MASLANY I MÄNGDER

Den kanadensiska tv-serien Orphan Black börjar med att småkriminella Sarah Manning ser en kvinna hoppa framför tåget från en öde perrong. Sarah skymtar kvinnans ansikte och slås av hur mycket det påminner om hennes eget. Sarah tänker snabbt, stjäl kvinnans handväska och övertar hennes identitet. Ett lätt sätt att bli av med alla sina problem? Inte i det här fallet. Kvinnan, Beth Childs, visar sig vara porten till en hel värld av konspirationer, lögner, vetenskapliga experiment och dubbelgångare.

Serien har just avslutat sin andra säsong i USA och även här hemma har hela den första säsongen redan visats på Yle Arenan (den sänds nu på nytt på Yle Fem) så utan att säga för mycket tänker jag utgå ifrån att det är okej att använda k-ordet. För jo, det handlar om kloner.

I sig är Orphan Black en mycket underhållande och avväpnande science fictionserie, men det är inte innehållet som får den att stå ut, det är Tatiana Maslany. Den kanadensiska skådespelaren spelar samtliga kloner (under seriens två säsonger är det sammanlagt 12 stycken) och ofta flera av dem i samma scen. Det händer också att hon måste spela en klon som låtsas vara en annan. Eller i vissa fall till och med en klon som låtsas vara en annan som låtsas vara en annan. Maslany är enigmatisk och pendlar mellan rollerna på ett makalöst sätt. Som Emily Nussbaum uttryckte det i en artikel i The New York Times: "She has chemistry with herself."

Mer än en gång per avsnitt måste jag påminna mig själv om att det är samma skådespelare, så till den grad har hon lyckats ge dessa karaktärer olika personligheter. Dialekt, sexualitet, stil, intressen, bakgrund - allt skiftar. Maslany behärskar rubbet och lyckas dessutom frammana något empatiskt hos samtliga kloner, även de som lätt kunde ha stannat vid karikatyrer.

Till skillnad från i många tidigare filmer och tv-serier där en skådepelare spelat flera roller har tekniken gått framåt så pass mycket att Maslany faktiskt spelar mot sig själv. Det är inte bara en ryggtavla eller klipp där endast en av karaktärerna syns. Se gamla klipp från Friends där Phoebe träffar sin tvillingsyster Ursula (Lisa Kudrow x2) som exempel. Här sammanförs prestationerna på ett imponerande sätt, så att vi får scener där Maslany sitter bredvid sig själv i en soffa, dansar tillsammans med sig själv, argumenterar, kramas, slåss mot sig själv. Inget förråder det konstruerade.

Orphan Black har under sina två säsonger blivit något av ett kultfenomen med hängivna fans (Clone Club) och namnstarka supportrar (bland dem komikerna Patton Oswalt och Sarah Silverman). Det förstår jag. Maslany är den främsta orsaken, men cred ska också gå till Jordan Gavaris som Sarahs fosterbror Felix och seriens förmåga att blanda intensivt drama och svart humor. Tro mig, Orphan Black och Tatiana Maslany är det bästa på tv just nu.

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 7 juli 2014.

*rättelse: Emily Nussbaums artikel är från The New Yorker, inte The New York Times