Winona forever

Streamingtjänsten Netflix har under sommaren gett oss den nya miniserien Stranger Things. Den är ett kärleksbrev till 80-talets, tydligt inspirerad av Steven Spielbergs E.T., Rob Reiners Stand by Me (baserad på en kortroman av Stephen King) och Goonies. Serien utspelar sig i den fiktiva staden Hawkins, Indiana och året är 1983. De nördiga vännerna Will, Mike Lucas och Dustin spelar rollspel i källaren och allt är precis som vanligt. Men vill försvinner under cykelturen hem och ingen vet vad som har hänt honom. Samtidigt dyker en flicka upp i sjukhuskläder och rakat hår. Har hon något med Wills försvinnande att göra? Det är en underhållande och stundvis skrämmande serie, välspelad och sevärd.

Bland det bästa med den är att rollen som Wills mamma spelas av Winona Ryder, även hon något av en 80-talsartefakt. Ryder passar perfekt i rollen som Joyce, något av en outsider i samhället. Utan att säga för mycket finns en fantastiskt scen där Ryders karaktär inser att hon kan tala med sin försvunna son genom julgransbelysningen.

Ryder har under hela sin karriär både varit och spelat dessa outsiders. Hon gjorde sin filmdebut som 15-åring i Lucas men genombrottet kom i Tim Burtons Beetlejucie (1988) om en familj som flyttar in i ett hus där det spökar. Ryder spelade den gotiska tonårsdottern som kunde se spökena. Filmen ledde henne till den numera kultförklarade tonårsfilmen Heathers (1988), en svart komedi där hon spelade mot Christian Slater.

Det sägs att Ryders agent bad henne tacka nej till rollen eftersom den säkerligen skulle förstöra hennes karriär. Filmen var visserligen ingen ekonomisk succé men den gjorde Ryder till den coolaste av tonårsstjärnor. Hon förvaltade detta genom att återförenas med Burton och spela in Edward Scissorhands (1990) tillsammans med dåvarande pojkvännen Johnny Depp.

Under 90-talet jobbade Ryder med regissörer som Jim Jarmusch, Martin Scorsese, Woody Allen och Jean-Pierre Jeunet. Trots att filmerna ofta gjorde sämre ifrån sig än väntat blev Ryder främst prisad för sina insatser. Under 90-talet gjorde hon också den film som jag starkas förknippar henne med, nämligen Reality Bites (1994), Ben Stillers ”gen x”-drama om ett gäng vänner som funderar på vad de ska göra efter studierna.

2001 inträffade sedan något som Ryder med säkerhet kommer att förknippas med resten av sitt liv. Hon blev fast för stöld av märkeskläder i en butik i Beverly Hills och dömdes till tillskyddssyn och samhällstjänst för brottet. Därpå följde en period då Ryder visserligen dök upp i några filmer men i princip höll sig borta från rampljuset. I en intervju i The New York Times (14/7) påpekar hon att detta också sammanföll med att hon fyllde 30 och plötsligt visste inte Hollywood vad de skulle göra med henne: ”I went from weirdo teenager to pixie waif to them not knowing what the hell to do with me”. Det var först i Darren Aronofskys Black Swan, där Ryder spelade en bitter föredetta ballerina, som hon kände att hon fick en roll som passade henne igen.

Med Stranger Things och förra årets Show Me A Hero (HBO) har Ryder visat att hon är mer än redo att återerövra våra hjärtan, bara hon ges rätt roller. Nu viskas det dessutom om en uppföljare till Beetlejuice, nästan 30 år efter den första. Det är ett riskabelt projekt, men jag är hoppfull och jag tar alla chanser jag får när det gäller Winona.

Publicerad i Åbo Underrättelser 29 juli 2016.

Den gamla goda ”feministpropagandan”

1984 var året då världen lärde sig att svaret på frågan ”Who ya gonna call?” alltid är ”Ghostbusters”. Spökkomedin med Bill Murray och Dan Aykroyd i huvudrollerna tog både publik och kritiker med storm och har sedan dess kultförklarats många gånger om. 1989 gjordes en mindre lyckad uppföljare, Ghostbusters II, men trots den lever minnet och de varma känslorna för originalet kvar hos många.

Nu, sjutton år senare, är det dags igen. Spöken ska återigen jagas i New York. Hurra! Eller? Få filmer har faktiskt genererat så mycket hat som Paul Feigs kommande uppföljare. Orsaken är att huvudrollerna denna gång spelas av kvinnor. Årets spökjägare spelas av Melissa McCarthy, Kristen Wiig, Leslie Jones och Kate McKinnon. Detta faktum har fått internet att fullständigt svämma över av hatretorik och bitska kommentarer, något som startade redan för två år sedan då filmidén offentliggjordes. Premiär har den först idag i USA och nästa vecka i Finland.

Vilka är det som är arga då? Jo, män som såg och älskade den första filmen på 80-talet. Och självklart är det frågan om en liten men extremt högljudd klick som skapar alla rubriker, men det är inte enstaka kommentarer här och där, utan ett målmedvetet hat. Filmen, som ofta får det smickrande epitetet ”feministpropaganda” bland dessa troll, har redan röstats ner på Imdb och trailern har blivit en av de mest ogillade videorna på Youtube. I en intervju med Vulture ger Feig en passande liknelse: “I didn’t realize that for certain older guys, the original Ghostbusters is the equivalent of a tree house that has the no girls allowed sign on it”.

Om allt detta låter aningen bekant så är det för att det inte var särskilt länge sedan samma/liknande män blev oerhört kränkta över att den nya Mad Max-filmen handlade mer om Furiosa (spelad av Charlize Theron) än om Max.

Det tröstlösa här är att det aldrig har handlat om ifall filmen – vare sig Ghostbusters eller Mad Max - är bra eller dålig, om den håller och kan ge dagens publik samma underbara upplevelse som den första på 80-talet. Det har handlat om misogyni, om att vissa inte klarar av att se kvinnor med någon form av agens.

Denna respons gör det omöjligt att ha en vettig diskussion om det faktum att trailern faktiskt inte är särskilt rolig, att den enda mörkhyade karaktären verkar få spela en ytterst stereotyp ”högljudd svart kvinna”, och att filmen potentiellt inte är så charmig som den borde vara med en så talangfull ensemble (den har hittills fått blandad kritik i USA). För att vara feminist eller för jämställdhet eller vad du än vill kalla det betyder inte att allt som görs av kvinnor eller med kvinnor unisont måste hyllas. Det betyder att vi dömer saker på lika grunder.

Och om Feigs film inte lever upp till förväntningarna är det bara att återse originalet. Den visas i tv rätt så regelbundet.

Publicerad i Åbo Underrättelser 15 juli 2016.

En kort men lovande karriär

Den unga skådespelaren Anton Yelchin, 27 år, omkom i en olycka i söndags, då han blev påkörd av sin egen bil på garageuppfarten till sitt hem i Los Angeles. Omständigheterna är i skrivande stund inte helt klara, men polisen i L.A. rapporterar att Yelchin troligtvis hade stigit ur sin bil och befann sig bakom den när den började rulla mot honom.

Yelchin var en mångsidig skådespelare som fortfarande var i början av sin karriär. Han föddes i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) men flyttade redan som 6 månader gammal till USA då hans föräldrar, bägge konståkare, blev beviljade politisk asyl i landet.

För många är Yelchin mest känd som Pavel Chekov i de nyare Star Trek-filmerna, regisserade av J.J. Abrams. Den första kom 2009, uppföljaren Star Trek Into Darkness 2013 och den tredje, Star Trek Beyond, har premiär i slutet av juli. För andra är det Yelchins biroll i Jim Jarmuschs vampyrdrama Only Lovers Left Alive som står ut. Där spelade han Tom Hiddlestons dealer Ian, som fixade fram vintage instrument utan att fråga för många frågor.

För mig är det indiedramat Like Crazy (2011) som imponerar mest i den unga skådespelarens digra resumé. Filmen vann huvudpriset på Sundance-festivalen och är Drake Doremus regidebut. Yelchin och Felicity Jones (The Theory of Everything, Rogue One) spelar amerikanen Jacob och den brittiska utbytesstudenten Anna som träffas på campus i Los Angeles och blir kära i varandra. När Annas studentvisum går ut väljer hon att strunta i det och stanna i USA över sommaren, för att få tillbringa den med Jacob.

Efter en kort resa till London återvänder Anna till USA bara för att nekas inträde i landet och skickas tillbaka till Storbritannien. Det visar sig att hon är bannlyst från USA på obestämd tid, till följd av visumöverträdelsen. Jacob och Anna är således fångade i ett långdistansförhållande som tär på dem både som individer och som par.

Like Crazy är långt baserad på Doremus egna erfarenheter av ett långdistansförhållande och istället för att skriva ett traditionellt manus valde Doremus och Ben York Jones att jobba fram en 50-sidors synopsis och sedan låta skådespelarna improvisera fram all dialog. Resultatet är ett romantiskt drama som känns närmare verkligheten än samtliga filmer inom genren. Storyn är visserligen aningen forcerad i sitt sätt att hålla de två i sär, men Jones och Yelchin är så äkta att det gör ont. Jag ryser av igenkänning när jag ser den.

Like Crazy är i stunder en verkligt brutal uppgörelse med den frustration och de svårigheter som en långdistansrelation kan ge upphov till. Särskilt Yelchin får här visa sitt breda register i en roll som visar hur erfarenheter och känslor tär på oss och tvingar oss att växa upp och hur kärleken både kan lyfta och knäcka oss. Yelchin hade fler sådana prestationer i sig, men vi får sorgligt nog hålla till godo med de som redan finns.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 juni 2016.

Danmarks nya enfant terrible

Den danska regissören Nicolas Winding Refn väckte uppmärksamhet under årets Cannes festival när han kallade Lars von Trier passé och anklagade honom för att ha försökt få Refns fru i säng senast de sågs. Det var ett rätt onödigt utspel då filmen Refn var där för att marknadsföra, The Neon Demon (Finlandspremiär idag), har klarat av att skapa rubriker helt på egen hand. Den utspelar sig i Los Angeles modevärld och lyckas innehålla både nekrofili och kannibalism.

I Cannes åsamkade den såväl burop som folk som gick ut. Att filmen i sluttexterna dedikerades till Refns fru Liv Corfixen ledde också till att en kritiker, enligt sägen, ställde sig upp och ropade ”Fuck you, Liv”. Den brittiska tidningen Daily Mail föreslog å sin sida att filmen borde förbjudas på grund av sitt depraverande innehåll, trots att skribenten Clare Foges inte verkade ha sett filmen.

Allt detta passar som hand i handske för Refn. Han är en provokatör som anser att han endast gjort sitt jobb ifall hans filmer skapar diskussion. "If I don't split, what are we doing here? Why would you waste your time with something that doesn't make you react?" sade han under presskonferensen i Cannes och menade att den franska filmfestivalen bara skulle vara tråkig utan honom. Refn må spy galla över von Trier, men han verkar aktivt försöka ta över sin landsmans rykte som enfant terrible.

I The Neon Demon återvänder Refn till det Los Angeles han blev så förälskad i när han gjorde Drive (2011), filmen som förvandlade honom från killen bakom Pusher-trilogin till Den Nästa Stora Regissören i Hollywood.

Drive, gjord för 15 miljoner, kammade hem 76 miljoner i biljettintäkter och fick en 15-minuters stående ovation i Cannes där Refn också fick priset för bästa regissör. Detta, en ultravåldsam stilövning om en robotliknande Ryan Gosling iklädd skorpionsilkesjacka. Alla väntade andäktigt på uppföljaren, den som skulle cementera Refns plats på tronen.

Uppföljaren kom och likaså besvikelsen. Only God Forgives (2013) tar våldet i Drive och skruvar upp det till elva. Filmen utspelar sig i Bangkok och är en icke-koherent stilövning fylld av övergrepp och tortyr, än en gång med Gosling i huvudrollen. Den fick Will Leitch på Deadspin att konstatera att den är så dålig att den till och med får en att ifrågasätta kärleken för Drive. Det är svårt att inte tro att Refn åtminstone delvis var ute efter just den reaktionen, att han medvetet ville irritera dem som väntade på en Drive 2.

I år är han dock tillbaka i form. The Neon Demon är visserligen (medvetet) ytlig och överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé.

Ekot av Drive och Only God Forgives finns överallt i The Neon Demon. Tillsammans bildar de något av en triptyk, stilistiskt. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken (signerad Cliff Martinez i samtliga filmer) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 juni 2016.

Kris och pris

Det är säkert få som har undgått turerna kring Aalto-universitet de senaste veckorna men här är en kort sammanfattning för dem som missat uppståndelsen:

Aalto-universitetet utsåg den lettiske dokumentärfilmaren Davis Simanis till ny professor i spelfilmsregi, framom Auli Mantila, Saara Saarela och Taru Mäkelä - samtliga spelfilmsregissörer med erfarenhet av att undervisa. Valet drog igång en diskussion om (bristen på) jämställdhet inom såväl filmbranschen som universitetsvärlden.

Många som uttalade sig kritiska till valet av Simanis pekade på hans bakgrund som dokumentärfilmare och bristande erfarenhet av personregi samt hans relativt korta CV överlag. Aleksi Bardy, professor i filmproduktion och den som ledde rekryteringskommittén, kontrade i sin tur med att Simanis stod för en imponerande helhet och en mycket stark provföreläsning. Bardy poängterade också att CV-längd inte är avgörande för vem som är bäst lämpad som professor.

Men inte nog med hetsigt debatterande på sociala medier – plötsligt valde Anne Lakanen, prefekt vid institutionen för filmkonst och scenografi, att lämna sin post då hon inte godkände utnämningen. Och några dagar senare avböjde Simanis professuren. Orsaken var bland annat ifrågasättandet av hans kompetens i den offentliga debatten, något som började få konsekvenser för honom även i Lettland.

Det är oturligt att Simanis som person blivit indragen i debatten, då den självfallet inte handlar om valet av just honom utan valet av en mindre erfaren man framom tre mer erfarna kvinnor. Eftersom varken jag eller någon annan tyckare har varit delaktig i processen är det omöjligt att kommentera något annat än hur det ser ut – och det ser suspekt ut, helt enkelt. Och även om Bardy påpekar att de på Institutionen för film har lika många kvinnliga som manliga professorer (Hbl 17.5) gör det inte att de är immuna mot utövandet av diskriminering. Patriarkatet genomsyrar mer än statistiken.

Varken nationalitet eller kön borde få avgöra dylika val och det är särskilt synd att dessa kategorier nu verkar användas för att nolla varandra. De som kritiserar valet av Simanis anklagas för nationalism medan de som försvarar valet är sexister. Riktigt så svartvitt är det nog inte.

Betydligt gladare blir en då av veckans andra stora finska filmnyhet. Juho Kuosmanens Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies) vann huvudpriset i tävlingsklassen Un certain regard på filmfestivalen i Cannes! Filmen är baserad på den sanna historien om boxaren Olli Mäki som sommaren 1962 mötte amerikanen David Moore i världsmästerskapen i Helsingfors. Filmen har fått fina recensioner och når finska biografer till hösten.

Den prestigefyllda Guldpalmen gavs till Ken Loach för I, Daniel Blake, ett socialrealistiskt drama om Storbritanniens krackelerande välfärdsystem. Snuvad på pokalen blev därmed förhandsfavoriten Maren Ade med komedin Toni Erdmann. Det betyder att Jane Campion fortsättningsvis är den enda kvinnan som vunnit Guldpalmen (för Pianot, 1993) i Canneshistorien. Juryn väljer självfallet med hjärtat varje år, men vad skamligt skev den är, filmbranschen, både inter- och nationellt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 27 maj 2016.

Ombytta roller

Vi är inne i vad som kallas en ny guldålder för tv. Den anses ha börjat med Buffy the Vampire Slayer redan i slutet av 90-talet och fortsatte sedan med HBO:s The Sopranos och The Wire. Därefter följde Mad Men, Friday Night Lights, Breaking Bad – och på den vägen är det.

Tv har med dessa serier tagit över filmens prestigetitel för länge sedan. Formatet öppnar upp för djuplodade, komplexa karaktärer och intrikata narrativ på ett sätt så få spelfilmer klarar av på under 3 timmar. Det är inte heller ovanligt att etablerade filmregissörer tar sig an uppdraget att producera/regissera diverse dramaserier (exempelvis Steven Soderbergh med The Knick, Martin Scorsese med Boardwalk Empire och Vinyl, Cary Fukunaga med True Detective, David Fincher med House of Cards). Tv är den nya filmen kan en gott konstatera, både kvalitativt och kvantitativt.

Idag finns det så många (sevärda) tv-serier att det helt enkelt inte går att se dem alla. John Landgraf, chef på FX Networks, myntade i början av året uttrycket ”peak television”, vilket syftar till att mängden tv-serier som visas idag är så många att utbudet hotar överväldiga tittaren och att antalet serier därför nödvändigt kommer att minska framöver. Vi har alltså nått höjden av vad tv, kvantitativt, klarar av.

Skådespelaren Sebastian Stan - för tillfället mest känd som Bucky eller the Winter Soldier i filmerna om Captain America – intervjuades nyligen av Stephen Colbert och hade där några intressanta synpunkter på dynamiken mellan film och tv. Han menade att gränserna mellan de två medierna i princip håller på att suddas ut. För det är inte bara tv-seriens status som har höjts, utan film börjar mer och mer efterlikna tv-formatet rent berättarmässigt. ”Vi repriserar filmer, vi vill återse karaktärerna precis som vi gör på tv”, sade Stan. Så tv må vara den nya filmen, men film är också den nya tv:n!

Stan tog (såklart) Marvel som exempel och liknade det vid en tv-serie vars universum expanderar och vars narrativ byggs över flera episoder. Vi återkommer regelbundet till karaktärer vi lärt känna och vill se mer av, det är bara tidsspannet som är annorlunda: istället för att träffa dem en gång i veckan får vi se deras utveckling med några års mellanrum.

Stan har definitivt en poäng och den sträcker sig långt bortom Marvels filmuniversum. En titt på kommande filmer avslöjar en hel del återseenden. Bara de kommande två veckorna bjuder på nya äventyr med X-men, Alice i Underlandet och Turtles. Nuförtiden är det inte heller ovanligt att en tv-serie gör en filmuppföljare (Absolutely Fabulous), eller att en film genererar en tv-serie (Fargo, Hannibal).

Och det är inte bara filmerna utan även biograferna som följer denna trend. I USA har också många biografer infört så kallade ”recliner seats”, alltså biofåtöljer som går att luta bakåt, som en vilstol. Vad påminner det om? Just det, vardagsrummet hemma. I Malmö finns en underbar liten biosalong på biograf Spelen som extraknäcker som bar och där du kan äta middag och dricka ett glas vin medan du ser filmen, precis som hemma. Det kan sägas att det första jag gjorde när jag hittade min fåtölj (knappt 20 i hela salongen) med tillhörande bord och lampa var att ta av mig skorna och sätta mig riktigt bekvämt i skräddarställning. Precis som hemma. Och det jag såg var det senaste avsnittet i den pågående tv-, nej förlåt, filmserien Star Wars.

Publicerades i Åbo Underrättelser 13 maj 2016.

B-filmskungen + Poe = sant

I stunder har våren redan kommit till Malmö, men fortsättningsvis fylls de flesta dagarna av ändlöst regn, hagel och kastvindar (den skånska versionen av takatalvi). Då passar det bra att krypa ner under en filt och låta sig underhållas av Kungen av B-filmer – Roger Corman.

Särskilt härlig är hans serie av åtta filmer baserade på Edgar Allan Poes verk. Ja, eller inspirerade är kanske ett mer passande ord för Corman, fem av åtta gånger tillsammans med manusförfattaren Richard Matheson, har tagit sig rejäla friheter med materialet. En av filmerna, The Haunted Palace, är i själva verket inspirerad av H.P. Lovecrafts The Case of Charles Dexter Ward, men filmens titel är plockad ur en dikt av Poe. Det räcker.

Av de åtta filmerna i serien är The Raven från 1963 min favorit. Den är den kanske mest renodlade komedin i serien. Här spelar Vincent Price (huvudrollsinnehavare i samtliga Poefilmer förutom The Premature Burial) den sörjande änklingen och icke-utövande magikern Dr. Erasmus Craven, som får besök av en talande korp. Korpen visar sig vara magikern Bedlo (spelad av Peter Lorre) som förvandlats av den onda Dr. Scarabus (Boris Karloff, mest känd som Frankensteins monster). De bestämmer sig för att besöka Scarabus - Bedlo för hämnd och Craven för att leta efter sin döda frus spöke, som Bedlo säger sig ha sett i Scarabus slott. Här riktigt trängs regnstormarna, åskmullret och källarvalven med kitschiga specialeffekter, teatralisk dialog och skrik.

Även en ung Jack Nicholson dyker upp, i en av sina tidigaste roller, som Bedlos son Rexford. Nicholson är en av många vars karriär startade hos Corman. Även regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Ron Howard och James Cameron började med att jobba för/med Corman.

Det finns en hel del berättelser om Cormans snabba inspelningar, om beslutsamheten att maxa användningen av skådespelare och inspelningsplatser. En story är att Corman blev klar med inspelningen av The Raven två dagar i förtid och då raskt gjorde filmen The Terror (1963) med samma skådespelare och samma scenografi. Snarlikt ryktas det om att Little Shop of Horrors (1960) också spelades in på två dagar, efter att Corman och manusförfattaren Charles B. Griffith spånat scenarion för en horrorkomedi på en restaurant där Sally Kellerman (som 10 år senare Oscarsnominerades för sin roll i Robert Altmans M*A*S*H) jobbade. Och för Poefilmatiseringen The Masque of the Red Death (1964) fick Corman ”ärva” lite scenografi från Peter Glenvilles historiska drama Becket – eller var det för den åttonde och sista Poefilmen The Tomb of Ligeia? Versionerna är många när det gäller Corman.

Corman avslutade sin egen intensiva period av regisserande redan 1971 med Von Richthofen and Brown. Det var tänkt som en ettårig paus men så grundade Corman sitt produktionsbolag New World och så fanns det helt enkelt inte tid. Sedan dess endast återvänt till regissörsstolen endast en gång, med Frankenstein Unbound (1990). Han har däremot fortsatt vara en aktiv producent och har hittills i karriären producerat över 300 filmer. Så det kan fortsätta regna ett tag till, det finns filmer att ta av.

Publicerad i Åbo Underrättelser 29 april 2016.