"Utskott säger nej till könsneutral äktenskapslag."
Jag blir så ledsen. Och minst lika ledsen blir jag av att jag inte känner mig förvånad alls. Att jag inte tror på det här landet för fem penni, att jag redan har gett upp hoppet, eller kanske aldrig hade ett. Och visst, det är inte kört, det här var bara några fjantiga personer på vägen mot "stora salen" och det finns en rimlig chans att det går igenom, men ändå. Det här landet känns helt jävla hopplöst.
Jag har ingen lust i hela världen att gifta mig men jag vill ha möjligheten att göra det valet! Jag vill ha rätten att avstå. Jag vill att mitt "nej" ska vara ett val, inte det enda alternativet.
Och så är jag dum nog att läsa lite kommentarer här och där och får lust att flytta ut på landet (i något annat land, helst) tillsammans med mina allra närmaste och bästa och aldrig träffa en enda annan människa på nytt, ever!
Vad är problemet? Varför är det så viktigt att vissa människor inte får ha samma rättigheter som andra? Och det gäller inte bara den här frågan, det gäller allt!
Och varför verkar halva Finland fortfarande tro att just det här har med kyrkan och religion att göra? Det här handlar om staten juh! Åh, blir så trött. ÄR så trött. Väck mig när allt är över.
Nyt summerar fint
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar