Med blicken bakåt

I Woody Allens nyaste alster Café Society tar vi oss tillbaka till 30-talets Golden Age of Hollywood. Det är filmer med Ginger Rogers, det är swingjazz och det är gangsters!

Att resa bakåt i tiden är något Allen gjort under hela sin karriär. 1987 gjorde han Radio Days, ett lysande porträtt av en familj i Queens på 30- och 40-talet, då radion ännu hade sina glansdagar. Filmen är full av klassiska stycken signerade Glen Miller, Duke Ellington och Artie Shaw för att nämna några. 30-talet besökte han också 1999 med Sweet and Lowdown, en mockumentär om gitarristen Emmet Ray (spelad av Sean Penn), här en egocentrisk och alkoholiserad musiker som idoliserar Django Reinhardt.

Även Zelig (1983) är en mockumentär som utspelar sig under 20- och 30-talet. Här spelar Allen en man som blir känd som en ”mänsklig kameleont” och Mia Farrow en psykolog som försöker hjälpa honom.

En av Allens finaste filmer någonsin är The Purple Rose of Cairo (1985) där Mia Farrow, under 30-talets stora depression, flyr från sin gråa vardag och sin våldsamma man genom att förlora sig i filmerna hon ser på bio.

En av mina egna Allenfavoriter utspelar sig i slutet av 20-talet. Det är gangsterkomedin Bullets over Broadway (1994) med John Cusack, Dianne Wiest, Jennifer Tilly och Chazz Palminteri i huvudrollerna. Cusack spelar en idealistisk dramatiker som dras med en talanglös Tilly i huvudrollen eftersom hennes gangsterpojkvän finansierar pjäsen. Gangsterns högra hand, spelad av Palminteri, visar sig dock vara något av ett geni som ständigt kommer på sätt att göra pjäsen bättre.

20-talet har Allen återkommit till två gånger under de senaste åren. Först i Midnight in Paris (2011) och sedan i Magic in the Moonlight (2014). I den förstnämnda fungerar 20-talet som en idealiserad tidsperiod för den uttråkade, nutida, manusförfattaren Gil (Owen Wilson) som har svårt att skriva klart sin första roman. För honom är 20-talets Paris den ultimata tiden och platsen för att skapa konst. Stein, Hemingway, Picasso och Salvador Dalí är bara några av de konstnärer Gil stöter på i sitt tidsresande. I den senare träffar vi den cyniska och rationella illusionskonstnären Stanley (Colin Firth) som börjat tvivla på sin egen världsbild då han träffar den synska Sophie (Emma Stone). Är hon verkligen synsk på riktigt?

En annan magiker hittar vi i The Curse of the Jade Scorpion (2001), försatt under 40-talet. Allen spelar en försäkringstjänsteman som tillsammans med Helen Hunts effektivitetsexpert blir hypnotiserade och sedan används för att stjäla juveler.

Där tidshoppandet varit ett sätt för Allen att berätta olika berättelser får jag känslan av att det under den senare delen av hans karriär mera handlar om en viss nostalgi, en längtan bakåt. Ju äldre Allen blir desto mer förlegade/vakuumförpackade kan hans filmer kännas. Han känns trött, ja han känns gammal. Ändå fortsätter han göra en film om året och det är ofta samma ingredienser som återanvänds: Swingjazzen, behovet att para ihop väldigt unga kvinnor med betydligt äldre män, nostalgin över Old Hollywood. Allt det gör sig aningen bättre i en 20- och 30-talsmijlö. Men inbakat i dessa filmer finns också den melankoliska vetskapen om att det inte går att vrida klockan bakåt. Den tickar obönhörligt framåt vare sig vi vill det eller inte.

Publicerad i Åbo Underrättelser 7 oktober 2016.