Don't believe me just watch

Den här videon får mig att vilja marathon-se alla Gene Kellys filmer, and then some.

Spionens år

Så var det dags igen. James Bond, allas vår mest frekvent återkommande spion, har åter seglat upp på bioduken, denna gång under titeln Spectre. Igen, tänker jag och inser sedan att det inte är Bond jag hängt med hela året utan en massa andra spioner. 2015 är nämligen något av spionens år.

I början av året dök ”glimten i ögat”-filmen Kingsman: The Secret Service upp från ingenstans och under sommaren var det dags för Mission: Impossible - Rogue Nation, den femte filmen om Ethan Hunt (Tom Cruise) samt Melissa McCarthys actionkomedi Spy. Till samma "lite som Bond, fast roligare"-kategori sällar sig också The Man From U.N.C.L.E., Guy Ritchies filmversion av 60-talsserien med samma namn.

I slutet av 90-talet och början av 2000-talet verkade det finnas ett otroligt behov av att göra narr av James Bond som karaktär och som fenomen. Tydliga Bond-parodier som Leslie Nielsens Spy Hard (1996) och Rowan Atkinsons Johnny English (2003) fick samsas om publiken med Mike Myers tre Austin Powers-filmer (1997-2002).

Nu verkar det snarast finnas ett behov av att lätta upp stämningen inom genren. Inte parodi, utan underhållning. Är det för att Bond själv har blivit så otroligt allvarlig? Precis som alla superhjältar? Christopher Nolan tog oss långt bort från Tim Burtons klatschiga Batman, och resten följde efter. Daniel Craigs Bond har mer än någon annan inkarnation etablerat sig som oslipad, ambivalent, sårbar.

Anti-hjälten har i viss mån tagit över både inom film och TV, och det verkar som att folk nu letar efter en väg tillbaka. Men tillbaka till vaddå? James Bond i Roger Moores skepnad? Ja, kanske. Att äta kakan och ha den kvar är ett slitet idiom som fungerar bra här. De mörkare, allvarligare spionfilmerna kommer inte att sluta göras. Om några veckor är det till exempel dags för Steven Spielbergs Bridge of Spies, en mer klassisk och nedtonad spionfilm. Men spionen har i år mer än något annat fått vara både lite löjlig och extremt cool. Både satir och allvar. För: varför välja?

McCarthy i Spy börjar som ett skämt men utvecklas till en regelrätt badass-spion och såväl Kingsman som The Man From U.N.C.L.E. försöker i någon mån metakommentera spionfilmen samtidigt som de desperat håller fast vid den eskapism som den glassiga tropen erbjuder.

Årets personliga spionfavorit är The Man From U.N.C.L.E. som trots en pinsamt förutsägbar story lyckas charma med sitt naiva ”devil may care”-grepp. Och det går inte att motstå Armie Hammer (Winklevossarna från The Social Network) som bufflig sovjetspion. Ett enormt plus får filmen också för att de två spionerna i centrum (fiender som såklart måste jobba tillsammans) inte strider om samma brud.

Och apropå Bridge of Spies finns det ett underbart litet YouTube-klipp där Jimmy Fallon och Tom Hanks spelar upp scener som barn har skrivit på basen av filmens titel. Det är bara att söka på ”Kid Theater with Tom Hanks”.

Publicerad i Åbo Underrättelser 13 november 2015.

Två tv-tips och en varning

Har tagit mig an några nya tv-serie de senaste veckorna. Två som jag gillar och en som jag bara inte ser poängen med.

Crazy Ex-Girlfriend
Har bara sett det första avsnittet, som jag tyckte mycket om. Sen har jag liksom lyckas glömma bort hela serien. Ska nog fortsätta. Premissen och namnet till trots. Premissen ja: Rebecka Bunch är en framgångsrik advokat som inte är lycklig. Hon stöter på sitt ex från när hon var tonåring och inser att senaste gången hon var lycklig var tillsammans med honom. Han berättar att han ska flytta hem till West Covina, California ("just two hours from the beach, four hours in traffic") och Rachel bestämmer sig impromptu för att tacka nej till en befordran och flytta till - ja just det, West Covina!
Det absolut bästa med första avsnittet är att serien visar sig vara en musikal. En musikal! Hurra! Och det nästbästa är Donna Lynne Champlin som spelar Rachels kollega på den nya advokatbyrån i West Covina. Hon är rätt fantastisk.

Supergirl
Det är ingen vits att traggla premissen här. Den är löjlig. Superman har en kusin som bor i National City. Typ. Alltså Kara Zor-El kom till jorden för att skydda sin yngre kusin men fastnade i nåt rymdhål och slungades hit första långt efter att Superman hade etablerat sig i Metropolis, så hon växer upp utan att använda sina krafter. Tills en dag - såklart. Och så föds Supergirl.
Det här är inte en serie jag ser på för att jag tycker att den är fantastiskt. Det är den inte. Men det är söt. Och den har hjärta.

Difficult People
Jag försökte. Efter ett HORRIBELT dåligt första avsnitt såg jag två till och visst, det blev bättre men inte bra nog. Den här serien passar bara inte mig. Den fokuserar på två hemska människor (Billy Eichner från Billy on the Street och Julie Klausner) som är hemska mot alla utom varandra. Jag tyckte rätt bra om Billy Eichner i Parks & Rec men det hjälper inte här. Det här är bara inte min humor. Det är som med Curb Your Entusiasm, The Office etc. Osympatiska karaktärer + cringe comedy = snälla, ta mig härifrån. Jag vet att det finns folk som älskar det här. Ni är helt sjuka i huvudet, men jag tolererar er.


Nästa i tur är Master of None, Aziz Ansaris senaste projekt. Har rätt höga förväntningar, dels på grund av den i princip odelat hyllande kritiken men också för att jag gillar Ansari. Som Tom i Parks & Rec hör han kanske inte till mina favoriter direkt men jag har sett en del av hans stand-up och diggat.

Fredagstankar

Jag har nyligen börjat titta på Playing House, en single-camera komedi om en kvinna (Jessica St. Clair) som flyttar in hos sin gravida bästa vän (Lennon Parham) för att hjälpa till med förberedelserna och barnet. Under första avsnittet satt jag och spände mig hela tiden för jag var inte säker på om det var en cringe comedy eller inte. Jag har så svårt för serie där folk gör bort sig hela tiden. Men det är inte en sådan! Mest av allt handlar den om deras vänskap och det är typ det bästa jag vet - serier och filmer om kvinnors vänskap! Den är både söt och väldigt rolig och eftersom dom är bästisar på riktigt också så känns det mycket genuint och trovärdigt. Det finns redan två säsonger så det är bara att biiinge!

Såg trailer till Room, baserad på Emma Donoghues bok med roman namn. Den handlar om en kvinna (spelad av den fantastiska Brie Larson) som tillsammans med sin son (Jacob Tremblay) kidnappas och hålls fångna i ett rum i sju år. Den verkar klaustrofobisk, hemsk och mycket bra, Årets Martha Marcy May Marlene?

Och så är jag barnsligt förtjust i Hailee Steinfelds sång "Love Myself"!

Och en av de sämsta filmer jag sett...

Aloha. Så säger dom hej på Hawaii. Så heter också Cameron Crowes sämsta film någonsin. Och det här är mannen som gjort både Elizabethtown OCH We Bought a Zoo! Han måste stoppas, snarast. Jag tror på allvar att någon har kidnappat den Crowe som gjorde Say Anything... och Almost Famous och tagit över hans kropp. Det är Being John Malkovich all over again!

I Aloha the movie är Bradley Cooper en sporadiskt haltande ex-militär som  nu jobbar för the bad guy. Han återvänder till Hawaii för att göra nåt obetydligt och träffar där sitt ex. De har inte setts på 13 år. Hon har en dotter som är 13 år. Vad KAN det betyda?? Hon har också en träig man och en son. Och så är Emma Stone med på ett hörn och spelar 1/4 Hawaiian och 1/4 Chinese. Wait what? Oh, just doin' a little whitewashing over here...

Precis allt är fruktansvärt med den här filmen. Den är exotiserande, simplifierande, sentimental, blödig, ytlig och framför allt helt ofantligt tråkig. En av dom där filmerna som jag snabbspolade mig igenom hälften.

SE DEN ALDRIG!

Bradley: Jag har alltid tyckt om Hawaii, man får lite grönt runt halsen och lokalbefolkningen ser ut precis som Emma Stone!

The Man From U.N.C.L.E.

I början av året dök Kingsman: The Secret Service upp från ingenstans och fick relativt bra kritik. Snygg, charmig och framförallt rolig, var konsensus. Till min stora besvikelse höll jag inte med. Jag tyckte inte att den var särskilt rolig och inte heller tillräckligt smart. Colin Firth i all ära men varje gång jag såg Samuel L. Jackson ville jag stänga av. Ugh.

Idag såg jag The Man From U.N.C.L.E. - Guy Ritchies filmversion av 60-tals serien med samma namn (som jag inte har sett). Filmen sällar sig till samma "lite som Bond, fast roligare"-genre som verkar ha ett litet uppsving just nu. Är det för att Bond själv har blivit så otroligt allvarlig? Och samma med alla superhjältar? Alla ska vara anti-hjältar nu för tiden, annars är det inte seriöst nog. Inte konstigt att folk letar efter ett alternativ. Spy med Melissa McCarthy är ett annat exempel.

Precis som Kingsman saknar The Man From U.N.C.L.E. en story som håller (oj, så förutsägbart det är!), men här kunde jag faktiskt se det charmiga. Armie Hammer (Winklevossarna från The Social Network) är den stora behållningen som bufflig sovjetspion medan Henry "trästubbe" Cavill och Alicia "Robot i Ex Machina" Wikander får betyget okej som amerikansk spion respektive tysk bilmekaniker. Hela filmen står och faller med denna trios charm, så när dom känns träiga gör hela filmen det. 

Ett ENORMT plus får filmen för att de två herrarna (fiender som såklart måste jobba tillsammans) inte strider om samma brud. Halleluja!

Snorkiga Sorkin

Den här veckan har jag snöat in mig på en femton år gammal TV-serie som gick i graven efter bara två säsonger och som många aldrig ens har hört talas om. Sports Night heter den och är skapad av ingen mindre än Aaron Sorkin – mannen bakom bland annat The West Wing, The Newsroom och The Social Network. Han är för tillfället aktuell med en film om Apple-grundaren Steve Jobs.

Sports Night följer TV-redaktionen på ett sportnyhetsprogram och främsta fokus ligger på radarparet Dan och Casey, huvudproducenten Dana, chefen Isaac samt medarbetarna Natalie och Jeremy. Det är en klassisk ”walking and talking”-produkt, det vill säga ett ytterst dialogdrivet drama där det mesta sägs under långa tagningar när karaktärerna tar sig fram genom korridorer och kontorslandskap. Det är en typisk Sorkin-strategi. Liknande korridorer hittas i Studio 60 on the Sunset Strip och The Newsroom, och även Vita Huset är fullt av dylika transportsträckor, som bevisat i The West Wing.

Även om jag definitivt kan imponeras av Sorkins enorma förmåga att skriva snabb och smart dialog är jag inget stort Sorkin-fan. Varför? Jo, för att det efter en stund blir rätt olidligt att tillbringa tid med karaktärer som ständigt har rätt. För så skriver Sorkin de flesta av sina huvudpersoner.

De är karaktärer som begåvats med intelligens och en fantastisk förmåga att uttrycka sig (Sorkins förmåga vill säga), vilket tillåter dem att sätta vem som helst på plats bara genom att öppna munnen. Denna förmåga gör dem dock ofta odrägliga, då den verkar finnas på bekostnad av empati. Det är ingen slump att Sorkin intresserat sig för både Mark Zuckerberg och Jobs, två män som är kända för att vara både skitstövlar som genier.

För några veckor sedan diskuterades filmen Steve Jobs i NPR-podden Pop Culture Happy Hour. Linda Holmes påpekade att filmen upprätthåller Sorkins intresse för den Stora Mannen som ingen lyssnar på men som alltid har rätt, och Glen Weldon lanserade i sin tur följande teori: filmen är det närmaste vi kommer en biografi över Sorkin.

Och han har en poäng. Sorkin har precis som Jobs (och Zuckerberg) kritiserats för att inte ge erkännande där det förtjänas, för att se sig själv som den viktigaste (och enda?) komponenten i en skapandeprocess. Det finns en hel del beröringspunkter.

Men Sorkins karaktärer har inte alltid varit så nedlåtande. Om vi vänder blicken bakåt i filmografin hittar vi till exempel filmen The American President (1995) där Michael Douglas envisa men empatiska president faller för Annette Benings lobbyist och försöker dejta henne samtidigt som han vill bli omvald. Även ensemblen i Sports Night är komplexa människor som trots sina väloljade käftar klarar av att bry sig om andra människor.

Sorkin har alltid haft karaktärstypen besserwisser i sig (precis som de undermåliga kvinnoporträtten) men nyanserna var fler och mer påtagliga förr. Kanske för att den Stora Mannen då ännu inte klarade sig utan andra Stora Män(niskor) runt sig. Nu står han där ensam på toppen. Det måtte vara ensamt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 30 oktober 2015.