Youth

När jag såg Paolo Sorrentinos film La Grande Bellezza (2013) kändes det som att jag var den enda i världen som inte föll pladask. Jag fann den storslagen men ytlig och pretentiös. Sorrentino har en förkärlek för det karnevalistiska, överdrivna, färgstarka, italienska. Vackra kvinnor med stora bröst, clowner och en excentrisk överklass. Och så någon slags meditation över konsten och livet på det. Så ter sig också Sorrentinos nyaste alster Youth.

Youth tar oss till ett lyxigt spa i de schweiziska alperna. Bland de välbärgade och minst sagt excentriska gästerna (ex. ett par som aldrig pratar, en bergsklättrare, Miss Universum, Maradona) finns dirigenten Fred Ballinger (Michael Caine) och hans vän regissören Mick Boyle (Harvey Keitel). Fred är apatiskt och helt utan intresse för en fortsatt karriär, medan Mick vägrar se slutet på sin karriär och kämpar med ett filmmanus som ska bli hans "testamente". De har blivit gamla, något som grämer dem och upptar hela deras varande.

Allt är otroligt vackert (som alltid i Sorrentinos filmer) men denna undersköna alpresort är också något av ett fängelse, ett limbo: här är de (gästerna) nu och måste bestämma sig för om de ska dö eller fortsätta leva. Alla väljer olika. 

Sorrentino får några fantastiska prestationer ur sina skådespelare, särskilt Keitel, Caine och Jane Fonda som en åldrande "screen queen". Rachel Weisz, i rollen som Freds dotter och assistent, får inte tillräckligt spelrum för att verkligen skina men hon får en av filmens bästa monologer.

Men trots prestationerna är det något som saknas här. Istället för att verkligen försöka sätta fingret på de filosofiska spörsmål som finns här (om konst, åldrande, minnet etc.) klipps det till bara bröst och samtal om försummade ligg. Skönhet representeras av Miss Universum som vunnit en vecka på hotellet och konsten representeras av våra två "grumpy old men", som alienerat stampar på stället. Filmen blir i sig själv ett fängelse.

Som Anthony Lane som insiktsfullt skriver i sin recension av filmen: "The men in this film make a fetish of their blockage. The women want to break free."



Youth (2015)
Regi: Paolo Sorrentino
Manus: Paolo Sorrentino
I rollerna: Michael Caine, Harvey Keitel, Rachel Weisz, Paul Dano, Jane Fonda
(2:04)

Bländande vitt

Nyligen tillkännagavs årets Oscarsnomineringar och som alltid fanns det gott om besvikelser, överraskningar och åter besvikelser. För andra året i rad syns nämligen inga icke-vita skådespelare bland de nominerade. Även i de övriga kategorierna är det minst sagt enfärgat. På Twitter konstateras det torrt att det bara är att återanvända förra årets tweets under hashtagen #OscarsSoWhite eftersom inget har hänt sedan dess.

Den enda som nominerades för Rocky-fortsättningen Creed (en film vars regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare är svarta) var Sylvester Stallone och hiphopfilmen Straight Outta Compton fick sin solonominering för filmens vita manusförfattare. Så till och med de ”svarta” filmerna blektes i nomineringsskedet.

Det är lätt att identifiera Oscarakademin som en del av problemet. Vi kan till exempel snabbt konstatera att medlemmarna är runt 94 % vita och 77 % män. Medelåldern är 62 år och endast 14 % är under 50. Så det är den där typiska vita medelåldersmannen som bestämmer vilka filmer som nomineras varje år.

Oscarpresidenten Sheryl Boone Isaacs har sagt att det nu är dags för akademin att granska urvalsprocessen gällande medlemskap, något som är bra men som borde ha gjorts för en hel del år sedan. Det här problemet är ingalunda nytt. Under hela Oscarutdelningens era har sammanlagt 15 svarta skådespelare vunnit. Bland manusförfattarna är saldot 2 och bland samtliga bästa filmer återfinns endast en regisserad av en svart man, medan ingen ännu vunnit i kategorin bästa regissör. Det står klart att problemet inte bara finns inom akademin utan i hela filmmaskineriet.

Det var också det Spike Lee konstaterade när han meddelade att han inte kommer att närvara vid årets gala, i protest mot det helvita spelfältet: ”As I see it, the Academy Awards is not where the ‘real’ battle is. It's in the executive office of the Hollywood Studios and TV and Cable Networks.” Det är ett strukturellt problem som kräver en större omorganisering än bara inom akademin.

Filmindustrin är nämligen allt annat än inkluderande. Den ser i det stora hela ut ungefär som Oscarakademin: vit och manlig. Enbart 7 % av de 250 mest framgångsrika filmerna förra året regisserades av kvinnor, och endast fyra kvinnor har någonsin blivit nominerade i Oscarkategorin bästa regissör. För att inte tala om de svarta kvinnorna. Där först har vi en underrepresenterad grupp.

Lee är inte den enda svarta filmaren/skådespelaren som meddelat att årets gala bojkottas, och många har även uppmuntrat galans värd Chris Rock, även han svart, att göra det samma. En sådan vändning känns dock osannolik och en kan fråga sig om bojkott verkligen är rätt strategi? Det jag hoppas på, natten mellan 28-29 februari, är istället en värd som inte låter någon glömma hur bländande vitt det är i rummet.

Publicerad i Åbo Underrättelser 22 januari 2016.

Steve Jobs

VARNING SPOILER!

Visst känns det som att det har kommit minst sju filmer om Steve Jobs de senaste fem åren? Visst? Kanske för att det har det! Nästan.

Steve Jobs: One Last Thing (2011 dokumentär)

Steve Jobs: Billion Dollar Hippy (2011 dokumentär)

Steve Jobs: The Lost Interview (2012 dokumentär)

Jobs (2013 film)

Steve Jobs: The Man in the Machine (2015 dokumentär)

Steve Jobs (2015 film)

Den sistnämnda är Aaron Sorkins (manus) och Danny Boyles (regi) epos om den ikoniserade Apple-grundaren. Michael Fassbender ses i huvudrollen, medan Kate Winslet spelar vännen och arbetspartnern Joanna Hoffman och Sorkinfavoriten Jeff Daniels syns som Apples VD John Scully. Ensemblen avrundas med Seth Rogen som Steve Wozniak och Michael Stuhlbarg som Andy Hertzfeld. Filmen har i princip tre akter, där varje akt konstituerar tiden precis innan en viktig produktpresentation, när alla träffar på varandra backstage och konflikter både uppstår och löses. Det är ett otroligt smart grepp, publiken får vara med när det håller på att hända men slipper alla transportsträckor mellan dessa viktiga händelser. Konflikthantering (eller avsaknaden av hantering, snarare) är också ett bra sätt att oforcerat klämma in nödvändig bakgrundsinfo. Särskilt i den första akten briljerar Sorkin med sin rappa dialog och typiska walking and talking-teknik. Både Fassbender och Winslet storspelar dessutom. Men ju längre in i filmen vi kommer, desto mer skjuts fokus mot Jobs knaggliga relation till dottern Lisa. Som han alltså länge vägrade erkänna som sin dotter så knaggligheten är lätt att förstå. Och det visar sig snart att Sorkins verkliga intresse är att ge filmens Jobs förlåtelse. Att återförena far och dotter och låta dem leva lyckliga resten av sina dagar. Eller nåt sånt. Då Jobs utmålats som en riktig skitstövel största delen av filmen känns det både långsökt och löjligt tillrättalagt. Tack vare skådespelarna och Boyles tighta regi är delar av filmen otroligt sevärda, men jag kunde gott ha klarat mig utan den sista timmen.

(Vill en däremot jämföra med den förhatliga Jobs från 2013 är det här en fucking masterpiece.)

Steve Jobs (2015)
Regi: Danny Boyle
Manus: Aaron Sorkin (baserat på boken "Steve Jobs" av Walter Isaacson)
I rollerna: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels
(2.02)

Me and Earl and the Dying Girl

Me and Earl and the Dying Girl är många saker.

En film om film.

En film om döden.

En film om livet.

En film om high school.

En film om att växa upp.

En film om att inte växa upp.

Den handlar om Greg (Thomas Mann) och Rachel (Olivia Cooke), titelns döende flicka som har leukemi. Greg och Rachel är inte vänner utan familjebekanta, men Gregs mamma (underbara Connie Britton) tvingar honom att hänga med Rachel när diagnosen är ett faktum. Ur detta forcerade, lite obekväma hängande växer en riktigt vänskap fram. Med i bilden finns också Gregs vän Earl (RJ Cyler), eller arbetspartner som Greg kallar honom. Tillsammans spelar de in dåliga filmer, baserade på verkliga filmklassiker. Vad sägs som A Sockwork Orange med strumpdockor? Eller Death in Tennis?

Me and Earl and the Dying Girl är baserad på Jesse Andrews bok med samma namn och det är också Andrews som står för manus. Regin är signerad Alfonso Gómez-Rejón. Filmen blev en stor hit på Sundance och hypen håller, det här är både underhållande och berörande. Flicka med cancer brukar inte vara en så rolig utgångspunkt (se t.ex. snyftaren The Fault in Our Stars) men här undviks både sentimentalitet och klichéer friskt.

Filmen fullständigt dryper av filmreferenser utan att för den delen kännas dryg, och det är på grund av en verkligt underbar skådespelarensemble. Trion i fokus spelar lågmält och intuitivt, och föräldrarna (Molly Shannon som Rachels mamma och Nick Offerman och Connie Britton som Gregs föräldrar) är suveräna. Det är Easy A all over again (där Stanley Tucci och Patricia Clarkson stal showen). Även katten Cat Stevens bör få ett omnämnande.

Här finns ingredienserna för en rätt typisk high school-film - de olika gängen i skolan, den coola läraren, den snygga tjejen som är omöjlig att få - och här kommer den inte med så mycket nytt, men ge den en chans, den växer.

Den är otroligt organiskt filmad, kameran rör sig oväntat och klippen känns fräscha. Gómez-Rejóns öga för detaljer är imponerande, fast kanske det är filmfotografen Chung-hoon Chung och setdesigner Diana Stoughton som ska få en del av applåderna där. Det är så att Wes Anderson ska känna sig lite hotad.

Me and Earl and the Dying Girl (2015)
Regi: Alfonso Gómez-Rejón
Manus: Jesse Andrews (baserat på hans bok med samma namn)
I rollerna: Thomas Mann, Olivia Cooke, RJ Cyler, Connie Britton, Nick Offerman, Molly Shannon
(1.45)

The Girl King

I The Girl King tar sig Mika Kaurimäki an den svenska drottningen Kristina (1626-1689). Hon som vägrade gifta sig och senare abdikerade och konverterade till katolicismen. Hon vars grav skändades för att några gubbar kände sig osäkra på hennes könstillhörighet.

Redan 1933 porträtterades hon av Greta Garbo i Rouben Mamoulians Queen Christina. Där blev hon våldsamt förälskad i en spansk diplomat. I Kaurismäkis version spelas titelrollen av Malin Buska, och den stora kärleken är denna gång hovdamen Ebba Sparre (Sarah Gadon).

Vi hastar snabbt förbi Krisitnas uppväxt (bla bla, galen mamma bla bla) för att fokusera på hennes år som drottning. Det är en tid som domineras av intresset för kultur,filosofi och vetenskap, interna konflikter samt kärleken till Ebba Sparre.

Buska inleder stelt men växer definitivt med rollen och är i slutändan filmens stora behållning. För tyvärr känns det här mest som ett halvdant tv-drama. Den styltiga och klantiga dialogen dominerar och vi utsätts också för en högst pinsamt sexscen involverande djävulens bibel. Ja ni hör själva hur det låter.


Filmen är en internationell samproduktion där engelska fungerar som lingua franca, med några inslag av italienska, franska och tyska här och där. Skådespelarensemblen är likaså ett europeiskt potpurri. Det är en fin tanke, att enas kring en film oavsett språk, men många av skådespelarna har en helt bedrövlig engelska och den redan klumpiga dialogen blir i stunder så amatörmässig att det är svårt att förstå att The Girl King alls har gått upp på bio.

Radarpar

En av de filmer jag ser mest framemot nu under början av året är Todd Haynes drama Carol (premiär 19 februari). Den är baserad på Patricia Highsmiths roman från 1952 med samma namn (dock publicerades den först under namnet The Price of Salt och Highsmith använde pseudonymen Claire Morgan på grund av bokens homosexuella innehåll). Titelrollen spelas av den alltid sevärda Cate Blanchett, som även syntes i Haynes senaste långfilm I’m Not There från 2007.

Samarbetet mellan Haynes och Blanchett är ett som jag hoppas kommer att fortsätta och sett till historien är chanserna rätt goda. Regissörer är nämligen ytterst benägna att hitta sina favoriter och sedan välja att återkommande jobba med dem.

Traditionellt har det ofta handlat om en manlig regissör och en kvinnlig ”musa”, förslagsvis en han är tillsammans med. Jean-Luc Godard hade Anna Karina (8 filmer), Woody Allen hade både Diane Keaton (8 filmer) och Mia Farrow (13 filmer!), Dario Argento hade Daria Nicolodi (5 filmer). Bröderna Coen har fortsättningsvis Frances McDormand, som är gift med Joel Coen (7 filmer hittills).

Tim Burton hade Helena Bonham Carter (8 filmer) men då paret har gått sina skilda vägar får han eventuellt nöja sig med Johnny Depp i framtiden. Den dynamiska duon Burton och Depp har redan 8 filmer under bältet, dock av varierad kvalitet.

Ett av Hollywoods mest fruktbara samarbeten är det mellan Martin Scorsese och Robert De Niro. Hela åtta långfilmer och en kort har det blivit och bland dem finns klassiker som Mean Streets (1973), Taxi Driver (1976) och Raging Bull (1980). Tillsammans med den nya favoriten Leonardo DiCaprio är Scorsese ännu bara uppe i fem filmer på 11 år - från Gangs of New York (2002) till Wolf of Wall Street (2013) – men flera lär det bli.

Wes Anderson har utmärkt sig genom att ha en hel stab av skådespelare som han frekvent vänder sig till, men den viktigaste är ändå Bill Murray. Han har på ett eller annat sätt medverkat i sju av Wes Andersons åtta långfilmer (i The Darjeeling Limited som affärsman utan namn, i Fantastic Mr. Fox som rösten till Clive Badger).

Även David O. Russell har flera favoriter. I hans tre senaste filmer - Silver Linings Playbook (2012), American Hustle (2013) och Joy (2015) som nyligen hade finländsk premiär - syns inte bara Jennifer Lawrence utan även Bradley Cooper och Robert De Niro i huvudrollerna.

Bland de kvinnliga regissörerna är exemplen färre, säkert till viss del på grund av den fortsatta manliga dominansen inom yrket. Nora Ephron jobbade visserligen fyra gånger med Meg Ryan, men två av filmerna (When Harry Met Sally och Hanging Up) regisserades av andra. Inom den amerikanska indiefilmen hittar vi ändå två mycket intressanta radarpar: Catherine Keener återses i Nicole Holofceners samtliga fem långfilmer och Michelle Williams har huvudrollen i tre av Kelly Reicharts sex långfilmer.

Publicerad i Åbo Underrättelser 8 januari 2016.