The Big Short utspelar sig kort innan och under finanskraschen 2008, då den amerikanska kreditbubblan sprack. Förlagan är Michael Lewis faktabok med samma namn om ett gäng smarta nördar som insåg att marknaden för bostadslån skulle kollapsa och fann ett sätt att tjäna pengar på det. Lewis skrev också boken Moneyball som filmatiserades 2011.
För regin står Adam McKay (mest känd för en drös komedier med Will Ferrell i huvudrollen) och den skrytiga ensemblen inkluderar Christian Bale, Ryan Gosling, Steve Carell och Brad Pitt.
Först av allt: The Big Short är ett imponerande drivet drama för att nästa oavkortat handla om subprimelån, kreditswappar och andra saker jag aldrig hade hört talas om förut. Det låter komplicerat och tråkigt, men McKay förklarar pedagogiskt utan att dumförklara.
Sen tror McKay & Co. i och för sig att jag ska förstå termerna ännu bättre om Selena Gomez och Margot Robbie förklarar dem för mig. Men så är det här väldigt mycket en grabbfilm. I stunder fick jag faktiskt lite Wolf of Wall Street vibbar (the horror!), men The Big Short håller sig borta från drogerna och de prostituerade - nej det här är en "talkie"!
Trots att jag definitivt imponeras av McKays våghalsiga mål (att göra underhållning av finanskrisen) smakar slutprodukten aningen beskt. McKay kastar in så många karaktärer att väldigt få av dem hinner få mer än ett namn och agenda (agendan är att tjäna pengar, alltid) - en agenda som inte problematiseras nog. Filmen insinuerar nämligen att dessa cyniska män som lyckas lura systemet ska ses som hjältar på något sätt, även om de gör exakt samma sak som bankerna - dvs. generar vinst på the little man's bekostnad. Vad är skillnaden mellan skurkar och skurkar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar