”Tänk dig en film som öppnar med att Dave Van Ronk blir nedslagen utanför Gerde´s Folk City.” Så lär Joel Coen ha sagt åt sin bror Ethan, och där har vi början på det som nu är ”Inside Llewyn Davis”.
Van Ronk är en rätt okänd folksångare som hamnade i skuggan av Bob Dylan. Hans liv har fungerat som inspirationskälla men missta inte detta för en biografisk film, Llewyn Davis är i högsta grad sin egen karaktär: en aspirerande folksångare som nyligen förlorat sin partner och nu försöker sig på en solokarriär.
Vi träffar Davis (Oscar Isaac) på Gaslight Café vintern 1961 i en avgörande scen som lotsar in berättelsen i ett existentiellt Möbiusband. Drygt en vecka får vi tillbringa tillsammans med honom, denna fattiga, hemlösa (han roterar mellan bekantas soffor och golv), cyniska man vars kroniska otur allt som oftast är självförvållad.
Han är ingen sympatisk karaktär, det tycker varken hans ex-flickvän (Carey Mulligan) eller publiken, men Oscar Isaac står för en så otroligt fin prestation, lågmäld och precis, att vi inte kan lämna honom. Hans sångröst är inbjudande även om sångerna tenderar vara traditionella, melankoliska folksånger med liten chans att nå bredare publik.
Här finns också humor, såklart (det är trots allt en Coen-film), mest påtagligt i en scen mellan Isaac, Justin Timberlake och Adam Driver i en inspelningsstudio där låten ”Please Mr. Kennedy” ska förevigas. Llewyn Davis är där för pengarna, själva sången är långt ifrån hans självgoda idé om konst.
Även Coen-stammisen John Goodman dyker upp när vår olycksdrabbade ledsagare försöker ta sig till Chicago. Det är dock en roll som i mitt tycke spelas för brett och onyanserat.
Trots att vi än en gång traskar i Odysseus fotspår (Ulysses är också namnet på en katt som spelar komiskt stor roll i filmen) är vi här närmare den existentiella pessimismen i ”A Serious Man” (2009) än den musikaliska resan i ”Oh Brother, Where Art Thou?” (2000). Men det här är inte en resa som slutar i självreflexivitet eller framgång, nej det här är en resa som handlar om misslyckanden mer än något annat.
Filmens intressantaste tankeexperiment är att Davis kanske inte är tillräckligt bra, att han faktiskt inte har det som krävs för att lyckas. Det gör ”Inside Llewyn Davis” så mycket rikare än en ”vägen till berömmelse”-berättelse.
Bröderna Coen återberättar inte bara folkscenen utan skapar den på nytt, med musik som både berör och underhåller, karaktärer som kunde ha funnits på riktigt och en scenografi och ett foto som transporterar oss tillbaka till en tid som genererar falsk nostalgi eftersom de flesta av oss endast upplevt den genom andras minnen och återberättelser.
Det är en dyster plats att vara om ditt namn är Llewyn Davis, sanna mina ord, och det ser inte ljusare ut vid horisonten. Vad som kommer att hända med vår antihjälte förblir oklart, men filmens färdigheter lyser desto klarare. Det här är nästintill en melankolisk fullträff.
Inside Llewyn Davis (2013)
Regi: Ethan och Joel Coen
Manus: Joel och Ethan Coen
I rollerna: Oscar Isaac,
Publicerad i Åbo Underrättelser den 28 februari 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar