SORGEARBETE I NÄRA FRAMTID

Med ”Her” står Spike Jonze för första gången ensam för både regi och manus. Charlie Kaufman skrev både ”Being John Malkovich” (1999) och ”Adaptation” (2002) och Dave Eggers hjälpte till med manuset till ”Where the Wild Things Are” (2009). Jonze visar här att han vet hur det ska se ut, både med och utan hjälp.

Theodore (Joaquin Phoenix) jobbar som brevskrivare på ett företag som dikterar, skriver ut och postar ”handskrivna” brev åt människor. Det är en ospecificerad framtid, en som känns både främmande och underligt bekant. En framtid där teknologin är än mer integrerad i vår vardag, som en förlängning av kött och blod. Den som väntar sig regelrätt sci-fi kommer att bli besviken. Det här är light-versionen, med en av de mest trovärdiga visionerna av framtida teknologi jag någonsin sett.

Men det är bara en film om vårt ökade beroende av teknologi på ytan. Där under hittas nämligen en hjärtskärande fin berättelse om kärlek, förlorad sådan och funnen. Mest av allt är ”Her” ett slags sorgearbete.

Theodores äktenskap har fallerat och det som finns kvar är en sprucken man, känslig och avtrubbad på samma gång. Han blir varse om ett nytt operativsystem som inte bara kan tala utan som anpassar sig till kundens behov. Det är så Samantha (en perfekt Scarlett Johansson, som ersatte Samantha Morton) kommer in i hans liv. Samantha, namnet ger hon sig själv, är ett operativsystem, men också en entitet som hela tiden utvecklas och blir mer mänsklig, och med det mer oförutsägbar och komplex.

Redan 2010 utforskade Jonze kärlek bortom människokroppen i den otroligt fina kortfilmen ”I’m Here” med Andrew Garfield som altruistisk robot. Då var det två robotar som fann varandra, här är det mindre kompatibelt. Eller är det?  Theodores ex-fru (Rooney Mara) anklagar honom för att inte klara av riktiga känslor, men det är i relationen till Samantha som Theodore på riktigt klarar av att börja känna något. Hon är den som lyckas bryta den emotionella distanseringen.

            Det är det finaste med Spike Jonzes traditionsenligt excentriska film: att relationen mellan Theodore och Samantha inte spelas som gimmick eller fetisch. Det är en relation att respektera och ta på allvar.

Theodore är som ett amalgam av gubbe, hipster och vilsen pojke (vilket för vissa säkert kan ses som synonymer), och Phoenix gör en verkligt egen tolkning av en man vars känslomässiga turbulens både kostat honom ett förhållande och berövat honom möjligheten att gå vidare. En otrolig prestation är det, men så är han också en sann kameleont (jämför till exempel rollerna som Commodus i ”Gladiator”, Johnny Cash i ”Walk the Line” och Freddie Quell i ”The Master”).

”Her” är som en dröm (med musik av bland annat Arcade Fire), ett tillstånd av oerhörda känslor precis vid sidan av dig själv. Det är fruktansvärt sorgligt, roligt och vackert.

Her (2013)

Regi: Spike Jonze

Manus: Spike Jonze

I rollerna: Joaquin Phoenix, Scarlett Johansson, Rooney Mara, Amy Adams, Olivia Wilde.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 7 januari 2014.