Dylan på film

Det har knappast undgått någon att Nobelpriset i litteratur i år tilldelats den amerikanska rockpoeten Bob Dylan. Diskussionerna och åsikterna har varit många och varierade efter att Sara Danius offentliggjorde nyheten. Vissa tycker att valet är nyskapande och modigt medan andra ifrågasätter Dylans storhet som poet och valet att utvidga kategorin litteratur till att innefatta även låtskrivare.

Vad en än har för åsikter i frågan vill jag här ta tillfället i akt att rekommendera tre filmer med/om den färska vinnaren. Dylan har själv figurerat som skådespelare ett fåtal gånger men filmerna om Dylan är definitivt mer intressanta.

Konsertdokumentären The Other Side of the Mirror samlar Dylans framträdanden på Newport Folk Festival under åren 1963-1965. Det är fascinerande att se hur Dylan utvecklas som musiker och som artist under de tre åren, som kulminerar med det kontroversiella elektriska framträdandet, då Dylan blev utbuad av en chockad och besviken publik.

En annan höjdare är D. A. Pennebakers dokumentär Don’t Look Back som följer Dylan under en turné i Storbritannien 1965. Dokumentären öppnar med den berömda scenen där Dylan håller i en bunt vita ark med sporadisk text från Subterranean Homesick Blues och kastar arken i takt med låten. Sedan följer intervjuer med brittiska journalister, jamsessioner på hotellrum och framträdanden på Royal Albert Hall.

Min favorit bland ”Dylanfilmerna” är ändå en film där Bob Dylan inte syns mer än några sekunder i slutet. Det är frågan om Todd Haynes spelfilm I’m Not There, en poetisk fantasi inspirerad av Dylan. Sex karaktärer får här representera olika delar och aspekter av Dylans liv och musik.

Christian Bale är ett amalgam av den tidiga protestsångaren Dylan och den nyreligiösa Dylan som trädde fram i slutet av 70-talet. Cate Blanchett får i sin tur porträttera Dylan under mitten av 60-talet, iklädd solglasögon både dag och natt, då såväl publiken som etablissemanget ifrågasatte hans nya musikstil och hans ”krångliga” persona.

Heath Ledger spelar en skådespelare vars äktenskap utmynnar i en vårdnadstvist, något som för tankarna till Dylans havererade äktenskap med sin första fru Sara Dylan – vilket i sin tur utmynnade i skivan Blood on the Tracks. Frun Claire (Charlotte Gainsbourg) påminner dessutom om Dylans flickvän Suze Rotolo - något som accentueras av att filmen innehåller en scen som efterapar bilden av Dylan och Rotolo på framsidan av skivan The Freewheelin’ Bob Dylan.

Richard Gere spelar Billy the Kid, en alludering till Dylans medverkan i Pat Garrett and Billy the Kid, som han också skrev musiken till (bland annat Dylans cover-genererande låt Knockin’ on Heaven’s Door). Ben Whishaw i sin tur spelar en ung Arthur Rimbaud, som Dylan influerades av. Även folksångaren Woody Guthrie var oerhört viktig för Dylan, något som återspeglas i Marcus Carl Franklin karaktär Woody.

Haynes har tagit mycket direkt ur Dylans liv och stora delar av dialogen kan återfinnas i intervjuer gjorda med Dylan, men Haynes har skakat om rejält i kronologin, vänt och vridit på händelser och således skapat en film som går att se som ett porträtt av Dylan men också en egensinnig meditation över skapande, identitet och berömmelse.

Publicerad i Åbo Underrättelser 21 oktober 2016.

Med blicken bakåt

I Woody Allens nyaste alster Café Society tar vi oss tillbaka till 30-talets Golden Age of Hollywood. Det är filmer med Ginger Rogers, det är swingjazz och det är gangsters!

Att resa bakåt i tiden är något Allen gjort under hela sin karriär. 1987 gjorde han Radio Days, ett lysande porträtt av en familj i Queens på 30- och 40-talet, då radion ännu hade sina glansdagar. Filmen är full av klassiska stycken signerade Glen Miller, Duke Ellington och Artie Shaw för att nämna några. 30-talet besökte han också 1999 med Sweet and Lowdown, en mockumentär om gitarristen Emmet Ray (spelad av Sean Penn), här en egocentrisk och alkoholiserad musiker som idoliserar Django Reinhardt.

Även Zelig (1983) är en mockumentär som utspelar sig under 20- och 30-talet. Här spelar Allen en man som blir känd som en ”mänsklig kameleont” och Mia Farrow en psykolog som försöker hjälpa honom.

En av Allens finaste filmer någonsin är The Purple Rose of Cairo (1985) där Mia Farrow, under 30-talets stora depression, flyr från sin gråa vardag och sin våldsamma man genom att förlora sig i filmerna hon ser på bio.

En av mina egna Allenfavoriter utspelar sig i slutet av 20-talet. Det är gangsterkomedin Bullets over Broadway (1994) med John Cusack, Dianne Wiest, Jennifer Tilly och Chazz Palminteri i huvudrollerna. Cusack spelar en idealistisk dramatiker som dras med en talanglös Tilly i huvudrollen eftersom hennes gangsterpojkvän finansierar pjäsen. Gangsterns högra hand, spelad av Palminteri, visar sig dock vara något av ett geni som ständigt kommer på sätt att göra pjäsen bättre.

20-talet har Allen återkommit till två gånger under de senaste åren. Först i Midnight in Paris (2011) och sedan i Magic in the Moonlight (2014). I den förstnämnda fungerar 20-talet som en idealiserad tidsperiod för den uttråkade, nutida, manusförfattaren Gil (Owen Wilson) som har svårt att skriva klart sin första roman. För honom är 20-talets Paris den ultimata tiden och platsen för att skapa konst. Stein, Hemingway, Picasso och Salvador Dalí är bara några av de konstnärer Gil stöter på i sitt tidsresande. I den senare träffar vi den cyniska och rationella illusionskonstnären Stanley (Colin Firth) som börjat tvivla på sin egen världsbild då han träffar den synska Sophie (Emma Stone). Är hon verkligen synsk på riktigt?

En annan magiker hittar vi i The Curse of the Jade Scorpion (2001), försatt under 40-talet. Allen spelar en försäkringstjänsteman som tillsammans med Helen Hunts effektivitetsexpert blir hypnotiserade och sedan används för att stjäla juveler.

Där tidshoppandet varit ett sätt för Allen att berätta olika berättelser får jag känslan av att det under den senare delen av hans karriär mera handlar om en viss nostalgi, en längtan bakåt. Ju äldre Allen blir desto mer förlegade/vakuumförpackade kan hans filmer kännas. Han känns trött, ja han känns gammal. Ändå fortsätter han göra en film om året och det är ofta samma ingredienser som återanvänds: Swingjazzen, behovet att para ihop väldigt unga kvinnor med betydligt äldre män, nostalgin över Old Hollywood. Allt det gör sig aningen bättre i en 20- och 30-talsmijlö. Men inbakat i dessa filmer finns också den melankoliska vetskapen om att det inte går att vrida klockan bakåt. Den tickar obönhörligt framåt vare sig vi vill det eller inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 7 oktober 2016.

Fågelturbulens

Jag har alltid klappat mig själv lite på axeln över att jag inte är rädd för att flyga. Jag har visserligen svårt att greppa hur det alls är möjligt för ett flygplan att hållas uppe i luften, men jag tror att det kanske hjälper: det är liksom så otroligt att det inte är någon vits att ifrågasätta det.

Och även om jag blir otroligt skärrad av flygolyckor är det som att jag oftast lyckas tänka bort dem när jag väl sitter i ett av sätena. Rädslan kan komma över mig när jag vet att andra flyger, människor jag älskar och bryr mig om, men min egen säkerhet tar jag för given där uppe i luften.

Inte heller filmer om flyg och flygolyckor brukar få mig att tvivla. Con Air, Snakes on a Plane, Air Force One, Flight, United 93, Non-Stop, Alive, The Grey – alla handlar de om mer och (definitivt) mindre realistiska scenarion ombord på flygplan men jag ser dem utan att koppla händelserna till mitt eget liv.

Men så såg jag Clint Eastwoods sannsaga Sully, om piloten Chesley ”Sully” Sullenberger som nödlandade på Hudsonfloden 2009 efter att en flock med kanadagäss flög in i planet och förstörde bägge motorer bara några minuter efter att planet hade lyft.

Filmen tar sig an tiden efter händelsen då Sully hyllas som en hjälte – samtliga passagerare överlevde – samtidigt som en utredning ifrågasätter om nödlandningen alls var nödvändig. Allt medan Sully själv kämpar med PTSD-symptom.

Filmen är sentimental och New York-patriotisk, med ett rätt endimensionellt porträtt av NTSA (National Transportation Safety Board), men den är också ytterst gripande. Och Tom Hanks - som försöker slå världsrekord i att spela verkliga medelålders män - gör ett mycket lågmält och finjusterat porträtt av titelpiloten.

Bara några dagar efter att jag hade sett filmen satt jag själv i ett flygplan och för första gången kände jag ett krypande obehag lägga sig över mig. Jag satt långt bak, vid fönstret, med god utsikt över den högra vingen. När vi lyfte tittade jag inte ner på landskapet under mig eller molntäcket som jag brukar. Jag spanade efter fåglar.

Sully lyckades nämligen med något som andra flygfilmer inte har klarat av. Den fick mig att känna att den flygresa som slutade i Hudson liknade de flygresor jag har erfarenhet av. Jag kände igen den. Ja, inte Hudsondelen, men allt dessförinnan.

Här var det inte frågan om presidentens plan eller en fångtransport, ingen av passagerarna försökte ta över planet, ingen var egentligen polis/terrorist/alkoholist, ingen kunde mirakulöst rädda situationen genom en räcka MacGyver-tricks. Istället satt de där de hade råkat få en sittplats, lyfte, kände hur planet krängde till (säkert bara lite turbulens), såg lamporna blinka till och så plötsligt hörde de kaptenen säga ”brace for impact.”. Det är ett förvånansvärt odramatiskt händelseförlopp. Och däri ligger obehaget.

Jag är övertygad om att jag även i framtiden kommer att känna mig lugn uppe i luften men för tillfället tycker jag att fåglarna gott kunde stanna på marken ett tag, i alla fall nära flygplatser.

Publicerad i Åbo Underrättelser 23 september 2016.

98% obehag

Jag tvekar länge. Ännu när jag redan har hittat min plats och satt mig ner i biosalongen fortsätter jag snegla mot dörren. Det finns ännu tid att ångra sig. Men ljuset släcks, den tunga röda ridån dras åt sidorna och jag sitter kvar. Och så börjar The Shallows (Finlandspremiär 30 september), Jaume Collet-Serras hajthriller med Blake Lively i huvudrollen. Collet-Serra har tidigare gjort Liam Neeson-filmerna Unknown, Non-Stop och Run All Night, samt skräckfilmen Orphan.

Den sistnämnda har jag inte sett, och kommer heller aldrig att se. Det är nämligen så att jag är livrädd för skrämmande filmer. Sådana som genremässigt beskrivs som skräckfilmer undviker jag som pesten – Saw, Hostel, The Ring, Paranormal Activity, The Blair Witch Project, glöm det! – men även filmer som är så där sekundärt skrämmande får mig att vilja springa och gömma mig (tänk Rosemary’s Baby, The Shining, Panic Room).

Jag lyckades vara tonåring när Wes Craven återupplivade slasher-filmen men där mina jämnåriga slukade allt de kom åt vågade jag se knappt halva Scream och halva I Know What You Did Last Summer, och där tog mitt saldo slut.

I gymnasiet såg jag M. Night Shyamalans Signs på en midnattsvisning på Espoo Ciné, något jag fortfarande ångrar. Det är en film jag idag på inget viss skulle klassa som en skräckis, men den hade två scener som fick mig att hoppa till av rädsla, och det räcker. En vacker dag ska jag se om den, men endast eftersom jag är helt säker på att den inte har åldrats väl.

På senare år har jag blivit aningen mer härdad. Inte så att jag står i kö för den senaste Amityville-filmatiseringen men jag har, i sällskap, vågat se både The Craft och The Facutly. Småpotatis för den sanna skräckkonnässören men för mig är det ett stort steg. Jag förstår varför folk ser på och förtjusas av skräckfilm – det här är inte den kolumnen – men jag kan bara inte jobba upp samma nyfikenhet, samma kick. Min rädsla är 98% obehag och 2% adrenalin. Det är helt enkelt inte värt det.

The Shallows då? Ja, den var säkert inte så skrämmande, men likväl såg jag den kisande med alla muskler spända och ena handen strategiskt över munnen, som för att inte skrika högt. För trots den fjantiga premissen och tröttsamt många närbilder på Blake Lively i bikini var jag med där i havet och hajen, den var ute efter mig. Och kanske är det just det – att det blir för verkligt för mig, att jag inte känner tryggheten i att det sker på film, att det är på låtsas.

Höstens övriga skräckfilmer - Blair Witch, Ouija, Don’t Breathe och Elle för att nämna några – håller jag mig därför långt borta ifrån. Till skillnad från hajar kan nämligen häxor, vålnader och psykopater dyka upp precis var och när som helst. Det först är skrämmande.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9 september 2016.

Alltid en Gilmore Girl

Den senaste veckan har jag legat hemma med en ytterst krävande förkylning och tillvaron har främst bestått av tedrickande i viloläge. Jag har varit för trött för att ta mig an nya böcker eller filmer. Istället har jag återbesökt en gammal favorit, nämligen Gilmore Girls. Det är en tv-serie som funnits hos mig sedan jag var tonåring och som jag regelbundet återvänder till.

Den sju säsonger långa serien är skapad av Amy Sherman-Palladino och hade premiär år 2000. I centrum finns Lorelai Gilmore (Lauren Graham) och hennes dotter/bästa vän Rory (Alexis Bledel). De bor i den pittoreska småstaden Stars Hollow, Connecticut - en plats fylld av excentriska karaktärer och extremt många ”town meetings” och underliga evenemang (påskäggsjakt, stickningsmaraton, dansmaraton, snögubbstävling, historiskt återskapande av frihetskriget etc.)

Lorelai blev gravid när hon var 16 år och bröt då med sina överklassföräldrar Emily och Richard. De gör en comeback i hennes liv då hon tvingas be dem om hjälp med Rorys skolavgift till den anrika privatskolan Chilton, ett måste om Rory ska kunna uppfylla drömmen om studier vid Harvard. I gengäld kräver Emily att flickorna äter middag med henne och Richard varje fredag, och så blir det.

Det bästa med Gilmore Girls är att serien i princip är Twin Peaks utan allt det obehagliga. Det som blir kvar är då en småstad full med underliga typer samt massor av kaffe och paj. En hel del skådespelare från Twin Peaks dyker dessutom upp i Gilmore Girls. Brenda Strong (Miss Jones) spelar en Chilton-mamma, Mädchen Amick (Shelley) spelar Rorys pappas flickvän Sherry, Kathleen Wilhoite (Lucys syster) är Lukes syster Liz och Sherylin Fenn (Audrey Horn) ses både som Jess pappas flickvän och senare som mamma till Lukes dotter.

I början av året blev det klart att streamingtjänsten Netflix släpper fyra nya installationer av Gilmore Girls i november, i princip fyra filmer á 90 minuter, en för varje årstid. Tillbaka vid rodret är Sherman-Palladino, som lämnade serien efter dess sjätte säsong på grund av konflikter med tv-bolaget CW som tog över serien då. Jag borde vara ytterst nervös över denna nyhet, tänka på allt som kan gå fel, hur potentiellt hemskt det är att återvända efter så lång tid. Men jag är nästan bara glad. Jag älskar dessa karaktärer, hur jobbiga de än kan vara, och jag vill träffa dem igen.

Jag var i samma ålder som Rory när jag första gången såg på serien. Hennes liv pågick parallellt med mitt under sex år, sedan slutade hon växa. En god vän till mig påpekade under sommaren att vi nu är exakt samma ålder som Lorelai är när serien börjar. Jag märker att jag ändå inte har slutat identifiera mig med Rory. När Gilmore Girls återvänder kommer hon att ha växt ikapp mig igen. Äntligen.

Publicerad i Åbo Underrättelser 26 augusti 2016.

Fågel, fisk eller mittemellan

Om du var tvungen att leva resten av ditt liv som ett djur, vilket skulle du då välja? Den frågan är ytterst viktig i The Lobster, den grekiska regissören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Filmen har Finlandspremiär nästa vecka (19.8) och är den filmen jag sett mest fram emot under sommaren som gått.

Colin Farrell spelar David vars fru plötsligt lämnar honom för en annan man. Han förs då till ett hotell där det visar sig att han har 45 dagar på sig att hitta en ny partner, annars förvandlas han till ett djur som han själv får välja. I filmens dystopiska samhälle är det nämligen olagligt att vara ensam/singel. Men det räcker inte med att bara para ihop sig med vem som helst. Vissa kriterier bör uppfyllas – det måste vara ”a good match” så att säga. I det här fallet räcker det med att bägge har dålig syn eller saknar empati. Således är filmen en bitande satir över vår tids tvångsmässiga tvåsamhetsiver. I övriga roller ses Rachel Weisz, Léa Seydoux, John C. Reilly och Ben Whishaw.

Lanthimos, som också har skrivit manus tillsammans med Efthymis Filippou, är en av Greklands mest intressanta nutida regissörer. Han är mest känd för den mycket omtalade Dogtooth (2009) som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film. Det är en obehaglig och originell film om en familj där de tre vuxna barnen aldrig varit utanför det staket som omringar deras hem. Föräldrarna har lärt dem att de är redo att lämna hemmet först när de tappar en hörntand (dogtooth på engelska). Den enda utomstående de träffar är en kvinna som jobbar på pappans företag, som får betalt för att bistå sonen i huset med sex.

Därefter gjorde Lanthimos Alps (2012) där en mystisk organisation hjälper människor som förlorat en närstående genom att imitera den döda några timmar i veckan som en form av terapi. Det är just så bisarrt som det låter.

Lanthimos har helt klart en förkärlek för det absurda och verkar tycka om att skapa isolerade enheter som har sina egna regler för och idéer om hur världen ser ut och bör fungera. Där är The Lobster inget undantag. Som motpol till det äktenskapsförmedlande hotellet finns de som gömmer sig i skogen för att få fortsätta vara ensamma. Men även där är reglerna rigida och kontrollerande – det är helt enkelt förbjudet att bli kär.

Men tillbaka till den inledande frågan. Vad skulle du välja? Hund? Elefant? Kråka? Den som behöver lite hjälp att välja kan gå till thelobster.fi och svara på några filosofiskt sinnade frågor (dansar du helst ensam eller tillsammans med någon? skulle du hellre ha dålig syn eller dåliga ben? är det sant eller falskt att vi alla dör ensamma?) för att få tre slutliga djurförslag. Sedan är det upp till envar att bestämma, vill du vara fågel, fisk eller något där mittemellan?

Publicerad i Åbo Underrättelser 12 augusti 2016.

Winona forever

Streamingtjänsten Netflix har under sommaren gett oss den nya miniserien Stranger Things. Den är ett kärleksbrev till 80-talets, tydligt inspirerad av Steven Spielbergs E.T., Rob Reiners Stand by Me (baserad på en kortroman av Stephen King) och Goonies. Serien utspelar sig i den fiktiva staden Hawkins, Indiana och året är 1983. De nördiga vännerna Will, Mike Lucas och Dustin spelar rollspel i källaren och allt är precis som vanligt. Men vill försvinner under cykelturen hem och ingen vet vad som har hänt honom. Samtidigt dyker en flicka upp i sjukhuskläder och rakat hår. Har hon något med Wills försvinnande att göra? Det är en underhållande och stundvis skrämmande serie, välspelad och sevärd.

Bland det bästa med den är att rollen som Wills mamma spelas av Winona Ryder, även hon något av en 80-talsartefakt. Ryder passar perfekt i rollen som Joyce, något av en outsider i samhället. Utan att säga för mycket finns en fantastiskt scen där Ryders karaktär inser att hon kan tala med sin försvunna son genom julgransbelysningen.

Ryder har under hela sin karriär både varit och spelat dessa outsiders. Hon gjorde sin filmdebut som 15-åring i Lucas men genombrottet kom i Tim Burtons Beetlejucie (1988) om en familj som flyttar in i ett hus där det spökar. Ryder spelade den gotiska tonårsdottern som kunde se spökena. Filmen ledde henne till den numera kultförklarade tonårsfilmen Heathers (1988), en svart komedi där hon spelade mot Christian Slater.

Det sägs att Ryders agent bad henne tacka nej till rollen eftersom den säkerligen skulle förstöra hennes karriär. Filmen var visserligen ingen ekonomisk succé men den gjorde Ryder till den coolaste av tonårsstjärnor. Hon förvaltade detta genom att återförenas med Burton och spela in Edward Scissorhands (1990) tillsammans med dåvarande pojkvännen Johnny Depp.

Under 90-talet jobbade Ryder med regissörer som Jim Jarmusch, Martin Scorsese, Woody Allen och Jean-Pierre Jeunet. Trots att filmerna ofta gjorde sämre ifrån sig än väntat blev Ryder främst prisad för sina insatser. Under 90-talet gjorde hon också den film som jag starkas förknippar henne med, nämligen Reality Bites (1994), Ben Stillers ”gen x”-drama om ett gäng vänner som funderar på vad de ska göra efter studierna.

2001 inträffade sedan något som Ryder med säkerhet kommer att förknippas med resten av sitt liv. Hon blev fast för stöld av märkeskläder i en butik i Beverly Hills och dömdes till tillskyddssyn och samhällstjänst för brottet. Därpå följde en period då Ryder visserligen dök upp i några filmer men i princip höll sig borta från rampljuset. I en intervju i The New York Times (14/7) påpekar hon att detta också sammanföll med att hon fyllde 30 och plötsligt visste inte Hollywood vad de skulle göra med henne: ”I went from weirdo teenager to pixie waif to them not knowing what the hell to do with me”. Det var först i Darren Aronofskys Black Swan, där Ryder spelade en bitter föredetta ballerina, som hon kände att hon fick en roll som passade henne igen.

Med Stranger Things och förra årets Show Me A Hero (HBO) har Ryder visat att hon är mer än redo att återerövra våra hjärtan, bara hon ges rätt roller. Nu viskas det dessutom om en uppföljare till Beetlejuice, nästan 30 år efter den första. Det är ett riskabelt projekt, men jag är hoppfull och jag tar alla chanser jag får när det gäller Winona.

Publicerad i Åbo Underrättelser 29 juli 2016.

Den gamla goda ”feministpropagandan”

1984 var året då världen lärde sig att svaret på frågan ”Who ya gonna call?” alltid är ”Ghostbusters”. Spökkomedin med Bill Murray och Dan Aykroyd i huvudrollerna tog både publik och kritiker med storm och har sedan dess kultförklarats många gånger om. 1989 gjordes en mindre lyckad uppföljare, Ghostbusters II, men trots den lever minnet och de varma känslorna för originalet kvar hos många.

Nu, sjutton år senare, är det dags igen. Spöken ska återigen jagas i New York. Hurra! Eller? Få filmer har faktiskt genererat så mycket hat som Paul Feigs kommande uppföljare. Orsaken är att huvudrollerna denna gång spelas av kvinnor. Årets spökjägare spelas av Melissa McCarthy, Kristen Wiig, Leslie Jones och Kate McKinnon. Detta faktum har fått internet att fullständigt svämma över av hatretorik och bitska kommentarer, något som startade redan för två år sedan då filmidén offentliggjordes. Premiär har den först idag i USA och nästa vecka i Finland.

Vilka är det som är arga då? Jo, män som såg och älskade den första filmen på 80-talet. Och självklart är det frågan om en liten men extremt högljudd klick som skapar alla rubriker, men det är inte enstaka kommentarer här och där, utan ett målmedvetet hat. Filmen, som ofta får det smickrande epitetet ”feministpropaganda” bland dessa troll, har redan röstats ner på Imdb och trailern har blivit en av de mest ogillade videorna på Youtube. I en intervju med Vulture ger Feig en passande liknelse: “I didn’t realize that for certain older guys, the original Ghostbusters is the equivalent of a tree house that has the no girls allowed sign on it”.

Om allt detta låter aningen bekant så är det för att det inte var särskilt länge sedan samma/liknande män blev oerhört kränkta över att den nya Mad Max-filmen handlade mer om Furiosa (spelad av Charlize Theron) än om Max.

Det tröstlösa här är att det aldrig har handlat om ifall filmen – vare sig Ghostbusters eller Mad Max - är bra eller dålig, om den håller och kan ge dagens publik samma underbara upplevelse som den första på 80-talet. Det har handlat om misogyni, om att vissa inte klarar av att se kvinnor med någon form av agens.

Denna respons gör det omöjligt att ha en vettig diskussion om det faktum att trailern faktiskt inte är särskilt rolig, att den enda mörkhyade karaktären verkar få spela en ytterst stereotyp ”högljudd svart kvinna”, och att filmen potentiellt inte är så charmig som den borde vara med en så talangfull ensemble (den har hittills fått blandad kritik i USA). För att vara feminist eller för jämställdhet eller vad du än vill kalla det betyder inte att allt som görs av kvinnor eller med kvinnor unisont måste hyllas. Det betyder att vi dömer saker på lika grunder.

Och om Feigs film inte lever upp till förväntningarna är det bara att återse originalet. Den visas i tv rätt så regelbundet.

Publicerad i Åbo Underrättelser 15 juli 2016.

En kort men lovande karriär

Den unga skådespelaren Anton Yelchin, 27 år, omkom i en olycka i söndags, då han blev påkörd av sin egen bil på garageuppfarten till sitt hem i Los Angeles. Omständigheterna är i skrivande stund inte helt klara, men polisen i L.A. rapporterar att Yelchin troligtvis hade stigit ur sin bil och befann sig bakom den när den började rulla mot honom.

Yelchin var en mångsidig skådespelare som fortfarande var i början av sin karriär. Han föddes i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) men flyttade redan som 6 månader gammal till USA då hans föräldrar, bägge konståkare, blev beviljade politisk asyl i landet.

För många är Yelchin mest känd som Pavel Chekov i de nyare Star Trek-filmerna, regisserade av J.J. Abrams. Den första kom 2009, uppföljaren Star Trek Into Darkness 2013 och den tredje, Star Trek Beyond, har premiär i slutet av juli. För andra är det Yelchins biroll i Jim Jarmuschs vampyrdrama Only Lovers Left Alive som står ut. Där spelade han Tom Hiddlestons dealer Ian, som fixade fram vintage instrument utan att fråga för många frågor.

För mig är det indiedramat Like Crazy (2011) som imponerar mest i den unga skådespelarens digra resumé. Filmen vann huvudpriset på Sundance-festivalen och är Drake Doremus regidebut. Yelchin och Felicity Jones (The Theory of Everything, Rogue One) spelar amerikanen Jacob och den brittiska utbytesstudenten Anna som träffas på campus i Los Angeles och blir kära i varandra. När Annas studentvisum går ut väljer hon att strunta i det och stanna i USA över sommaren, för att få tillbringa den med Jacob.

Efter en kort resa till London återvänder Anna till USA bara för att nekas inträde i landet och skickas tillbaka till Storbritannien. Det visar sig att hon är bannlyst från USA på obestämd tid, till följd av visumöverträdelsen. Jacob och Anna är således fångade i ett långdistansförhållande som tär på dem både som individer och som par.

Like Crazy är långt baserad på Doremus egna erfarenheter av ett långdistansförhållande och istället för att skriva ett traditionellt manus valde Doremus och Ben York Jones att jobba fram en 50-sidors synopsis och sedan låta skådespelarna improvisera fram all dialog. Resultatet är ett romantiskt drama som känns närmare verkligheten än samtliga filmer inom genren. Storyn är visserligen aningen forcerad i sitt sätt att hålla de två i sär, men Jones och Yelchin är så äkta att det gör ont. Jag ryser av igenkänning när jag ser den.

Like Crazy är i stunder en verkligt brutal uppgörelse med den frustration och de svårigheter som en långdistansrelation kan ge upphov till. Särskilt Yelchin får här visa sitt breda register i en roll som visar hur erfarenheter och känslor tär på oss och tvingar oss att växa upp och hur kärleken både kan lyfta och knäcka oss. Yelchin hade fler sådana prestationer i sig, men vi får sorgligt nog hålla till godo med de som redan finns.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 juni 2016.

Danmarks nya enfant terrible

Den danska regissören Nicolas Winding Refn väckte uppmärksamhet under årets Cannes festival när han kallade Lars von Trier passé och anklagade honom för att ha försökt få Refns fru i säng senast de sågs. Det var ett rätt onödigt utspel då filmen Refn var där för att marknadsföra, The Neon Demon (Finlandspremiär idag), har klarat av att skapa rubriker helt på egen hand. Den utspelar sig i Los Angeles modevärld och lyckas innehålla både nekrofili och kannibalism.

I Cannes åsamkade den såväl burop som folk som gick ut. Att filmen i sluttexterna dedikerades till Refns fru Liv Corfixen ledde också till att en kritiker, enligt sägen, ställde sig upp och ropade ”Fuck you, Liv”. Den brittiska tidningen Daily Mail föreslog å sin sida att filmen borde förbjudas på grund av sitt depraverande innehåll, trots att skribenten Clare Foges inte verkade ha sett filmen.

Allt detta passar som hand i handske för Refn. Han är en provokatör som anser att han endast gjort sitt jobb ifall hans filmer skapar diskussion. "If I don't split, what are we doing here? Why would you waste your time with something that doesn't make you react?" sade han under presskonferensen i Cannes och menade att den franska filmfestivalen bara skulle vara tråkig utan honom. Refn må spy galla över von Trier, men han verkar aktivt försöka ta över sin landsmans rykte som enfant terrible.

I The Neon Demon återvänder Refn till det Los Angeles han blev så förälskad i när han gjorde Drive (2011), filmen som förvandlade honom från killen bakom Pusher-trilogin till Den Nästa Stora Regissören i Hollywood.

Drive, gjord för 15 miljoner, kammade hem 76 miljoner i biljettintäkter och fick en 15-minuters stående ovation i Cannes där Refn också fick priset för bästa regissör. Detta, en ultravåldsam stilövning om en robotliknande Ryan Gosling iklädd skorpionsilkesjacka. Alla väntade andäktigt på uppföljaren, den som skulle cementera Refns plats på tronen.

Uppföljaren kom och likaså besvikelsen. Only God Forgives (2013) tar våldet i Drive och skruvar upp det till elva. Filmen utspelar sig i Bangkok och är en icke-koherent stilövning fylld av övergrepp och tortyr, än en gång med Gosling i huvudrollen. Den fick Will Leitch på Deadspin att konstatera att den är så dålig att den till och med får en att ifrågasätta kärleken för Drive. Det är svårt att inte tro att Refn åtminstone delvis var ute efter just den reaktionen, att han medvetet ville irritera dem som väntade på en Drive 2.

I år är han dock tillbaka i form. The Neon Demon är visserligen (medvetet) ytlig och överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé.

Ekot av Drive och Only God Forgives finns överallt i The Neon Demon. Tillsammans bildar de något av en triptyk, stilistiskt. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken (signerad Cliff Martinez i samtliga filmer) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 10 juni 2016.

Kris och pris

Det är säkert få som har undgått turerna kring Aalto-universitet de senaste veckorna men här är en kort sammanfattning för dem som missat uppståndelsen:

Aalto-universitetet utsåg den lettiske dokumentärfilmaren Davis Simanis till ny professor i spelfilmsregi, framom Auli Mantila, Saara Saarela och Taru Mäkelä - samtliga spelfilmsregissörer med erfarenhet av att undervisa. Valet drog igång en diskussion om (bristen på) jämställdhet inom såväl filmbranschen som universitetsvärlden.

Många som uttalade sig kritiska till valet av Simanis pekade på hans bakgrund som dokumentärfilmare och bristande erfarenhet av personregi samt hans relativt korta CV överlag. Aleksi Bardy, professor i filmproduktion och den som ledde rekryteringskommittén, kontrade i sin tur med att Simanis stod för en imponerande helhet och en mycket stark provföreläsning. Bardy poängterade också att CV-längd inte är avgörande för vem som är bäst lämpad som professor.

Men inte nog med hetsigt debatterande på sociala medier – plötsligt valde Anne Lakanen, prefekt vid institutionen för filmkonst och scenografi, att lämna sin post då hon inte godkände utnämningen. Och några dagar senare avböjde Simanis professuren. Orsaken var bland annat ifrågasättandet av hans kompetens i den offentliga debatten, något som började få konsekvenser för honom även i Lettland.

Det är oturligt att Simanis som person blivit indragen i debatten, då den självfallet inte handlar om valet av just honom utan valet av en mindre erfaren man framom tre mer erfarna kvinnor. Eftersom varken jag eller någon annan tyckare har varit delaktig i processen är det omöjligt att kommentera något annat än hur det ser ut – och det ser suspekt ut, helt enkelt. Och även om Bardy påpekar att de på Institutionen för film har lika många kvinnliga som manliga professorer (Hbl 17.5) gör det inte att de är immuna mot utövandet av diskriminering. Patriarkatet genomsyrar mer än statistiken.

Varken nationalitet eller kön borde få avgöra dylika val och det är särskilt synd att dessa kategorier nu verkar användas för att nolla varandra. De som kritiserar valet av Simanis anklagas för nationalism medan de som försvarar valet är sexister. Riktigt så svartvitt är det nog inte.

Betydligt gladare blir en då av veckans andra stora finska filmnyhet. Juho Kuosmanens Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies) vann huvudpriset i tävlingsklassen Un certain regard på filmfestivalen i Cannes! Filmen är baserad på den sanna historien om boxaren Olli Mäki som sommaren 1962 mötte amerikanen David Moore i världsmästerskapen i Helsingfors. Filmen har fått fina recensioner och når finska biografer till hösten.

Den prestigefyllda Guldpalmen gavs till Ken Loach för I, Daniel Blake, ett socialrealistiskt drama om Storbritanniens krackelerande välfärdsystem. Snuvad på pokalen blev därmed förhandsfavoriten Maren Ade med komedin Toni Erdmann. Det betyder att Jane Campion fortsättningsvis är den enda kvinnan som vunnit Guldpalmen (för Pianot, 1993) i Canneshistorien. Juryn väljer självfallet med hjärtat varje år, men vad skamligt skev den är, filmbranschen, både inter- och nationellt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 27 maj 2016.

Ombytta roller

Vi är inne i vad som kallas en ny guldålder för tv. Den anses ha börjat med Buffy the Vampire Slayer redan i slutet av 90-talet och fortsatte sedan med HBO:s The Sopranos och The Wire. Därefter följde Mad Men, Friday Night Lights, Breaking Bad – och på den vägen är det.

Tv har med dessa serier tagit över filmens prestigetitel för länge sedan. Formatet öppnar upp för djuplodade, komplexa karaktärer och intrikata narrativ på ett sätt så få spelfilmer klarar av på under 3 timmar. Det är inte heller ovanligt att etablerade filmregissörer tar sig an uppdraget att producera/regissera diverse dramaserier (exempelvis Steven Soderbergh med The Knick, Martin Scorsese med Boardwalk Empire och Vinyl, Cary Fukunaga med True Detective, David Fincher med House of Cards). Tv är den nya filmen kan en gott konstatera, både kvalitativt och kvantitativt.

Idag finns det så många (sevärda) tv-serier att det helt enkelt inte går att se dem alla. John Landgraf, chef på FX Networks, myntade i början av året uttrycket ”peak television”, vilket syftar till att mängden tv-serier som visas idag är så många att utbudet hotar överväldiga tittaren och att antalet serier därför nödvändigt kommer att minska framöver. Vi har alltså nått höjden av vad tv, kvantitativt, klarar av.

Skådespelaren Sebastian Stan - för tillfället mest känd som Bucky eller the Winter Soldier i filmerna om Captain America – intervjuades nyligen av Stephen Colbert och hade där några intressanta synpunkter på dynamiken mellan film och tv. Han menade att gränserna mellan de två medierna i princip håller på att suddas ut. För det är inte bara tv-seriens status som har höjts, utan film börjar mer och mer efterlikna tv-formatet rent berättarmässigt. ”Vi repriserar filmer, vi vill återse karaktärerna precis som vi gör på tv”, sade Stan. Så tv må vara den nya filmen, men film är också den nya tv:n!

Stan tog (såklart) Marvel som exempel och liknade det vid en tv-serie vars universum expanderar och vars narrativ byggs över flera episoder. Vi återkommer regelbundet till karaktärer vi lärt känna och vill se mer av, det är bara tidsspannet som är annorlunda: istället för att träffa dem en gång i veckan får vi se deras utveckling med några års mellanrum.

Stan har definitivt en poäng och den sträcker sig långt bortom Marvels filmuniversum. En titt på kommande filmer avslöjar en hel del återseenden. Bara de kommande två veckorna bjuder på nya äventyr med X-men, Alice i Underlandet och Turtles. Nuförtiden är det inte heller ovanligt att en tv-serie gör en filmuppföljare (Absolutely Fabulous), eller att en film genererar en tv-serie (Fargo, Hannibal).

Och det är inte bara filmerna utan även biograferna som följer denna trend. I USA har också många biografer infört så kallade ”recliner seats”, alltså biofåtöljer som går att luta bakåt, som en vilstol. Vad påminner det om? Just det, vardagsrummet hemma. I Malmö finns en underbar liten biosalong på biograf Spelen som extraknäcker som bar och där du kan äta middag och dricka ett glas vin medan du ser filmen, precis som hemma. Det kan sägas att det första jag gjorde när jag hittade min fåtölj (knappt 20 i hela salongen) med tillhörande bord och lampa var att ta av mig skorna och sätta mig riktigt bekvämt i skräddarställning. Precis som hemma. Och det jag såg var det senaste avsnittet i den pågående tv-, nej förlåt, filmserien Star Wars.

Publicerades i Åbo Underrättelser 13 maj 2016.