INFÖR OSCAR del 1

Det är dags för Oscarsgalan, hurra hurra hurra och håhhå, för det betyder vaka mellan 3 och 6 på natten. Varje år tror jag att det kommer att bli spektakulärt - jag klär upp mig, dricker skumpa, tippar alla kategorier - och varje år blir jag smått besviken över hur långsamt det går, hur lama skämten är, hur tråkiga en del tal är och hur det alltid är fel film/skådespelare som vinner. Men i år! I år har vi Ellen DeGeneres och en massa spännande kategorier (blir det Gravity eller 12 Years a Slave, Lupita Nyong'o eller Jennifer Lawrence, American Hustle eller Her etc.).

Här är en titt på de filmer som är nominerade för bästa film:

American Hustle
En underhållande film som evaporerade från mitt minne ung. 10 minuter efter att jag hade sett den. Skådespelarna är otroligt bra (särskilt Amy Adams och JLaw) men storyn vill vara så mycket smartare och kvickare än den är.

Captain Philips
Det stora mysteriet är varför Captain Philips är nominerad för bästa film medan Tom Hanks blev utan nominering för bästa manliga skådespelare. Alla talar om de sista 20 minuterna av den här filmen och det är helt och hållet Hanks. Fram till dess satt jag mest och väntade på att Wilson skulle guppa förbi.

Dallas Byers Club
Den här filmen är helt och hållet Matthew McConaugheys och han kommer att få en Oscar som bevis på det (samma gäller Jared Leto). Filmen i sig är baserad på en verklig berättelse (precis som var och varannan film dessa dagar) men det har fifflats lite här och där för att göra den mer effektiv och tillgänglig. Sånt kan man tycka vad man vill om. Jag tycker att den känns lite väl enligt formula men otroligt sevärd trots det.

Gravity
Visuellt slående med ett manus från helvete. Så kan man sammanfatta vad jag tycker om Gravity. Det är den första och enda filmen jag någonsin uppskattat i 3D men varje gång någon öppnade munnen kontemplerade jag att gå hem. Clooney och Bullock pratar i klichéer och Bullock har en snyftsnyft-bakgrund så att vi säkert ska bry oss om henne. Totalt onödigt. För mig kunde hon ha fått flyta runt i rymden, ensam och tyst, hela filmen igenom. DET hade varit spännande!

Her
Min favoritfilm av de nominerade. En otroligt fin liten meditation över att vara människa, att ha känslor, att vara ensam, att komma över någon. Också den mest trovärdiga framtidsvisionen någonsin på film, förutom byxorna med hög midja. Hoppas jag.

Philomena
Okej, jag ska vara den första som säger det: jag fattar inte hypen med den här filmen. Den är välspelad (Steve Coogan särskilt, Dame Judi Dench däremot är solid men inte helt trovärdig som Harlequinromanläsande lite irländsk tant) och ämnet är tankeväckande och berörande. Men den är sååå konventionell! Det finns inte en enda överraskning i hela filmen, den litar på att vi ska bli berörda nog av storyn (baserad på verklig händelse! baserad på verklig händelse!) och så har den ett "titta vilken söt liten tant"-sätt att handskas med Philomena. Sorry, men jag är inte såld.

12 Years a Slave
Årets bästa film, tror jag (det står mellan denna och Gravity och även om GRavity gynnas av röstningssystemet tror jag ändå att 12 Years... tar det i egenskap av "viktig film") och det är helt okej med mig. Den är ytterst välgjord, välspelad (förutom Brad Pitt, kan vi bara klippa bort alla scener med honom och hans howdydoodle-dialekt?) och snyggt filmad. Den är explicit och skyggar inte undan för det jobbiga, men utan att vara sensationlysten. Mitt stora problem är dock att den väljer att berätta en berättelse om någon som klarar sig. Att det ska sluta "lyckligt". Den verkliga berättelsen är den om Patsey och de andra, de som blir kvar, de som inte blir räddade av utbildning och vita vänner. Och visst, den här berättelsen KAN berättas, för att Solomon Northup blev fri, för att han hade kapital och för att han kunde skriva ner sin historia. Men åh vad jag önskar att filmen hade slutat med oss kvar på plantagen, att vi inte skulle ha fått åka hem, att vi som publik inte hade blivit räddade.

Nebraska
Alexander Paynes road movie i svartvitt är en elegi över America och ett liv som passerat. I centrum finns Bruce Derns fina porträtt av den jobbiga, alkoholiserade gamlingen Woody som med våld ska åka till Lincoln, Nebraska för att hämta 1 miljon dollar. Som han inte har vunnit, det fattar alla utom han. Det är en film fylld av vemod och det svartvita fotot passar stämningen. Men den lyckas inte riktigt beröra, det bara är.

The Wolf of Wall Street ska ännu ses. Jag fasar.