Youth tar oss till ett lyxigt spa i de schweiziska alperna. Bland de välbärgade och minst sagt excentriska gästerna (ex. ett par som aldrig pratar, en bergsklättrare, Miss Universum, Maradona) finns dirigenten Fred Ballinger (Michael Caine) och hans vän regissören Mick Boyle (Harvey Keitel). Fred är apatiskt och helt utan intresse för en fortsatt karriär, medan Mick vägrar se slutet på sin karriär och kämpar med ett filmmanus som ska bli hans "testamente". De har blivit gamla, något som grämer dem och upptar hela deras varande.
Allt är otroligt vackert (som alltid i Sorrentinos filmer) men denna undersköna alpresort är också något av ett fängelse, ett limbo: här är de (gästerna) nu och måste bestämma sig för om de ska dö eller fortsätta leva. Alla väljer olika.
Sorrentino får några fantastiska prestationer ur sina skådespelare, särskilt Keitel, Caine och Jane Fonda som en åldrande "screen queen". Rachel Weisz, i rollen som Freds dotter och assistent, får inte tillräckligt spelrum för att verkligen skina men hon får en av filmens bästa monologer.
Men trots prestationerna är det något som saknas här. Istället för att verkligen försöka sätta fingret på de filosofiska spörsmål som finns här (om konst, åldrande, minnet etc.) klipps det till bara bröst och samtal om försummade ligg. Skönhet representeras av Miss Universum som vunnit en vecka på hotellet och konsten representeras av våra två "grumpy old men", som alienerat stampar på stället. Filmen blir i sig själv ett fängelse.
Som Anthony Lane som insiktsfullt skriver i sin recension av filmen: "The men in this film make a fetish of their blockage. The women want to break free."
Youth (2015)
Regi: Paolo Sorrentino
Manus: Paolo Sorrentino
I rollerna: Michael Caine, Harvey Keitel, Rachel Weisz, Paul Dano, Jane Fonda
(2:04)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar