TRAILER-TORSDAG

Efter fiaskot med Diana (2013) känner jag 0% tilltro till Grace of Monaco med Nicole Kidman som Grace Kelly och Tim Roth som Rainer III. Regissören Oliver Dahan stod i och för sig för kompetenta La Vie En Rose (2007) men räcker det? Trailern ser väldigt... typisk ut. Får väl bara hoppas på extraordinärt skådespel från Kidmans sida.

10 NOTES ON LE WEEK-END

1. Kort synopsis: Nick (Jim Broadbent) och Meg (Lindsay Duncan) åker till Paris för att fira bröllopsdag men mest grälar de och lever över sina tillgångar.

2. Jag tror inte att jag är målgruppen för den här filmen. Inte för att den handlar om folk som är äldre än jag (duh) utan pga följande punkt:

3. För mig var den ett enda långt skräckscenario över vad som händer när man varit tillsammans med samma människa för länge. Som om det var oundvikligt att man börjar pika varandra, manipulera, trycka på knappar, avvisa, hata varandra. Jag vill inte att det ska vara så, inte ens stundvis. Jag kan inte relatera, vill inte kunna relatera!

4. Jag kände också att det fanns en släng av något jag vill kalla "medelåldershumor". Sådan där "höhö"-humor som hos mig bara framkallar ofrivilligt högljudda "oj gud"/"på rige" och himlande ögon.

5. Jag är trött på Jeff Goldblums Jeff Goldblum-het.

6. Snälla: Bob Dylans "Like A Rolling Stone" och Nick Drakes "Pink Moon" på repeat som metaforer för livet, trädan, besvikelsen, depressionen, all ånger och ångest - don't do it!

7. Lindsay Duncan såg ut som en äldre (och brittisk) Julie Delpy.

8. Filmer får ALLTID ta inspiration av Godards fabulösa dansscen i Bande à part. (Alltså den jag övat på.)

9. Uppskattade att deras frustration/regression tog sig uttryck i springnotor från olika fancy-restauranger och hotell.

10. Apropå Delpy, föredrar 2 Days in Paris.


Le Week-End (2013)
Regi: Roger Mitchell
Manus: Hanif Kureishi
I rollerna: Lindsay Duncan, Jim Broadbent, Jeff Goldblum

THE MADISON DANCE

Igår och idag har jag dansat. Flyttat undan möbler för att få plats. Övat steg. Gjort fel. Inte fattat. Känt mig frustrerad. Känt mig helt ofattbart besviken över hur dåligt danssinne jag har. Undrat om det är mig det är fel på, eller om det är en exceptionellt svår dans.. Jag har dansat "the Madison dance", det vill säga dansen som dansas i bästaste Godards film Bande à part.

Här är både klippet och lite behind the scenes där dom övar! (Kuriosa: dom övar till John Lee Hookers "Shake It Baby", men i filmen dansar dom till musik av Michel Legrand)

Låtom oss dansa tillsammans!

NEESON GÖR DET IGEN!

Flygplanet har varit en enormt populär skådeplats inom amerikansk film. Kanske för att den avgränsade ytan oundvikligen ger upphov till dramatik. Kanske för att en annalkande katastrof uppe i luften är mycket häftigare än en nere på marken.

Klassikern ”Airplane!” (1980) gjorde narr av katastroffilmerna och deras usla intrigbygge medan ”Snakes on a Plane” (2006) försökte kultivera b-filmsestetiken. Vad ”Non-Stop” försöker förblir något oklart. Men det spelar inte så stor roll. Det här är en film med Liam Neeson. Det är allt du behöver veta.

Neeson har under de senaste åren lyckats skapa en helt egen genre, som skämtsamt har dubbats ”Neesploitation”. Denna genre innefattar halvtaskiga actionfilmer där Neeson slåss för överlevnad och rättvisa. I ”Taken” (2008), filmen som kickstartade detta fenomen, kämpade han mot kidnappare, i ”Unknown” (2011) mot identitetstjuvar, i ”The Grey” (2012) mot vargar och i ”Taken 2” (2012) mot kidnappare igen. Gång på gång fascineras jag av hur han lyckas spela dessa trasiga, supermän så uppriktigt som han gör. Det är på allvar, såklart det är på allvar. Det är det i ”Non-Stop” också, och denna gång är det flygplanskapare som gäller.

Bill Marks (Neeson) jobbar som flygpolis, vilket betyder att han låtsas vara en vanlig passagerare samtidigt som han håller koll på säkerheten på olika passagerarplan. Under en av flygningarna blir han kontaktad av en medpassagerare som hotar döda en person var tjugonde minut ifall Bill inte hjälper honom att få tag i 150 miljoner dollar.

Det står snart klart att det här är allt annat än en bluff och efter några oväntade vändningar – kontot dit pengarna ska flyttas visar sig vara i Bills namn - pekar snart alla bevis mot flygpolisen själv. Kan vi lita på honom? Kan vi lita på någon alls? Filmen jobbar genomgående med att misstänkliggöra alla ombord på planet, kameran gör sitt bästa för att fånga upp deras underliga beteenden. En låtsas sova, en annan leker med sin telefon, en tredje är muslim!

Det är dock ingen vits att gissa, för trots lovande premiss och hyggligt förarbete exploderar (bokstavligen) ”Non-Stop” i en helt huvudlös uppgörelse som med nöd och näppe ens funkar inom berättelsens ramar. Det är vanvettigt löjligt, och på grund av det nästan genomgående underhållande.

”Non-Stop” återförenar Neeson med ”Chloe”-kollegan Julianne Moore, här i en roll som på inget sätt förvaltar hennes talang. Det samma gäller Michelle Dockery och Lupita Nyong’o, som knappt får säga två ord under hela filmen. Men så är det ju Neesons film.

Non-Stop (2014)

Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: John W. Richardson, Christopher Roach

I rollerna: Liam Neeson, Julianne Moore, Nate Parker, Scoot McNairy, Michelle Dockery, Corey Stoll

Publicerad i Åbo Underrättelser den 21 mars 2014

TRAILER-TORSDAG

De som känner mig vet att jag rätt irrationellt och oförklarligt älskar Spindelmannen. Han finns på min dator, på min ryggsäck, på mitt glasögonfodral... Han är överallt. Jag vet inte varför, han är bara bäst! (alltså Batman är coolast, men Spidey är... min.)

Jag tycker att de tidigare filmerna med Tobey Maguire är allt från okej till horribla (emo-spidey = worst.ever.) medan jag mer än gärna försvarar den senaste "rebooten", med Andrew Garfield och Emma Stone (och försvarat har jag, otaliga gånger). Visst har den problem, många! Särskilt boven aka ödlan aka Lizard. Såå tråkig. Men kemin mellan Garfield och Stone är superb och Garfield är tusen gånger bättre som Peter Parker än Cry-Baby Maguire någonsin var.

Nu är det dags för andra delen, The Amazing Spider-Man 2 (innovativ titel). Igen känns Garfield och Stone som ett vinnande koncept, den verkar ha humor och jag diggar Spideys networkings. Men. Än en gång. Dom här bovarna. Varför ska de alltid vara så tråkiga, träiga och fuuula? Electro. En självlysande Jamie Foxx-blob. Jahap. Kan vi inte få en spin-off som bara handlar om Gwen Stacy istället?

KLOCKRENT

Imorgon kommer min recension av Non-Stop men jag vill redan nu uppmärksamma er på inledningen till Tom Shones recension för The Guardian. Jag önskar att jag hade skrivit det här. Klockrent:

"Nervous flyer?" asks Julianne Moore after she notices Liam Neeson fiddling nervously before take off. "It never quite goes away," Neeson replies. You don't know the half of it, lady.

The last flight Neeson was on crash-landed in the Alaskan tundra, where his fellow passengers were picked off, one by one, by a pack of ravenous grey wolves. The year before that, in Unknown, Neeson landed at Berlin Tagel Airport for a biotechnology summit only to have someone steal his wife, his identity and all respect for German traffic codes. And before that we had Taken, in which Neeson had his daughter kidnapped at Charles de Gaulle Airport by Albanian slave traffickers.

TRAILER-TORSDAG

Richard Ayoade, mannen bakom superfina Submarine (2010), har gjort en ny film, hurra! Den heter The Double och trots att Jesse Eisenberg (jag älskar fortfarande The Squid and the Whale och Zombieland men jag är såååå trött på honom och på att han spelar samma karaktär gång på gång) spelar huvudrollen tycker jag att det ser lovande ut. Mia Wasikowska är med - alltid ett plus.

20/24

Så många kategorier tippade jag rätt i årets Oscarstävling. Vad säger det om galan? Den var aningen förutsägbar. 

Jag tycker ändå att Ellen gjorde ett helt bra jobb, hon var avslappnad och fick dom där kändisarna att bete sig som helt vanliga människor (Brad Pitt delade ut papperstallrikar, JLaw åt pizza och Meryl Streep tweetade för första gången) men jag önskar att det hade funnits lite fler riktiga skämt, ett ordentligt introspektakel (sång och dans, people!) och 100% färre montage. 

Och varför var Pink där? och varför var Bette Midler där och badade sig i "in memoriam"-applåderna? Högst osmakligt. Andra wtf-moments inkluderade John Travolta som introducerade Idina Menzel genom att kalla henne typ Adele Dazem. Och Matthew McConaughey som tackade gud och sig själv.

Bra grejer: Lupita Nyong'os finfina tal, Lupita, Meryl och Amy Adams som dansade med Pharrell, Robert Lopez and Kristen Anderson-Lopez  som rimmade sitt tal (bästa sång)och så den här bilden:

INFÖR OSCAR del 2

Tippningen:

Bästa film: 12 Years a Slave
Tanke: Gravity gynnas av röstningssystemet men 12 Years vinner i egenskap av "viktig film".

Bästa regissör: Alfonso Cuarón

Bästa manliga skådespelare: Matthew McConaughey

Bästa kvinnliga skådespelare: Cate Blanchett

Bästa manliga biroll: Jared Leto

Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong'o
Tanke: Det står mellan Nyong'o och Jennifer Lawrence. Bägge förtjänar att vinna men eftersom JLaw vann förra året tror jag att det blir Nyong'o.

Bästa originalmanus: American Hustle
Tanke: Jag vill att Her ska vinna.

Bästa manus efter förlaga: 12 Years a Slave

Bästa dokumentär: The Act of Killing
Tanke: Om akademin vill ha nåt lite mer lättsamt vinner 20 Feet From Stardom

INFÖR OSCAR del 1

Det är dags för Oscarsgalan, hurra hurra hurra och håhhå, för det betyder vaka mellan 3 och 6 på natten. Varje år tror jag att det kommer att bli spektakulärt - jag klär upp mig, dricker skumpa, tippar alla kategorier - och varje år blir jag smått besviken över hur långsamt det går, hur lama skämten är, hur tråkiga en del tal är och hur det alltid är fel film/skådespelare som vinner. Men i år! I år har vi Ellen DeGeneres och en massa spännande kategorier (blir det Gravity eller 12 Years a Slave, Lupita Nyong'o eller Jennifer Lawrence, American Hustle eller Her etc.).

Här är en titt på de filmer som är nominerade för bästa film:

American Hustle
En underhållande film som evaporerade från mitt minne ung. 10 minuter efter att jag hade sett den. Skådespelarna är otroligt bra (särskilt Amy Adams och JLaw) men storyn vill vara så mycket smartare och kvickare än den är.

Captain Philips
Det stora mysteriet är varför Captain Philips är nominerad för bästa film medan Tom Hanks blev utan nominering för bästa manliga skådespelare. Alla talar om de sista 20 minuterna av den här filmen och det är helt och hållet Hanks. Fram till dess satt jag mest och väntade på att Wilson skulle guppa förbi.

Dallas Byers Club
Den här filmen är helt och hållet Matthew McConaugheys och han kommer att få en Oscar som bevis på det (samma gäller Jared Leto). Filmen i sig är baserad på en verklig berättelse (precis som var och varannan film dessa dagar) men det har fifflats lite här och där för att göra den mer effektiv och tillgänglig. Sånt kan man tycka vad man vill om. Jag tycker att den känns lite väl enligt formula men otroligt sevärd trots det.

Gravity
Visuellt slående med ett manus från helvete. Så kan man sammanfatta vad jag tycker om Gravity. Det är den första och enda filmen jag någonsin uppskattat i 3D men varje gång någon öppnade munnen kontemplerade jag att gå hem. Clooney och Bullock pratar i klichéer och Bullock har en snyftsnyft-bakgrund så att vi säkert ska bry oss om henne. Totalt onödigt. För mig kunde hon ha fått flyta runt i rymden, ensam och tyst, hela filmen igenom. DET hade varit spännande!

Her
Min favoritfilm av de nominerade. En otroligt fin liten meditation över att vara människa, att ha känslor, att vara ensam, att komma över någon. Också den mest trovärdiga framtidsvisionen någonsin på film, förutom byxorna med hög midja. Hoppas jag.

Philomena
Okej, jag ska vara den första som säger det: jag fattar inte hypen med den här filmen. Den är välspelad (Steve Coogan särskilt, Dame Judi Dench däremot är solid men inte helt trovärdig som Harlequinromanläsande lite irländsk tant) och ämnet är tankeväckande och berörande. Men den är sååå konventionell! Det finns inte en enda överraskning i hela filmen, den litar på att vi ska bli berörda nog av storyn (baserad på verklig händelse! baserad på verklig händelse!) och så har den ett "titta vilken söt liten tant"-sätt att handskas med Philomena. Sorry, men jag är inte såld.

12 Years a Slave
Årets bästa film, tror jag (det står mellan denna och Gravity och även om GRavity gynnas av röstningssystemet tror jag ändå att 12 Years... tar det i egenskap av "viktig film") och det är helt okej med mig. Den är ytterst välgjord, välspelad (förutom Brad Pitt, kan vi bara klippa bort alla scener med honom och hans howdydoodle-dialekt?) och snyggt filmad. Den är explicit och skyggar inte undan för det jobbiga, men utan att vara sensationlysten. Mitt stora problem är dock att den väljer att berätta en berättelse om någon som klarar sig. Att det ska sluta "lyckligt". Den verkliga berättelsen är den om Patsey och de andra, de som blir kvar, de som inte blir räddade av utbildning och vita vänner. Och visst, den här berättelsen KAN berättas, för att Solomon Northup blev fri, för att han hade kapital och för att han kunde skriva ner sin historia. Men åh vad jag önskar att filmen hade slutat med oss kvar på plantagen, att vi inte skulle ha fått åka hem, att vi som publik inte hade blivit räddade.

Nebraska
Alexander Paynes road movie i svartvitt är en elegi över America och ett liv som passerat. I centrum finns Bruce Derns fina porträtt av den jobbiga, alkoholiserade gamlingen Woody som med våld ska åka till Lincoln, Nebraska för att hämta 1 miljon dollar. Som han inte har vunnit, det fattar alla utom han. Det är en film fylld av vemod och det svartvita fotot passar stämningen. Men den lyckas inte riktigt beröra, det bara är.

The Wolf of Wall Street ska ännu ses. Jag fasar.

EN TILLVARO I STÄNDIG MOTVIND

”Tänk dig en film som öppnar med att Dave Van Ronk blir nedslagen utanför Gerde´s Folk City.” Så lär Joel Coen ha sagt åt sin bror Ethan, och där har vi början på det som nu är ”Inside Llewyn Davis”.

Van Ronk är en rätt okänd folksångare som hamnade i skuggan av Bob Dylan. Hans liv har fungerat som inspirationskälla men missta inte detta för en biografisk film, Llewyn Davis är i högsta grad sin egen karaktär: en aspirerande folksångare som nyligen förlorat sin partner och nu försöker sig på en solokarriär.

Vi träffar Davis (Oscar Isaac) på Gaslight Café vintern 1961 i en avgörande scen som lotsar in berättelsen i ett existentiellt Möbiusband. Drygt en vecka får vi tillbringa tillsammans med honom, denna fattiga, hemlösa (han roterar mellan bekantas soffor och golv), cyniska man vars kroniska otur allt som oftast är självförvållad.

Han är ingen sympatisk karaktär, det tycker varken hans ex-flickvän (Carey Mulligan) eller publiken, men Oscar Isaac står för en så otroligt fin prestation, lågmäld och precis, att vi inte kan lämna honom. Hans sångröst är inbjudande även om sångerna tenderar vara traditionella, melankoliska folksånger med liten chans att nå bredare publik.

Här finns också humor, såklart (det är trots allt en Coen-film), mest påtagligt i en scen mellan Isaac, Justin Timberlake och Adam Driver i en inspelningsstudio där låten ”Please Mr. Kennedy” ska förevigas. Llewyn Davis är där för pengarna, själva sången är långt ifrån hans självgoda idé om konst.

Även Coen-stammisen John Goodman dyker upp när vår olycksdrabbade ledsagare försöker ta sig till Chicago. Det är dock en roll som i mitt tycke spelas för brett och onyanserat.

Trots att vi än en gång traskar i Odysseus fotspår (Ulysses är också namnet på en katt som spelar komiskt stor roll i filmen) är vi här närmare den existentiella pessimismen i ”A Serious Man” (2009) än den musikaliska resan i ”Oh Brother, Where Art Thou?” (2000). Men det här är inte en resa som slutar i självreflexivitet eller framgång, nej det här är en resa som handlar om misslyckanden mer än något annat.

Filmens intressantaste tankeexperiment är att Davis kanske inte är tillräckligt bra, att han faktiskt inte har det som krävs för att lyckas. Det gör ”Inside Llewyn Davis” så mycket rikare än en ”vägen till berömmelse”-berättelse.

Bröderna Coen återberättar inte bara folkscenen utan skapar den på nytt, med musik som både berör och underhåller, karaktärer som kunde ha funnits på riktigt och en scenografi och ett foto som transporterar oss tillbaka till en tid som genererar falsk nostalgi eftersom de flesta av oss endast upplevt den genom andras minnen och återberättelser.

Det är en dyster plats att vara om ditt namn är Llewyn Davis, sanna mina ord, och det ser inte ljusare ut vid horisonten. Vad som kommer att hända med vår antihjälte förblir oklart, men filmens färdigheter lyser desto klarare. Det här är nästintill en melankolisk fullträff.

Inside Llewyn Davis (2013)

Regi: Ethan och Joel Coen

Manus: Joel och Ethan Coen

I rollerna: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, John Goodman, Adam Driver

Publicerad i Åbo Underrättelser den 28 februari 2014