En kvinna sitter på toppen av ett berg. Hennes packning ligger bredvid henne och skorna likaså. Hon tar försiktigt av sig en blodig strumpa och blottar en svart stortånagel. Hon stålsätter sig, och så river hon bort den.
Det är här vi möter Cheryl Strayed (Reese Witherspoon), men hennes vandring har börjat långt tidigare. Hon har bestämt sig för att ensam vandra längs Pacific Crest Trail, en vandringsled som går genom Kalifornien, Oregon och Washington upp till den kanadensiska gränsen.
Hon behöver hitta tillbaka till något som gått förlorat i och med hennes mammas död.
Det är här vi möter Cheryl Strayed (Reese Witherspoon), men hennes vandring har börjat långt tidigare. Hon har bestämt sig för att ensam vandra längs Pacific Crest Trail, en vandringsled som går genom Kalifornien, Oregon och Washington upp till den kanadensiska gränsen.
Hon behöver hitta tillbaka till något som gått förlorat i och med hennes mammas död.
Filmen ”Wild” baserar sig på Strayeds memoar, men i regissören Jean-Marc Vallées händer håller den sig undan det horribelt tillrättalagda och falskklingande hitta dig själv-mantrat som genomsyrade till exempel ”Eat Pray Love” (2010), en annan memoar-till-film om en inre/yttre resa.
”Wild” är då betydligt mer besläktad med Sean Penns ”Into the Wild” (2007).
”Wild” är då betydligt mer besläktad med Sean Penns ”Into the Wild” (2007).
Vallée fokuserar i huvudsak på kontrasten mellan nu och multipla då (då: barndomen, då: innan mammans död, då: efter mammans död). Vissa tillbakablickar kommer i hela scener, men de flesta är bara flyktiga ögonblicksbilder.
Det finns ingen kronologi, ingen tydlig logik. Det är som det är inne i huvudet. Minnen dyker upp för att förvandlas till något annat för att försvinna.
Vissa bilder återkommer medan andra pressas undan, för svåra att återuppleva eller konfronteras med. Det är både imponerande och befriande hur Vallée låter bli att forma, paketera och inordna Cheryls associationer.
Det finns ingen kronologi, ingen tydlig logik. Det är som det är inne i huvudet. Minnen dyker upp för att förvandlas till något annat för att försvinna.
Vissa bilder återkommer medan andra pressas undan, för svåra att återuppleva eller konfronteras med. Det är både imponerande och befriande hur Vallée låter bli att forma, paketera och inordna Cheryls associationer.
Wild är Cheryls berättelse, men det handlar egentligen ännu mera om hennes mamma, superbt spelad av Laura Dern. ”Min mamma var mitt livs stora kärlek”, säger Cheryl, och det är sorgen efter henne som fungerar som katalysator både för Cheryls destruktiva spiral och den efterföljande vandringen.
Hon ska gå sig fram till den kvinnan hennes mamma visste att hon är.
Hon ska gå sig fram till den kvinnan hennes mamma visste att hon är.
Detta incitament gör att filmen, med manus signerat Nick Hornby, stundvis faller ner i de sentimentala groparna och att de livsbejakande klichéerna ibland tittar fram, men såret efter mamman spelas så genuint och blottande av Witherspoon att dessa stunder är lätta att förbise.
Vallées styrka är personregi – vilket blev tydligt redan i ”Dallas Buyers Club” där både Matthew McConaughey och Jared Leto stod för imponerande prestationer – och han får verkligen ut det mesta ur Witherspoon, som finns i så gott som varje scen.
Hon har inte varit så här bra sedan rollen som June Carter i ”Walk the Line” (2005).
Vallées styrka är personregi – vilket blev tydligt redan i ”Dallas Buyers Club” där både Matthew McConaughey och Jared Leto stod för imponerande prestationer – och han får verkligen ut det mesta ur Witherspoon, som finns i så gott som varje scen.
Hon har inte varit så här bra sedan rollen som June Carter i ”Walk the Line” (2005).
Publicerad i Åbo Underrättelser den 30 januari 2015.
Wild (2014)
Regi: Jean-Marc Vallée
Manus: Nick Hornby,
efter Cheryl Strayeds memoar Wild: From Lost to Found on the Pacific Crest Trail
I rollerna: Reese
Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski, Michiel Huisman, Gaby Hoffman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar