2. Jag tror inte att jag är målgruppen för den här filmen. Inte för att den handlar om folk som är äldre än jag (duh) utan pga följande punkt:
3. För mig var den ett enda långt skräckscenario över vad som händer när man varit tillsammans med samma människa för länge. Som om det var oundvikligt att man börjar pika varandra, manipulera, trycka på knappar, avvisa, hata varandra. Jag vill inte att det ska vara så, inte ens stundvis. Jag kan inte relatera, vill inte kunna relatera!
4. Jag kände också att det fanns en släng av något jag vill kalla "medelåldershumor". Sådan där "höhö"-humor som hos mig bara framkallar ofrivilligt högljudda "oj gud"/"på rige" och himlande ögon.
5. Jag är trött på Jeff Goldblums Jeff Goldblum-het.
6. Snälla: Bob Dylans "Like A Rolling Stone" och Nick Drakes "Pink Moon" på repeat som metaforer för livet, trädan, besvikelsen, depressionen, all ånger och ångest - don't do it!
7. Lindsay Duncan såg ut som en äldre (och brittisk) Julie Delpy.
8. Filmer får ALLTID ta inspiration av Godards fabulösa dansscen i Bande à part. (Alltså den jag övat på.)
9. Uppskattade att deras frustration/regression tog sig uttryck i springnotor från olika fancy-restauranger och hotell.
10. Apropå Delpy, föredrar 2 Days in Paris.
Le Week-End (2013)Regi: Roger Mitchell
Manus: Hanif Kureishi
I rollerna: Lindsay Duncan, Jim Broadbent, Jeff Goldblum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar