ETT EGET RUM

Mångsysslaren James Franco ska göra en film om en bok om en film. Låter det invecklat? Låt oss backa några steg, och en hel del år, för att reda ut saken.

Året är 2002. Tommy Wiseau, en man av okänt ursprung och ålder, lyckas skaffa fram 6 miljoner dollar för att regissera och själv spela huvudrollen i The Room, en film han även skrivit själv. Alla involverade vet att det är en usel film. Alla utom Wiseau.

Året därpå har den världspremiär i Los Angeles under pampiga omständigheter. Wiseau anländer i en limousin. Men filmen sågas totalt och folk kräver pengarna tillbaka innan de ens sett hela filmen. Manusförfattaren Michael Rousselet är däremot helt tagen. Han har aldrig sett något så dåligt förut. Han ringer alla sina vänner och tvingar dem att se filmen. När den slutar visas på biografen startar han en kampanj för att få den tillbaka. Och där startar kulten kring The Room.

Första gången jag hörde talas om The Room var 2006. Det var den amerikanska radiostationen NPR som gjorde ett kort inslag om filmen, som sedan två år tillbaka visades varje månad i Los Angeles. Visningarna jämfördes med Rocky Horror Picture Show, med fans som kommenterade och kastade saker (bland annat plastskedar) mot duken.

Några år senare lyckades jag hitta filmen, och blev allt annat än besviken. Den är verkligen spektakulärt dålig, på alla sätt. Den ofrivilliga humorn och surrealismen är helt enkelt bländande. Johnny (Wiseau) levererar alla repliker i Frankensteins monsters anda, Claudettes bröstcancer nämns i förbifarten, smokingklädda män kastar en amerikansk fotboll mellan sig i en gränd, plötsliga droguppgörelser med skurken Chris-R sker på hustak och sexscenerna mellan Johnny och hans psykopatiska fästmö Lisa är mest skrämmande av allt. Något av en masochist måste man nog vara för att utsätta sig för Tommy Wiseaus vision upprepade gånger. Det finns scener som bränner sig fast på näthinnan och kan ge upphov till en och annan mardröm.

The Room kan gott och väl jämföras med andra storheter inom b-filmskategorin som Plan 9 from Outer Space (1959) och Troll 2 (1990). Under åren har visningarna spridit sig, bland annat till London och Köpenhamn, och hypen fortsätter.

År 2013 skrev en av skådespelarna, Greg Sestero (Mark i filmen), boken ”The Distaster Artist: My Life Inside the Room” tillsammans med journalisten Tom Bissell. Där avhandlas vänskapen med Wiseau, drömmarna om Hollywood och den bisarra process som kallas filminspelningen. Det är den boken som nu ska bli film.

James Franco menar att ”The Disaster Artist” är som en blandning av två Paul Thomas Anderson-filmer: dels Boogie Nights (en grupp udda optimister vill göra film utanför Hollywoods konventioner) och dels The Master (ett bisarrt mentor-elev förhållande). Det är förståeligt att det lockar Franco. Frågan är: kan han göra en riktigt bra film av storyn om en riktigt dålig film?

I väntan på svaret har jag beställt boken och hoppas hitta den i postlådan om några dagar. Det stora målet är ändå att någon gång besöka en midnattsvisning av originalfilmen. Plastskedarna är redan inhandlade.

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 21 februari 2014