Det finns en ikonisk scen i Safety Last! från 1923 där
Harold Lloyd klättrar upp för en höghusfasad och blir hängande i en stor
klocka. Han både har och har inte ”tiden på sin sida”, så att säga.
Den här scenen får mig att tänka på Christian Marclays
24 timmar långa konstinstallation The Clock från 2011. Marclay har samlat ihop
klipp från 100 år av filmhistoria och skapat en montagefilm som fungerar som en
klocka. Den går dygnet runt samtidigt som den visar filmklipp och scener där
klockor syns, där tid diskuteras eller där tiden på ett eller annat sätt är
central. Så klockan 12.05 i realtid ser åskådaren ett klipp från American
Gigolo där Richard Gere sjunger och väljer kläder medan hans klockradio visar
12.05.
Det är ett imponerande projekt, som jag tyvärr endast
sett snuttar av (googla så hittar ni). Men tiden i film är inte alltid så
konkret som ett armbandsur eller en kyrkklocka, och ofta sveper den förbi oss i
stora gester.
På lite mer än två timmar går vi till exempel från
universums födelse till nutid i Terrence Malicks episka Tree of Life (2011).
Andra gånger kräver den att vi ska gå med på att den
nästintill står stilla. Jag tänker på otaliga scener där en bomb tickar ner
från 10 till 1 medan minuter av filmat material förflyter.
Illusionen av att saker händer i realtid är också
beprövad. I Phone Booth (2003) är Colin Farrell fast i en telefonkiosk precis
lika länge som vi ser honom där. I Tom Tykwers Lola rennt (1998) utspelar sig
händelserna under 20 minuter, men Tykwer låter oss se dessa 20 minuter tre
gånger, med olika resultat. Och i Agnes Vardas briljanta Cléo de 5 à 7 (1962)
följer vi huvudpersonen Cleo (Corinne Marchand) mellan, just det, fem och sju
på eftermiddagen. Filmen utspelar sig inte i realtid (den är endast 90 minuter
lång) men illusionen av att leva med Cleo i två timmar av hennes liv finns där.
En regissör som specialiserat sig på tidsexperiment är
Richard Linklater. I lågbudgetfilmen Tape (2001) befinner sig tre personer i
ett motellrum under loppet av en och en halv timme. 90 minuter av deras liv är
90 minuter av våra liv.
I den hittills tredelade Before-serien (Before Sunset,
Before Sunrise, Before Midnight) har vi fått följa karaktärerna Celine (Julie
Delpy) och Jesse (Ethan Hawke) under 18 år. Serien fick sin början 1995, andra
delen kom 2004 och den tredje under förra året. Det är en ovanlig företeelse,
att få följa samma karaktärer under så lång tid, och att se åldern och
erfarenheten speglas i skådespelarnas ansikten. Det är något den bästa av
sminkare inte kan tävla med.
Linklaters senaste projekt påbörjades redan 2002. Den
då 7-åriga Ellar Coltrane fick huvudrollen och så började Linklater filma
honom. I 12 år. Resultatet är filmen Boyhood som nyligen haft premiär i USA och
som når finländska biografer i oktober.
Filmen följer Mason (Coltrane) från ålder 6 till 18,
medan han växer upp och formas som människa. Hans frånskilda föräldrar spelas
av Patricia Arquette och Linklater-stammisen Hawke, medan Linklaters egen
dotter Lorelei spelar hans syster. Det är alltså inte fråga om en dokumentär
trots att greppet för tankarna ditåt, utan en spelfilm. Boyhood är ett makalöst
projekt och en sann tidskapsel. Vad har hänt i mitt liv de senaste 12 åren? Och
hur skulle åren se ut sammanfattade på tre timmar? Kanske det är dags att börja
filma nu?
Publicerad i Hufvudstadsbladet 18 juli 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar