Flygplanet har varit en enormt populär skådeplats inom amerikansk film. Kanske för att den avgränsade ytan oundvikligen ger upphov till dramatik. Kanske för att en annalkande katastrof uppe i luften är mycket häftigare än en nere på marken.
Klassikern ”Airplane!” (1980) gjorde narr av katastroffilmerna och deras usla intrigbygge medan ”Snakes on a Plane” (2006) försökte kultivera b-filmsestetiken. Vad ”Non-Stop” försöker förblir något oklart. Men det spelar inte så stor roll. Det här är en film med Liam Neeson. Det är allt du behöver veta.
Neeson har under de senaste åren lyckats skapa en helt egen genre, som skämtsamt har dubbats ”Neesploitation”. Denna genre innefattar halvtaskiga actionfilmer där Neeson slåss för överlevnad och rättvisa. I ”Taken” (2008), filmen som kickstartade detta fenomen, kämpade han mot kidnappare, i ”Unknown” (2011) mot identitetstjuvar, i ”The Grey” (2012) mot vargar och i ”Taken 2” (2012) mot kidnappare igen. Gång på gång fascineras jag av hur han lyckas spela dessa trasiga, supermän så uppriktigt som han gör. Det är på allvar, såklart det är på allvar. Det är det i ”Non-Stop” också, och denna gång är det flygplanskapare som gäller.
Bill Marks (Neeson) jobbar som flygpolis, vilket betyder att han låtsas vara en vanlig passagerare samtidigt som han håller koll på säkerheten på olika passagerarplan. Under en av flygningarna blir han kontaktad av en medpassagerare som hotar döda en person var tjugonde minut ifall Bill inte hjälper honom att få tag i 150 miljoner dollar.
Det står snart klart att det här är allt annat än en bluff och efter några oväntade vändningar – kontot dit pengarna ska flyttas visar sig vara i Bills namn - pekar snart alla bevis mot flygpolisen själv. Kan vi lita på honom? Kan vi lita på någon alls? Filmen jobbar genomgående med att misstänkliggöra alla ombord på planet, kameran gör sitt bästa för att fånga upp deras underliga beteenden. En låtsas sova, en annan leker med sin telefon, en tredje är muslim!
Det är dock ingen vits att gissa, för trots lovande premiss och hyggligt förarbete exploderar (bokstavligen) ”Non-Stop” i en helt huvudlös uppgörelse som med nöd och näppe ens funkar inom berättelsens ramar. Det är vanvettigt löjligt, och på grund av det nästan genomgående underhållande.
”Non-Stop” återförenar Neeson med ”Chloe”-kollegan Julianne Moore, här i en roll som på inget sätt förvaltar hennes talang. Det samma gäller Michelle Dockery och Lupita Nyong’o, som knappt får säga två ord under hela filmen. Men så är det ju Neesons film.
Regi:
Manus:
I rollerna: Liam Neeson, Julianne Moore, Nate Parker, Scoot McNairy, Michelle Dockery, Corey Stoll
Publicerad i Åbo Underrättelser den 21 mars 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar