En av årets mest
omtalade filmer är Tom Hoopers The Danish Girl som tar sig an berättelsen om
den danska konstnären Einar Wegner/Lili Elbe - den första att genomgå en
könskorrigerande operation.
I sin recension av The
Danish Girl i Hufvudstadsbladet (5/2 2016) skrev Hans Sundström: ”I The Danish
Girl har Tom Hooper seriöst sökt sig till transsexualismens sfär, ett tidigare
kärt tema i förklädnads- och föreställningskomedier. Stig Järrel i Fram för
lilla Märta, Tony Curtis och Jack Lemmon i Hett om öronen och Dustin Hoffman i
Tootsie.”
Det var en utsaga som
många med mig blev både förvånade och upprörda över. Sundström blandar här ihop
transpersoner (personer som inte alls eller delvis inte identifierar sig med
det kön den har fått tilldelat vid födseln) med cis-män (män som identifierar
sig som män) som farsartat klär ut sig till kvinnor för att få jobb (för
Järrel, Curtis och Lemmon i damorkestrar, för Hoffman i en tv-såpa). Jag kan
bara gissa mig till att det handlar om okunskap från Sundströms sida, och Hufvudstadsbladet
lade in en rättelse 8/2 2016 efter att ha uppmärksammats om felet.
Det är dock ytterst
beklagligt att recensionen hann tryckas då många fortfarande har begränsade
kunskaper om hbtqi-frågor och lätt blandar ihop begreppen. Jag tror tyvärr att
betydligt fler läste recensionen än rättelsen.
Men ponera följande: att
Sundströms miss de facto råkar säga något om filmen i fråga. Nämligen att Tom
Hooper faktiskt inte har lyckats skapa ett fullvärdigt porträtt av en
transperson utan främst gett oss just en cis-man (Eddie Redmayne) i vackra
klänningar.
I Hoopers händer blir allt yta: de vackra kläderna,
20-talets Köpenhamn, målningarna, Lilis transformation. Vi kommer aldrig in i
huvudet på karaktärerna, särskilt inte Lili. Till saken hör också att Lili
Elbe faktiskt inte är filmens ”danish girl”. Istället används epitetet för att
beskriva Einars hustru Gerda. Det är också hon som får agera protagonist och
publiksurrogat filmen igenom.
Filmen gör
Lili passiv. Den talar om henne istället för att låta henne tala och den ser på
henne istället för att visa vad hon ser. Tom Hooper gör därmed exakt samma sak
som filmens Gerda - använder Lili som modell, skapar en vacker tavla men ger
oss aldrig tillgång till människan bakom porträttet.
Hollywood har på papper
blivit mycket bättre på att inkludera marginaliserade grupper i sina
storproduktioner, men faktum är att transpersoner och andra queera karaktärer fortfarande
fungerar som bikaraktärer i sina egna berättelser. Förutom The Danish Girl kan
filmer som Freeheld, Stonewall och About Ray nämnas. Samtliga utgår från queera
erfarenheter men fokuserar på de straighta karaktärerna. Visst går det framåt i
drömfabriken, det gör det. Men det går alldeles
för långsamt.
Publicerad i Åbo Underrättelser 19 februari 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar