LÖSA GÅTAN

Sarah Koenigs podcast Serial var allt jag kunde tänka på en kort period under 2014. Mordet på Hae Min Lee förvirrade och fascinerade. Viljan att lösa gåtan var så stor att jag och många med mig ofta glömde bort den grymma realiteten - att det inte är fiktion. Hae mördades på riktigt, och hennes ex-pojkvän Adnan Syed sitter i fängelse på riktigt, antingen för ett brott han har begått eller för ett brott han är oskyldig till. Efter tolv avsnitt var det slutligen dags att lämna Adnan och Hae. Koenig kom en bit på vägen. Hennes intention var aldrig att bevisa Adnans skuld/oskuld, utan att försöka ta reda på så mycket som möjligt om vad som hände.

Fick jag alla de svar jag sökte? Nej. Kommer jag att fortsätta undra, fundera, leta efter svar? Ja och nej. Jag kommer inte att sluta upp med gänget på Reddit som idkar egen forskning, men jag kommer att hålla ögon och öron öppna.

Jag läste nyligen ut Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Alla andra har redan hunnit både läsa och hylla boken om Andrées polarexpedition, jag vet, men bättre sent än aldrig. Det är en fascinerande berättelse om ingenjör Andrée och två andra besättningsmän som 1897 försökte flyga över Nordpolen i en vätgasballong men blev tvungna att landa efter bara tre dagar. Sedan vandrade de fram längs polarisen tills de kom till det som i dag kallas Vitön. Där upphörde alla deras dagboksanteckningar och 33 år senare hittades deras kroppar och resterna av lägret. Uusma har tillbringat en stor del av sitt liv med att försöka lösa gåtan. De hade kvar mat, ammunition och varma kläder men likväl dog de. Varför? Genom Uusmas intresse blir jag också besatt men inte heller här får jag alla de svar jag sökte. Kommer jag att fortsätta undra, fundera, leta efter svar? Ja och nej. Jag kommer inte att resa till Vitön eller söka i gamla arkiv, men jag kommer stundvis att tänka på expeditionen, undra hur de hade det. Och om jag någon gång befinner mig i närheten av Gränna besöker jag definitivt Andréemuseet. 

Jag vill påstå att viljan att lösa gåtor är drivande hos de flesta människor. Det kan vara deckargåtor i pocketform, mysteriet med de försvunna bilnycklarna, ett namn på en film som någon inte minns. Vi vill ha svaren och känslan av tillfredställelse det ger att veta.

Min flickvän har en ovanlig förebild i livet. Nämligen Jessica Fletcher (Angela Lansbury) i Murder She Wrote. För min del betyder det att vi med jämna mellanrum sätter oss ner och ser kopiösa mängder avsnitt av den väldigt beskedliga men fyndiga 80-talsserien. Jessica är deckarförfattaren som lever sitt liv i den lugna hamnstaden Cabbot Cove, men som ständigt lyckas hamna mitt i ett mordmysterium. Hon är alltid smartare än polisen och löser gåtorna på löpande band. Vi i vår tur kan vältra oss i tillfredsställelsen att få en upplösning i varje avsnitt.

Men man kan bli mätt på svar, och svaren kan också visa sig vara mycket mindre intressanta än jakten på dem. Likväl börjar jag notera vad klockan är när jag lämnar lägenheten, tittar lite extra på folk i trappuppgången, försöker memorerar registerplåtar på gården. Allt i förebyggande syfte, så att jag har svaren den dagen polisen knackar på dörren i behov av en ny Jessica Fletcher.

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 26 januari 2015.

ATT VANDRA SIG FRI

En kvinna sitter på toppen av ett berg. Hennes packning ligger bredvid henne och skorna likaså. Hon tar försiktigt av sig en blodig strumpa och blottar en svart stortånagel. Hon stålsätter sig, och så river hon bort den.
Det är här vi möter Cheryl Strayed (Reese Witherspoon), men hennes vandring har börjat långt tidigare. Hon har bestämt sig för att ensam vandra längs Pacific Crest Trail, en vandringsled som går genom Kalifornien, Oregon och Washington upp till den kanadensiska gränsen.
Hon behöver hitta tillbaka till något som gått förlorat i och med hennes mammas död.

Filmen ”Wild” baserar sig på Strayeds memoar, men i regissören Jean-Marc Vallées händer håller den sig undan det horribelt tillrättalagda och falskklingande hitta dig själv-mantrat som genomsyrade till exempel ”Eat Pray Love” (2010), en annan memoar-till-film om en inre/yttre resa.
”Wild” är då betydligt mer besläktad med Sean Penns ”Into the Wild” (2007).

Vallée fokuserar i huvudsak på kontrasten mellan nu och multipla då (då: barndomen, då: innan mammans död, då: efter mammans död). Vissa tillbakablickar kommer i hela scener, men de flesta är bara flyktiga ögonblicksbilder.
Det finns ingen kronologi, ingen tydlig logik. Det är som det är inne i huvudet. Minnen dyker upp för att förvandlas till något annat för att försvinna.
Vissa bilder återkommer medan andra pressas undan, för svåra att återuppleva eller konfronteras med. Det är både imponerande och befriande hur Vallée låter bli att forma, paketera och inordna Cheryls associationer.

Wild är Cheryls berättelse, men det handlar egentligen ännu mera om hennes mamma, superbt spelad av Laura Dern. ”Min mamma var mitt livs stora kärlek”, säger Cheryl, och det är sorgen efter henne som fungerar som katalysator både för Cheryls destruktiva spiral och den efterföljande vandringen.
Hon ska gå sig fram till den kvinnan hennes mamma visste att hon är.

Detta incitament gör att filmen, med manus signerat Nick Hornby, stundvis faller ner i de sentimentala groparna och att de livsbejakande klichéerna ibland tittar fram, men såret efter mamman spelas så genuint och blottande av Witherspoon att dessa stunder är lätta att förbise.
Vallées styrka är personregi – vilket blev tydligt redan i ”Dallas Buyers Club” där både Matthew McConaughey och Jared Leto stod för imponerande prestationer – och han får verkligen ut det mesta ur Witherspoon, som finns i så gott som varje scen.
Hon har inte varit så här bra sedan rollen som June Carter i ”Walk the Line” (2005).

Publicerad i Åbo Underrättelser den 30 januari 2015.

Wild (2014)

Regi: Jean-Marc Vallée

Manus: Nick Hornby, efter Cheryl Strayeds memoar Wild: From Lost to Found on the Pacific Crest Trail

I rollerna: Reese Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski, Michiel Huisman, Gaby Hoffman

BÄSTA 2014

I det nyaste numret av Filmjournalen (4/2014) har vi sammanställt lite årslistor för 2014, här är min plus några extra filmer som inte rymdes med!

Topparna

Årets bästa är en trio: Richard Linklaters makalöst fina tidsexperiment/uppväxtskildring Boyhood, Paweł Pawlikowskis bländande vackra och berörande Ida, samt bröderna Dardennes realistiska och komplexa drama Deux Jour, Une Nuit med Marion Cotillard i storform.

Överraskningarna

Årets överraskning är definitivt den grymt underhållande framtidsvisionen Edge of Tomorrow med Tom Cruise och Emily Blunt i huvudrollerna. Både smart, rolig och spännande. Bonus är att få se Cruise dö om och om igen.

Två mindre filmer som också förtjänar glädjetjut är Frank (Michael Fassbender med ett papier-machéhuvud) och Obvious Child (Jenny Slate som gravid komiker).

Besvikelserna

Årets stora sorg är den otroliga skådespelaren Philip Seymour Hoffmans bortgång. Som en av de aboslut bästa nutida skådespelarna lämnar han ett stort hål efter sig. I år har vi ändå fått se honom i både Mockingjay Part 1 och Anton Corbijns skarpa thriller A Most Wanted Man.

Plus lite filmer från 2013 som nådde Finland först i år

Jim Jarmuschs superba vampyrdrama Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston, Spike Jonzes framtidsvison

Her och bröderna Coens Inside Llewyn Davis med Oscar Isaac som deppig folkmusiker.

ATT VARA CHARLIE ELLER INTE VARA

När jag hörde om attacken i Paris gjorde jag som många andra i mitt Facebook-flöde. Jag skrev Je suis Charlie, och senare på dagen stod jag på Åbo torg för att demonstrera mot våldet, för offren. 

Efteråt hade jag en hetsig diskussion med en nära vän om ifall det var ett problem att några som deltog hade "för yttrandefriheten"-skyltar. Han tyckte inte att det Charlie Hebdo sysslade med var yttrandefrihet. Jag försökte förklara att jag inte heller tyckte det men att man inte kan gå omkring och skjuta folk för det. Efter den hetsiga inledningen hade vi ett fint och komplicerat samtal om hela situationen. Konspirationsteorier, försök att konkretisera gränsen mellan yttrandefrihet och kränkning, rädslan för att detta nu leder till ännu mer islamofobi, rasism, segregering, nationalism - allt sånt som Europa/världen redan genomsyras av. Att diskussionen skulle vändas bort från fördömandet av själva aktionen till att blir ett hyllande av det som Charlie Hebdo konkret sysslade med. Och så klart var det exakt det som hände.

När jag tog orden Je suis Charlie i min mun trodde jag naivt nog att jag kunde göra det utan att bli en del av ett större narrativ som jag varken stöder eller förstår. Narrativet om hur Charlie Hebdo med sina respektlösa karikatyrer är yttrandefrihetens högborg och att rätten till just den sortens kränkingar är det som måste försvaras! Att allt är tillåtet i yttrandefrihetens namn. 

Jag trodde att jag kunde vara Charlie som stöd åt de som förlorat nära vänner och familjemedlemmar utan att vara Charlie som stöd för själva tidningen. Jag tvivlar nu på att det går att separera dessa två betydelser. Så. Je ne suis pas Charlie, mais je suis ledsen över det som hände, på många plan.

EN SÖNDAG

Vänner har jag träffat, en kolumn har jag skrivit, bussbiljetter till Helsingfors har jag köpt. Nu ska jag nog ta mig an Amazon Studios nya och kritikerrosade (ser alltid framför mig kritiker med rosiga kinder) serie Transparent. Jeffrey Tambor spelar Mort/Maura som när serien börjar kommer ut som transgender för sin familj. Verkar väldigt intressant och lovande. Och! Bästaste bästa Carrie Brownstein har en återkommande roll!

WHY DENY THE OBVIOUS CHILD?

Jenny Slate. Länge var det ett namn jag kände till men inte kunde placera. Jenny Slate. Överallt nämndes hon. Jenny Slate. Blev kickad från SNL. Jenny Slate. Med i nya FX-serien Married. Jenny Slate. Huvudrollen i nya filmen Obvious Child. Jenny Slate.


Och sen fattade jag: Mona Lisa i Parks & Recreation! Min absoluta hatkaraktär! Och genast var jag tvungen att omvärdera allt jag hade hört och läst. Jag ville fortfarande se Obvious Child för den verkade intressant (hörde t.ex. en jättebra intervju med Slate och regissören Gillian Robespierre på NPR) men jag ville inte se en hel film med Mona Lisa!

Tur för mig så undervärderade jag Jenny Slate helt grymt. Hon är en fantastisk skådespelare och Obvious Child är sjukt bra, mycket på grund av henne!

Slate spelar Donna, en ståuppare som blir dumpad av sin pojkvän och efter ett reboundigt one nigt stand blir gravid. det bästa med filmen är att den inte handlar om Donnas funderingar kring om  hon ska behålla barnet eller inte! Det är tack och lov inte en sån film. inga moralprediktingar här inte! Nej den handlar om att vara nästan 30 och fundera på vad man vill, om att träffa nån men inte vara säker på vad det är eller vad man vill att det ska vara, om att vara ståuppare, om att vara människa etc. Den är otroligt rolig men också fin och underlig.


Och Gaby Hoffmann är med och är cool. Och Paul Simon sjunger "I'm accustomed to a smooth ride / Or maybe I'm a dog who's lost it's bite".

NÅGRA TANKAR OM GONE GIRL

Såg Gone Girl för ett tag sedan.
Älskade boken. Älskade inte filmen. Men jag tyckte inte illa om den heller. Rosamund Pike var helt lysande och hypnotiskt Hitchcock-inspirerad som Amy medan Ben Afflecks alla brister som skådespelare gjorde att han var en rätt bra Nick. Det som störde mig mest var nog att filmen, till skillnad från boken, i princip tog Nicks parti filmen igenom, han var den dominerande protagonisten. Så är det inte i boken.
Det fanns också ett fint birollsgalleri, särskilt Tyler Perry, Kim Dickens och Carrie Coon. Neil Patrick Harris däremot kändes som ett udda val för Desi.
David Fincher har gjort en ytterst kompetent (och underhållande!) film med ett mörkt och svalt bildlandskap, men jag undrar om den inte skulle ha varit ännu bättre om jag inte hade läst boken, inte hade något att jämföra med? Med det sagt skulle jag dock rekommendera alla att läsa boken framom att se filmen.

Plus - någon smart typ på internet noterande följande: in this movie Ben Affleck is actually Chasing Amy. Höhö.