La La Land

Los Angeles. Man och kvinna träffas. Först tycker de inte om varandra. Sen blir de kära. De har båda drömmar, den ena aspirerande skådespelare och den andra jazzpianist. Men kan drömmarna och kärleken leva sida vid sida eller måste någondera offras? 

Jag kan verkligen inte argumentera emot dem som kallar premissen i Damien Chazelles moderna musikal La La Land banal. Men helt ärligt: är inte de flesta filmpremisser rätt banala? Så det handlar egentligen inte om vad utan hur. Och oj vad jag tyckte om La La Lands hur!

Det hjälper kanske att jag är en sucker både för Ryan Gosling och Emma Stone, och att jag är ytterst svag för film om film och gamla franska och amerikanska musikaler. Det vill säga: den här filmen är gjord för mig. Redan i öppningsnumret - en trafikstockning på motorvägen som förvandlas till synkroniserad dans och sprudlande sång (inspirerad av öppningsscenen i Jacques Demys Les Demoiselles de Rochefort från 1967) - finns en tydlig vinkning om att det här är en film som handlar om Hollywood som fantasi och dröm och inte om hur det är "på riktigt".

Det finns sådant som objektivt sett kan ses som svagheter. Koreografin kommer inte ens i närheten Astaire/Rogers-rutiner och varken Gosling eller Stone har röster som verkligen bär. Sångerna är också av varierande kvalitet (även om jag måste erkänna att jag nynnat på ett medley av dem konstant sedan jag såg filmen). Men allt detta är en styrka för mig. Tematiskt är det trovärdigt att Mia och Sebastian uttrycker sig i sång och dans för att de MÅSTE (det alla musikaler måste sälja in) och inte för att briljera. 

Både Gosling och Stone storspelar i denna sentimentala film som faktiskt också är rätt komisk, något som passar dem väl. Gosling är överlag en underskattad komisk skådespelare och Emma Stone är en gudagåva när det gäller timing.

Filmen är något lång och den tappar lite fart i andra halvan. Är inte helt övertygad av ett sidospår som involverar John Legends musiker heller. Men filmens epilog är en tour de force om jag någonsin sett en. Här lyckas Chazelle mer än någon annanstans illustrera filmens möjligheter att på ett alldeles magiskt sätt låta fantasi och verklighet sammansmälta så att bägge två är sanna. Såklart det går, i the city of stars.

Är det här årets viktigaste film? Nej, verkligen inte. Förtjänar den alla priser i världen och att hyllas unisont? Nej, inte det heller. Men den är ett filmspektakel i ordets allra bästa bemärkelse och att se den på den största möjliga bioduken är en upplevelse. Som Marie Kondo skulle fråga: does it spark joy? YES, a thousand times YES!

Live by Night

Det värsta med filmer som Ben Affleck spelar huvudrollen i är Ben Affleck. Det värsta med filmer som Ben Affleck regisserar är också Ben Affleck. Han har nämligen den dåliga vanan att ge sig själv jobbet som leading man.

Live by Night, baserad på Dennis Lehanes thriller med samma namn, är inget undantag. Det är andra gången Affleck tar sig an Lehane, det gjorde han också i sin regidebut Gone Baby Gone (2007), då med brorsan Casey i huvudrollen (mycket smart).

Men tillbaka till Live By Night. Joe Coughling (Affleck) är en tjuv i 20-talets Boston som rånar pokerspel och har en affär med den irländska maffiabossen Albert Whites flickvän. Coughling vill inte vara någon gangster, han ser sig själv som en outlaw (vilket i det här fallet betyder gangster utan kontakter till den irländska eller italienska maffian). Det säger sig självt att det bara är en tidsfråga innan det händer. Och mycket riktigt. Snart hittar sig Coughlin i den italienska maffians led, och får i uppdrag att åka ner till Florida för att få spritsmugglingen att frodas. Det är trots allt förbudstider. Här får han fler fiender än Albert White. Alla gillar nämligen inte smugglare som dessutom fraterniserar med svarta och förälskar sig i en kubanska (Zoe Saldana som tyvärr inte får göra särskilt mycket mer än kära ner sig i Coughlin)och nere i Florida finns inte bara andra gangsters utan även KKK. Och såklart den egna maffian, ständigt beredd att vidta åtgärder. Coughlin är ju inte "family".

Ett av problemen är att regissör-Affleck hela tiden försöker få oss att förstå att Joe är the good guy, den med moral, trots att han är en bad guy. Men "jämfört med de andra" verkar den vilja säga. Joe vill ju inte döda någon, han försöker vara skurk på det snällaste sättet det går! Det blir ytterst moralistiskt och slutet är både krystat och tillrättalagd så det förslår.

Men mest är det här en film som inte vet vilken historia den vill berätta, som förblir ofokuserad i sitt försök att berätta ALLA historier.

Och så skådespelar-Affleck. Han är bara en bred kostym i mitten av filmen. Det är något anakronistiskt med honom, något som gör att han inte passar in i sin egen film. Eller så är det bara fedoran han envisas med att bära, den skymmer liksom det mesta.

Zoe Saldana och Fedora Affleck hänger i Florida.

Bleed for This

I Whiplash spelade Miles Teller en aspirerande jazztrummis som vägrade ge upp, som tränade tills han blödde. Sen var han med i en bilolycka och allt var kört. Tills han gjorde comeback på slutet. I Bleed for This gör han det igen. Exakt samma sak. Bara byt ut trummorna mot boxningshandskar.

Bleed for This är Ben Youngers biopic om "sporthistoriens bästa comeback". Det är sannsagan om Vinnie Pazienza, boxaren som råkade ut för en svår bilolycka och bröt nacken. Han fick veta att han kanske inte ens kommer att kunna gå igen men kämpade sig tillbaka till ringen och vann. Men alltså: behöver världen fler filmer om boxning?

Fram till olyckan är Bleed for This precis så som alla boxningsfilmer är. Samma biroller, samma stereotyper, samma dialog, samma shots från ringen. Samma dialekt. (Är typ ALLA boxare italienare från Long Island?) Gäsp. Men så råkar Vinnie ut för sin olycka och allt förändras. Även filmen. Den blir tvungen att rota sig i Miles Tellers förmåga och fokusera på relationen mellan Vinnie och tränaren Kevin Rooney (Aaron Eckhart). Även här snubblar den rakt in i en hel hög klichéer men Teller gör väldigt väl ifrån sig och slutresultatet är en film som på inga sätt förvånar eller utmanar men som ändå står för stunder av solid underhållning.

Teller lyfter filmen från kliché till underhållning.

Elle

(Jag försöker att undvika spoilers men några slinker oundvikligen in.)

Paul Verhoevens senaste film Elle har beskrivits som något av en rape-revenge thriller. Den framgångsrika och pragmatiska Michèle (Isabelle Huppert) blir attackerad och våldtagen i sitt hem, fortsätter trakasseras av förövaren men vägrar låta rädslan ta över hennes liv. Vad filmen försöker förmedla är dock oklart, och jag blir mer osäker för varje minut som går sedan jag såg filmen. Det som i biosalongen tedde sig komplext och kanske till och med subversivt i stunder känns i dagsljus mest som ett problematiskt försök att berätta en story om både våldtäkt och våldtäktsfantasier, utan att särskilja dessa.

Vi får veta en hel del om Michèle (vilket inte är samma sak som att få lära känna henne). Hon driver ett spelföretag som utvecklar sexistiska spel. Hon har en vuxen son, något av en loser, och en ex-man som hon fortfarande umgås med. Hon ligger med sin bästa väns man och flirtar ohämmat med sin gifta granne. Hennes pappa är en ökänd massmördare som även blandade in Michèle, då ett barn, i sina förbrytelser. Bagage finns, med andra ord.

Isabelle Huppert är en exceptionell skådespelare, så även här. Tack vare henne är största delen av filmen faktiskt en mycket intressant studie i en kvinnas överraskande reaktioner på ett övergrepp. Men så väljer den en väg jag önskar att den inte hade valt. En väg som gör det intressanta och komplexa till något kladdigt, tondövt, förvirrat.

Elle har kallats både feministisk och postfeministisk, och visst skulle det vara skönt att tänka på Elle som en film där Michèle vägrar vara ett offer och tar kontroll över sitt liv och sin attackerare. Men den feminismfilten blir snabbt tunn och full av hål.

Isabelle Huppert försvarar filmen i The Guardian genom att hävda att den ska ses som en fantasi:

“It’s not a statement about a woman being raped and accepting her rapist, that’s not what it’s about. It should be taken as more of a fantasy. The fantasy is within yourself but it’s not necessarily something that you want to happen. It’s something that you couldn’t confess.”

Men det som Huppert, och Verhoeven, tydligen inte håller med mig om är följande: Att våldta en kvinna och sedan ha henne att utforska sina eventuella vålds- och våldtäktsfantasier med samma förövare, är att negera både traumat av övergreppet och njutningen i fantasin. Att dessutom utrusta samma kvinna med ett exceptionellt trauma är att patologisera hennes handlingar – för hur kan det ena inte ha att göra med det andra? Trauma, övergrepp, våld, njutning, voyeurism och fantasi blir här synonymer och jag förstår plötsligt inte alls vad Verhoeven försöker säga med Elle.

Kanske han bara försöker chocka? Jo absolut! Underhålla och chocka (han vill kanske till och med att jag ska reagera just så här!), det är just en sådan film. Cinèma du choc. Men det är något med tonen som gör det skevt.

För mig kommer Michèles handlingar från en plats av trauma. Och jag kan kanske förstå dem i en kontext där Michèle borde gå i terapi de kommande tio åren. Men Verhoeven blandar ihop trauma med att vara lite ”wild and crazy”.

Elle handlar varken om en stark kvinna som tar kontroll över sin attackerare och hämnas eller om en frigjord kvinna som utforskar tabubelagda sexuella fantasier. Elle handlar om en kvinna som är totalt traumatiserad och stigmatiserad av den tragedi som inträffade då hon var ett barn och som på grund av det är emotionellt upfuckad. Istället för att visa hur Michèle vägrar vara ett offer lyckas Verhoeven visa att hon varit ett offer hela sitt liv.

En lågmäld monark

Monarkin lever väl på den stora duken, det har den alltid gjort. Och inte att undra på det, kungahus har genom historien ofta varit synonyma med makt, krig, sex, skandaler – ingredienser som gör sig väl på film. Att det moderna brittiska kungahuset har genererat så många filmer de senaste tio åren är dock något förvånande. Skandaler har det visserligen funnits några, men det är inte så att det direkt skriker ”sex och makt” om familjen Windsor. Ändå har vi fått se The Queen (2006), The King’s Speech (2010), W.E. (2011), Diana (2013) och A Royal Night Out (2015) för att nämna de mest kommersiella.

De mest kända filmerna är säkerligen de två förstnämnda. The Queen uppehåller sig vid händelserna efter prinsessan Dianas död med fokus på drottning Elisabeth II (Helen Mirren) och dåvarande premiärministern Tony Blair (Michael Sheen). The King’s Speech handlar i sin tur om Elizabeths far kung George VI (Colin Firth) som tog över tronen då hans bror Edward abdikerade. Fokus ligger på Georges relation till talterapeuten Lionel Logue (Geoffrey Rush).

Så vad är det som lockar? Är det möjligheten att få en inblick i livet som kunglig, detta liv i överflöd som skiljer sig så från vår egen vardag? Eller är det tvärtom möjligheten att få se dem som människor, som vanliga människor med känslor, sorger, problem? Är det kungligheterna vi vill åt eller människorna bakom titlarna? Säkerligen bägge, även om de inblickar vi får främst är ytskrap.

Mitt eget intresse för kungahus är svagt, både inuti och utanför biosalongen. Jag fascineras inte av monarkin och har svårt att hitta fram till det mänskliga bakom titlarna. Jag har dock hittat något av ett undantag. Det är frågan om strömningstjänsten Netflix bidrag till rojalismen, serien The Crown. Den första säsongen tar vid 1947, några år innan kung George VI dör och drottning Elizabeth II ärver tronen. Serien ämnar följa Elizabeth fram till nutid i sammanlagt sextio avsnitt. Mannen bakom serien är Peter Morgan, som redan tangerat samma story med The Queen och pjäsen The Audience.

Så, en serie om Storbritanniens nuvarande drottning Elisabeth II. Påkostat kostymdrama utan kostymer och även utan de stora gesternas drama. Varför skulle en republikan som jag bry mig om denna serie som främst är en lyckad PR-kampanj för det brittiska kungahuset? Svaret är Claire Foy, som spelar den nyblivna drottningen. Hon lyckas på ett absolut fenomenalt sätt göra Elizabeth intressant. Detta en karaktär som faktiskt ter sig rätt personlighetslös. Men Foy gör just det fascinerande, det svala, det kontrollerade. Peter Morgan matchar detta genom att låta hela serien ha ett mycket lågmält tempo där dramat aldrig är högljutt, aldrig sensationellt.

Oundvikligen kommer Foy att bli ”för ung” för rollen ju längre fram i tiden vi kommer, och en ny skådespelare får ta vid. Vem det blir är ännu en bit in i framtiden. Helen Mirren har redan spelat drottningen två gånger, både i The Queen och The Audience. Blir det en tredje? I så fall kan det hända att jag fortsätter titta.

Publicerad i Åbo Underrättelser 6 januari 2017.

En bit av filmåret 2016

Det är dags att sammanfatta filmåret och som vanligt är mitt största problem att minnas vilka filmer jag sett just i år. De virvlar runt i huvudet, vissa svåra att greppa medan andra lyser starka men visar sig vara från förra årets senare hälft. Och hur lätt är det egentligen att jämföra en bra film en såg i januari med en bra film en såg förra veckan? För att underlätta kartläggningen har jag i år valt att dela upp filmerna i olika kategorier. Låt mig så presentera ett urval ur filmåret 2016:

Årets snyggaste: The Neon Demon

Nicolas Winging Refns The Neon Demon är medvetet ytlig och överdriven men det är en stilövning av rang, en kavalkad av pulserande bildspråk, simultant skräckinjagande och blasé. Här flödar neonljuset och den pulserande electromusiken (signerad Cliff Martinez) och karaktärerna ser ut som människor men beter sig som blandning mellan robotar och djur. Det är ofta groteskt, absurt och sadistiskt. Men också svindlande snyggt.

Årets bästa B-film: The Shallows

Trots småfånig premiss, forcerad backstory och tröttsamt många close-ups på Blake Livelys bröst och rumpa är The Shallows en verkligt underhållande hajskräckis. Långt är det tack vare måsen Steven Seagull, som stjäl showen totalt och får volleybollen Wilson från Cast Away att verka både träig och talanglös i jämförelse.

Årets rymdepos: Arrival

För mig levde den nyaste Star Wars-installationen Rogue One inte upp till förväntningarna. Med styltig dialog, en överspelande Forest Whitaker och i övrigt rätt ointressanta huvudpersoner kommer den långt ner på listan över årets höjdpunkter. Denis Villeneuves avskalade och lågmälda Arrival var däremot en positiv överraskning. En storspelande Amy Adams är lingvisten som får i uppdrag att kommunicera med nyligen anlända utomjordingar. Flankstöd får hon av Jeremy Renners fysiker och ett otroligt soundtrack signerat Jóhann Jóhannsson. Finstämd, berörande och hoppfull, trots ett lite för tjockt lager sentimentalitet på slutet.

Årets mest efterlängtade: Nocturnal Animals

Det är sju år sedan modedesignern Tom Ford filmdebuterade med den slående vackra A Single Man. Sedan har det varit tyst, tills i år, då Fords Nocturnal Animals nådde biograferna. Det är frågan om en filmatisering av Austin Wrights roman Tony and Susan och i huvudrollerna ses Amy Adams och Jake Gyllenhaal. Estetiskt är den besläktad med The Neon Demon - här finns en grotesk noir-kvalitet, och ett objektifierande öga – men Ford är intresserad av mer än bara yta. Han lyckas väva samman två olika berättarplan på ett sömlöst sätt och får ut det mesta av sina skådespelare.

Årets bästa film som egentligen kom redan 2015: Carol

Todd Haynes Carol, baserad på Patricia Highsmiths roman, hade världspremiär redan i mitten av 2015 men nådde finska biografer först i februari. Den var dock värd att vänta på. Cate Blanchett och Rooney Mara storspelar som Carol och Therese, två kvinnor som förälskar sig i varandra i 50-talets New York och inleder ett hemlig förhållande. Haynes har med otrolig detaljskärpa och lyhördhet skapat ett litet mästerverk, vackert och hjärtskärande på samma gång.

Årets överraskning: Min pappa Toni Erdmann

Om jag ändå var tvungen att verkligen kora en allsmäktig vinnare av titeln året bästa film skulle jag välja Maren Ades fantastiskt skruvade drama Min pappa Toni Erdmann. Det är den mest överraskande och egensinniga film jag sett på väldigt länge. Välspelad, rolig, pinsam, berörande och med den bästa användningen av Whitney Houstons ballad Greatest Love of All någonsin. Se den, se den, se den!

Publicerad i Åbo Underrättelser 23 december 2016.

Slow Cinema

Härom veckan såg jag Kelly Reichardts film Old Joy från 2006. För den som inte känner till Reichardt kan sägas att hon är en av de mest intressanta nutida regissörerna inom den amerikanska independent filmscenen. Hon debuterade redan 1994 med långfilmen River of Grass. Därefter följde några kortfilmer innan hon återvände till långfilmsformatet med Old Joy, baserad på en novell av Jon Raymond.

Reichardt har senare profilerat sig genom ett fruktbart samarbete med Michelle Williams, som har huvudrollen i såväl Wendy and Lucy (2008), Meek’s Cutoff (2010) som Reichardts senaste Certain Women (2016).

Old Joy utspelar sig i Oregon där de gamla vännerna Mark (Daniel London) och Kurt (Will Oldham, även känd under artistnamnet Bonnie ”Prince” Billy) återförenas under en helg, då de beger sig ut på en hajk i Kaskadbergen för att hitta Bagby Hot Springs.

Kurt är en renodlad hippie som lever en dag i taget, röker gräs och sover på soffor hos vänner och bekanta. Mark har lämnad den världen och har numera både jobb och sambo. Snart kommer han även att bli pappa.

Här möts den fria men otrygga Kurt och den etablerade men missnöjda Mark. Men filmen väljer inte sida, den berättar inte för oss att det ena sättet att leva är bättre än det andra. Den låter Mark och Kurt fundera på detta helt själva. Och tydligt blir det att det finns något att försvara. Det finns en spänning mellan dem, en vilja att försvara sina livsval inför den som valt annorlunda, och kanske ännu mera inför sig själv. I mötet med Kurt konfronteras särskilt Mark med sina livsval och något av en livskris börjar ta form.

Till saken hör att inget egentligen händer i filmen. De två vännerna kör bil, äter, pratar, badar, packar ihop och kör bil igen. Ingen går vilse i skogen, ingen gör slut med någon eller bryter ihop. Ingen höjer ens rösten. Yo La Tengo befäster därtill det lugna tempot med ett verkligt utsökt soundtrack.

Ändå satt jag på helspänn under stora delar av filmen, säker på att något hemskt skulle hända, att någon skulle missförstå någon annan eller gå vilse eller skada sig. Och jag insåg att det är för att jag är så van vid intrigdrivna filmer att jag automatiskt spände mig i scener där något skulle ha hänt om filmen inte varit signerad Reichardt.

Att se Old Joy var därför något av en detox, en filmens version av slow food eller en japansk teceremoni. Jag tvingades själv varva ner, skaka av mig känslan av rastlöshet som definitivt infann sig under filmens första tjugo minuter, och hitta tillbaka till glädjen i att uppleva film, verkligen uppleva – inte bara titta.

Det lugna tempot och bristen på tydlig intrig ska dock inte förväxlas med tomhet på innehåll. Snarare får hjärnan här jobba på högvarv för att se nyanserna och försöka dechiffrera allt det som inte skrivs oss på näsan.

Publicerad i Åbo Underrättelser 2 december 2016.

Manipulativ sport

Jag har studerat litteraturvetenskap, jobbar som kulturskribent och skriver poesi. Jag läser alltid kulturbilagan först i morgontidningen och jag ser på film så ofta jag bara kan. De flesta blir därför mycket förvånade när de får veta att jag spelar tennis och har ett relativt seriöst sportintresse. (relativt betyder i det här fallet att jag inte följer någon sport regelbundet, men hamnar jag framför en match på tv tar det oftast bara några minuter innan jag är en av dem som inlevelsefullt skriker och hojtar åt skärmen). ”Du? Sport?” Jo, jag - det ena behöver väl inte utesluta det andra?

Däremot anser jag dem mycket svåra att förena. Sport på film är nämligen ofta tråkigt, förutsägbart och framförallt sentimentalt. Förenklat kan det sägas finnas två versioner: Någon vinner mot alla odds eller någon förlorar men gjorde sitt bästa. Andra varianter är: Någon offrar sig för någon annans skull. Någon lyckas när den lär sig att jobba tillsammans med andra. (Laget är större än individen! Tillsammans är vi starka!) Någon gör ett sista försök att fånga sin dröm. Allt sådant som är fint och rörande och som jag suger i mig som en svamp i verkliga sportsammanhang. Men på film får det mig oftast att förvandlas till en känslomässigt hämmad robot med skeptiskt rynkade ögonbryn. Jag tycker nämligen inte om när filmer försöker manipulera mig, och sportfilmerna är bland de mest manipulativa.

De bästa sportfilmerna är de som lyckas hitta balansen mellan persondrama och action, som nästan gör sporten sekundär.

Ett exempel är The Wrestler, Darren Aronofskys lågmälda berättelse om en professionell fribrottare (hopp från hög höjd, pannor som dunkas mot stolpar och motståndare som flyger ut ur ringen) vars glansdagar utspelades sig på 80-talet. Nu har de stora arenorna bytts ut mot mindre sporthallar och mer och mer piller och bandage behövs för att kroppen ska hålla. Med långt, sönderblonderat hår, ett fårigt ansikte och en kropp lite för sliten för att bära upp alla svällande muskler, lyckas Mickey Rourke förkroppsliga åldrande i sport där det inte är en möjlighet att bli gammal.

Om vi breddar begreppet sportfilm lite kan bröderna Cohens kultkomedi The Big Lebowski (1998) med fördel nämnas. Jeff Bridges spelar den bowlande slackern Jeffrey ”The Dude” Lebowski som misstas för en miljonär med samma namn och dras in i ett kidnappningsdrama.

Och så filmen jag aldrig slutar tjata om: Penny Marshalls A League of Their Own (1992). Året är 1943. Andra världskriget rasar och i USA leder det till att ligan i baseboll är utan de flesta av sina spelare. För att fylla tomrummet startas en provisorisk tjejliga. Bland de rekryterade finns Dottie Hinson (Geena Davis) och hennes syster Kit (Lori Petty). Dottie är skeptisk med talang medan Kit är mer ivrig än självklar. Som tränare får de den alkoholiserade föredettingen Jimmy Dugan (Tom Hanks) som tycker att det är ett skämt att kvinnor ska spela baseboll. Men kvinnorna visar vad de går för trots Jimmys och publikens förakt. Och här, här blir jag faktiskt rörd. Detta trots Dugans personliga mantra: ”There’s no crying in baseball!"

Publicerad i Åbo Underrättelser 18 november 2016.

Comfort food

Med november kommer höstrusket igång på riktigt, och med rusket kommer också lusten och behovet att, koka te, krypa ner under en filt och se på filmer som inte kräver det absolut mesta av en. För mig är det ofta actionfilmer eller komedier från 80- och 90-talet, helst sådana jag redan sett en eller flera gånger. Filmversionen av comfort food, helt enkelt.

Personligen har jag en fäbless för filmer med Sandra Bullock, både bra och dåliga sådana. För mig har Bullock alltid känts som en otippad stjärna. Hon är mindre slipad än de flesta och det gör att jag nästan alltid känner empati för hennes karaktärer, hur jobbiga de än kan vara. Även i hennes värsta filmer (tro mig, det finns en hög riktigt dåliga) hittar jag något i hennes framträdande som gör att jag fortsätter titta, hur pinad jag än är av resten.

Bullock har haft en relativt brokig karriär. Hon fick sitt genombrott i Speed (1994), där hon tillsammans med Keanu Reeves försökte desarmera en bomb ombord på en buss. Ett år senare hade hon en till stor hit med det romantiska förväxlingsdramat While You Were Sleeping där hon misstas vara förlovad med en man som ligger i koma. Här är Bullock sitt charmigaste jag, så naturlig och rolig att filmen, som utspelar sig under julhelgen, helt enkelt måste ses om varje höst.

Efter en mindre framgångsrik uppföljare till Speed och ett par undermåliga komedier (Practical Magic med Nicole Kidman, Forces of Nature med Ben Affleck) lyckades Bullock, lagom till millennieskiftet, hitta tillbaka till formen i Miss Congeniality, en komedi som hon även producerade. Bullock spelar FBI-agenten Hart som tvingas gå undercover som deltagare i skönhetstävlingen Miss United States efter att evenemanget hotats. Det är en lättsam komedi som följer alla genrens konventioner (kvinnan som lever för sitt jobb visar sig vara vacker när hon äntligen kammas och får på sig en klänning!) men Bullock är så avväpnande i rollen att i alla fall jag kan förbise bristerna.

Även här blev det en uppföljare, som utspelar sig i kölvattnet av den första filmen. Bullock försöker göra en ”buddy cop” film istället för en romantisk komedi och även om jag personligen uppskattar den utvecklingen är filmen i sig en ytterst krystad historia. Ännu mer ”buddy cop” blev det i The Heat (2013), i regi av Paul Feig. Bullocks propra FBI-agent paras denna gång ihop med Melissa McCarthys ovårdade Bostonpolis. De tvingas jobba tillsammans för att komma åt en beryktad knarkkung.

Däremellan lyckade Bullock kamma hem en Oscar för sin roll i dramat The Blind Side (2009), och nominerad blev hon igen 2013. Då spelade hon mot George Clooney i Alfonso Cuaróns rymdepos Gravity. Bullock är doktor Ryan Stone, som ensam svävar runt i rymden efter en olycka vid teleskopet Hubble, och som desperat försöker ta sig tillbaka till jorden.

Till näst kommer hon att synas i Ocean’s Eight (2018) tillsammans med Cate Blanchett och Helena Bonham Carter. Det är frågan om en spin-off till Ocean’s Eleven och de två uppföljarna Ocean’s Twele och Ocean’s Thirteen – filmerna där George Clooney spelar gentlemannatjuven Danny Ocean som tillsammans med sina kumpaner utför komplexa rån. I Ocean’s Eight spelar Bullock Dannys syster och det känns ganska riskfritt att gissa att det även denna gång ska rånas på hög nivå. En annan riskfri gissning är att jag en regnig novemberkväll, om några år, kommer att krypa ner i soffan och leta fram just den filmen som tillbehör till mitt te.

Publicerad i Åbo Underrättelser 4 november 2016.