång) men illusionen av att leva med Cleo i två timmar av hennes liv finns där.

En regissör som specialiserat sig på tidsexperiment är Richard Linklater. I lågbudgetfilmen Tape (2001) befinner sig tre personer i ett motellrum under loppet av en och en halv timme. 90 minuter av deras liv är 90 minuter av våra liv.

I den hittills tredelade Before-serien (Before Sunset, Before Sunrise, Before Midnight) har vi fått följa karaktärerna Celine (Julie Delpy) och Jesse (Ethan Hawke) under 18 år. Serien fick sin början 1995, andra delen kom 2004 och den tredje under förra året. Det är en ovanlig företeelse, att få följa samma karaktärer under så lång tid, och att se åldern och erfarenheten speglas i skådespelarnas ansikten. Det är något den bästa av sminkare inte kan tävla med.

Linklaters senaste projekt påbörjades redan 2002. Den då 7-åriga Ellar Coltrane fick huvudrollen och så började Linklater filma honom. I 12 år. Resultatet är filmen Boyhood som nyligen haft premiär i USA och som når finländska biografer i oktober.

Filmen följer Mason (Coltrane) från ålder 6 till 18, medan han växer upp och formas som männi­ska. Hans frånskilda föräldrar spelas av Patricia Arquette och Linklater-stammisen Hawke, medan Linklaters egen dotter Lorelei spelar hans syster. Det är alltså inte fråga om en dokumentär trots att greppet för tankarna ditåt, utan en spelfilm. Boyhood är ett makalöst projekt och en sann tidskapsel. Vad har hänt i mitt liv de senaste 12 åren? Och hur skulle åren se ut sammanfattade på tre timmar? Kanske det är dags att börja filma nu?

Publicerad i Hufvudstadsbladet 18 juli 2014.

TRAILER-TISDAG

Jag var inte den enda som reagerade med ett "ugh" på nyheten om att Ben Affleck skulle spela Nick i David Finchers filmatisering av Gillian Flynn superba Gone Girl. Ben Affleck som vad som helst får mig att säga "ugh" (Batman, anyone?) så det var kanske inte så konstigt, men kom igen! Den nya trailern får mig inte att ändra åsikt. Affleck ser mest förvirrad ut. Fincher kan göra riktigt bra grejer (Seven, Fight Club etc) meeeen, jag vet inte. Jag känner mig skeptisk.

MASLANY I MÄNGDER

Den kanadensiska tv-serien Orphan Black börjar med att småkriminella Sarah Manning ser en kvinna hoppa framför tåget från en öde perrong. Sarah skymtar kvinnans ansikte och slås av hur mycket det påminner om hennes eget. Sarah tänker snabbt, stjäl kvinnans handväska och övertar hennes identitet. Ett lätt sätt att bli av med alla sina problem? Inte i det här fallet. Kvinnan, Beth Childs, visar sig vara porten till en hel värld av konspirationer, lögner, vetenskapliga experiment och dubbelgångare.

Serien har just avslutat sin andra säsong i USA och även här hemma har hela den första säsongen redan visats på Yle Arenan (den sänds nu på nytt på Yle Fem) så utan att säga för mycket tänker jag utgå ifrån att det är okej att använda k-ordet. För jo, det handlar om kloner.

I sig är Orphan Black en mycket underhållande och avväpnande science fictionserie, men det är inte innehållet som får den att stå ut, det är Tatiana Maslany. Den kanadensiska skådespelaren spelar samtliga kloner (under seriens två säsonger är det sammanlagt 12 stycken) och ofta flera av dem i samma scen. Det händer också att hon måste spela en klon som låtsas vara en annan. Eller i vissa fall till och med en klon som låtsas vara en annan som låtsas vara en annan. Maslany är enigmatisk och pendlar mellan rollerna på ett makalöst sätt. Som Emily Nussbaum uttryckte det i en artikel i The New York Times: "She has chemistry with herself."

Mer än en gång per avsnitt måste jag påminna mig själv om att det är samma skådespelare, så till den grad har hon lyckats ge dessa karaktärer olika personligheter. Dialekt, sexualitet, stil, intressen, bakgrund - allt skiftar. Maslany behärskar rubbet och lyckas dessutom frammana något empatiskt hos samtliga kloner, även de som lätt kunde ha stannat vid karikatyrer.

Till skillnad från i många tidigare filmer och tv-serier där en skådepelare spelat flera roller har tekniken gått framåt så pass mycket att Maslany faktiskt spelar mot sig själv. Det är inte bara en ryggtavla eller klipp där endast en av karaktärerna syns. Se gamla klipp från Friends där Phoebe träffar sin tvillingsyster Ursula (Lisa Kudrow x2) som exempel. Här sammanförs prestationerna på ett imponerande sätt, så att vi får scener där Maslany sitter bredvid sig själv i en soffa, dansar tillsammans med sig själv, argumenterar, kramas, slåss mot sig själv. Inget förråder det konstruerade.

Orphan Black har under sina två säsonger blivit något av ett kultfenomen med hängivna fans (Clone Club) och namnstarka supportrar (bland dem komikerna Patton Oswalt och Sarah Silverman). Det förstår jag. Maslany är den främsta orsaken, men cred ska också gå till Jordan Gavaris som Sarahs fosterbror Felix och seriens förmåga att blanda intensivt drama och svart humor. Tro mig, Orphan Black och Tatiana Maslany är det bästa på tv just nu.

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 7 juli 2014.

*rättelse: Emily Nussbaums artikel är från The New Yorker, inte The New York Times

TRAILER-MÅNDAG

Som jag har väntat på den här trailern! The Skeleton Twins hade premiär på Sundance i januari (januari!) och nu först har de knåpat ihop en trailer. Fast jag är en av fem människor som inte tyckte om Bridesmaids ALLS så har jag en softspot för Kristen Wiig. Och Bill Hader har sina fina stunder. Vill se!

FINLAND = JÄVLIGT DÅLIG FILM

Det här här rätt lite att göra med film (förutom att det är som en riktigt jävla dålig film då) men jag måste ventilera lite:

"Utskott säger nej till könsneutral äktenskapslag."
Jag blir så ledsen. Och minst lika ledsen blir jag av att jag inte känner mig förvånad alls. Att jag inte tror på det här landet för fem penni, att jag redan har gett upp hoppet, eller kanske aldrig hade ett. Och visst, det är inte kört, det här var bara några fjantiga personer på vägen mot "stora salen" och det finns en rimlig chans att det går igenom, men ändå. Det här landet känns helt jävla hopplöst.

Jag har ingen lust i hela världen att gifta mig men jag vill ha möjligheten att göra det valet! Jag vill ha rätten att avstå. Jag vill att mitt "nej" ska vara ett val, inte det enda alternativet.

Och så är jag dum nog att läsa lite kommentarer här och där och får lust att flytta ut på landet (i något annat land, helst) tillsammans med mina allra närmaste och bästa och aldrig träffa en enda annan människa på nytt, ever!

Vad är problemet? Varför är det så viktigt att vissa människor inte får ha samma rättigheter som andra? Och det gäller inte bara den här frågan, det gäller allt!

Och varför verkar halva Finland fortfarande tro att just det här har med kyrkan och religion att göra? Det här handlar om staten juh! Åh, blir så trött. ÄR så trött. Väck mig när allt är över.

Nyt summerar fint

ALLTID MÅNDAG

Jag ogillar måndagar skarpt. Skulle helst vilja ligga på soffan och se på film hela dagen. Alternativt aldrig stiga upp. Men så finns det saker som måste göras, jobb som måste jobbas. Så jag försöker liva upp jobbmåndagen men lite roligt läsning mellan varven. Här är dagens skörd:

Grantas intervju med Adrian Tomine
Jonathan Franzens essä om David Foster Wallace 
Slates kritik mot Jonathan Franzens essä om David Foster Wallace
Emily Nussbaum om Adventure Time
Richard Brody om The Immigrant

USA NO MORE

Ibland blir en så ledsen på världen. Som när en kommer hem från USA (eller bara hem) (eller bara är) och så möts en av detta:

Jag kan inte tåla Adam Sandler. Jag stoppar hellre ner höger hand i en mixer än ser en film med honom! Så illa är det. Men Drew - varför gör du så dåliga filmer? Du måste inte hänga med Adam, inte ens för att vara snäll. Bryt kontakten, nu!

USA

Jag är in the land of the free osv. och ska hänga här en månad framåt! Tänker mycket på filmer, på vad som är som i filmer, på vad som är men inte borde vara som i filmer, om saker är som de är för att amerikaner har sett det på filmer. Sånt.

Försöker också få det sista fixat inför nästa nummer av Filmjournalen. Jag kan bland annat utlova en megalomanisk essä om Wes Anderson. Det ni.

Tusen kilo socker i all mat? Inte övertygad.

EN ANDERSONSK GUMP

Åh, det finns så många kreativa människor! Filmaren Louis Paquet till exempel - han har gjort om introt till Forrest Gump som om det vore en film av Wes Anderson. Genialt!

Här är originalet:

Och här är Paquets version:

DAGENS BÄSTA

Idag blev jag uppmärksammad på följande: det ska göras en ny Flash Gordon-film! Hurra, hurra, hurraaaa!

Vad är en Flash Gordon, frågar någon? Time sammanfattar fint:

"In the original story, Flash was a polo player who was kidnapped by a mad scientist and taken to the planet Mongo, which was ruled by Ming the Merciless. Though he was first created as a comic strip in 1934 by Alex Raymond, Flash has had many lives over the past century, appearing in many spin-off comics and television series. Most notably was the campy 1980 movie adaptation starring Timothy Dalton, Max von Sydow, Chaim Topol and Sam Jones and a soundtrack by Queen."

80-talsfilmen är helt fantastisk, en riktigt kultklassiker. Och nu ska den rebootas?! Jag hoppas på en superseriös och mörk film, typ The Dark Knight! Mitt titelförslag är redan spikat:
FLASH GORDON: A FLASH OF DARKNESS

"I've got so much darkness in me, it hurts"

HERZOG/KINSKI

Den tyska regissören Werner Herzog jobbade mycket tillsammans med madman Klaus Kinski (mer om deras förhållande i dokumentären Mein liebster Feind - Klaus Kinski) och det kan inte ha varit lätt. Det sägs bland annat att Herzog planerade mörda Kinski ett tag, och att han hotade honom med pistol under inspelningen av Aguirre. En fin vänskap. Här lite Kinski-skrik!

TRAILER-TORSDAG

En av de bästa serier jag sett de senaste åren är Netflix egna Orange Is the New Black och jag började lida av abstinensbesvär redan två sekunder efter att jag sett sista avsnittet av första säsongen (såg dessutom hela säsongen på tre dagar...). Men! Den sjätte juni är serien tillbaka, wohoo! Tills dess ska jag se om första säsongen samt överdosera på den här nya trailern som är awesome!

FREMULON

Har du också undrat om det är Nick Offerman som säger "Fremulon" i slutet av varje Brooklyn Nine-Nine avsnitt? Här är svaret.

Brooklyn Nine-Nine är för övrigt en serie som jag varmt rekommenderar åt alla i hela världen! Jag var lite skeptisk under de första avsnitten, har inte varit världen största Andy Samberg-fan och tyckte att humorn var lite tam och förutsägbar, men så BOOM var jag fast. Min favorit är mos def Rosa (Stephanie Beatriz). Hon är typ Parks & Rec-Aprils ännu mer badass-storasyster. Swoon!