Ho ho ho

Julen är visserligen en tid då kvalitetstid förväntas tillbringas med nära och kära, men det är också en tid som lämpar sig ytterst bra för att se på film, särskilt då vinterväder nu för tiden betyder regn eller slask.

Två äldre julklassiker är The Shop Around the Corner (1940) och It’s a Wonderful Life (1946). Den första är regisserad av Ernst Lubitsch och tar sig an James Stewarts och Margaret Sullavans försäljare som inte kan tåla varandra samtidigt som de ovetandes brevväxlar kärleksfullt. Låter det bekant? Kanske för att Nora Ephron använde sig av samma källmaterial (nämligen Miklós Lászlós pjäs Parfumerie) när Tom Hanks och Meg Ryans återsågs i You’ve Got Mail. Frank Capras It’s a Wonderful Life är antagligen den mest klassiska av alla julfilmer. Än en gång är det James Stewart som intar huvudrollen, här som George Bailey, en man som hela livet offrat sina egna drömmar för andras. När han bestämmer sig för att ta sitt liv på julafton får han besök av en ängel som visar honom allt han har åstadkommit i sitt liv.

En betydligt nyare klassiker är Home Alone (1990), filmen där Macaulay Culkin av misstag lämnas ensam hemma och måste överlista två inbrottstjuvar på ytterst innovativa sätt. Som det 80-tals barn jag är såg jag filmen när jag var i ungefär samma ålder som Culkins karaktär Kevin. Det betyder att filmen representerade både drömmen (tänk att få vara ensam hemma och göra vad en vill) och mardrömmen (tänk att bli lämnad) och har satt obotliga spår i mig. Det är således den filmen som jag nästan utan undantag ser varje jul.

En annan är Long Kiss Goodnight (1996), Renny Harlins actionkomedi med Geena Davis som lärare/yrkesmördare med minnesförlust och Samuel L. Jackson som privatdetektiv. Komedidelen av filmen är inte alltid medveten men det gör inget, det här är en ohämmat överdriven thriller som lever på Davis fantastiska dubbelrollprestation. Manuset är signerat Shane Black, som helt klart älskar julen. Han står nämligen också för manuset till Lethal Weapon (1987), som öppnar till tonerna av Jingle Bell Rock, och både skrev och regisserade den juliga mörka komedin Kiss Kiss Bang Bang (2005). Även i Iron Man 3 (2013) lyckades Black få in julen på ett hörn.

Bland actionfilmerna måste ändå Die Hard (1988) ses som den ultimata julklassikern. Firmajulfesten i Nakatomi Plaza får oväntat och ovälkommet besök i form av Hans Gruber (Alan Rickman) och hans vapentunga vänner, och det är upp till John McClane (Bruce Willis) att rädda julen. Det görs med hjälp av julmusik, sprängämnen och den odödliga hälsningen ”now I have a machine gun, ho ho ho”.

En annan regissör som ofta återkommer till julen är Tim Burton, vars andra Batman-installation Batman Returns (1992) och även Edward Scissorhands (1990) utspelar sig under julen. Även den Burton-producerade The Nightmare Before Christmas (1993) är en klassisk julfilm vid det här laget, även om vissa hävdar att det mest av allt är en Halloweenfilm. Se den och avgör själva.

Publicerad i Åbo Underrättelser 24 december 2015.

De otroliga bröderna

Jag har ett ambivalent förhållande till dokumentärfilmer. Å ena sidan älskar jag att få gå in i en värld som någon annan har upptäckt och inse att jo, truth is stranger than fiction. Å andra sidan kan jag inte skaka av mig känslan av att hela tiden bli lite förd bakom ljuset. (För hallå, dokumentärer är ju också fiktion såtillvida att de är klippta, filmade ur ett visst perspektiv etc. Men det där vet alla redan.)

Chrystal Moselles Sundance-vinnande dokumentär The Wolfpack (nej, det är inte en film om varulvar) är just en sådan film vars premiss låter lite för ”bra” för att vara sann. En ”du måste se den för att tro den”-film. Eller vad sägs om följande:

I ett fattigt område på Lower East Side i New York bor familjen Angulo. Pappa Oscar, mamma Susanne och sju syskon - alla med långt svart hår och namn på sanskrit: Visnu, Bhagavan, Govinda, Narayana, Mukunda, Krsna och Jagadisa. Barnen har blivit hemskolade och även i övrigt isolerade från resten av världen. Oscar vill skydda dem från droger, kriminalitet och den stora konspirationen som kallas Samhället. Vissa år har de bara fått gå ut ur lägenheten en gång, eller inte alls. Istället har de Oscars enorma filmkollektion. Fyllda av fantasi och uppfinningsrikedom börjar de avancerat återskapa sina favoritscener i lägenheten.

När Moselle kommer in i bilden har de sex bröderna redan börjat utmana faderns regler och under filmens gång ser vi dem ta för sig mer och mer av världen utanför. Deras syster Visnu lider av Turners syndrom och syns därför knappt i filmen.

Och visst är det nästan för otroligt för att vara sant, dessa långhåriga individer i Reservoir Dogs-kostymer och solglasögon som för hand transkriberar hela filmer och bygger rekvisita av cornflakespaket, yogamattor och silvertejp medan deras paranoida far förbjuder dem att prata för nära de väggar som gränsar till grannarna – de tjuvlyssnar antagligen! (“I always thought of him as a failed cult leader” säger Moselle om Oscar i en intervju med The Telegraph, och det är en slående liknelse.)

Visst är också Moselle subjektiv och klipper och klistrar i berättelsen för att den ska passa in i dokumentärformatet och onekligen finns det mer under ytan än vad vi får höra och se. Men den sensationslystna ton som kan skönjas i filmens trailer saknar filmen helt.

Till skillnad från till exempel Catfish (2010), en dokumentär vars hela premiss bygger på att den är delvis konstruerad, känns Moselles film organisk. Vi är inte med från början för det fanns ingen filmkamera som kunde fånga Moselles första möte med pojkarna. Kameran knäpptes på långt senare, när kontakten redan etablerats. Vi ser inte heller några av filmens mer dramatiska ögonblick utan hör bara pojkarnas berättelser – för Moselle råkade inte vara där då. Logiskt. Trovärdigt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 11 december 2015.

The Program

Minns ni att Lance Armstrong vann sju (7!) Tour de France-lopp i rad, mellan 1999-2005? Minns ni också att han blev av med alla titlar 2012 när det visade sig att han hade varit dopad under samtliga lopp?

Om detaljerna känns lite luddiga är The Program här för att påminna oss om allt. Filmen är signerad Stephen Frears (The Queen, Philomena) och baserad på sportjournalisten David Walshs bok Seven Deadly Sins: My Pursuit of Lance Armstrong (2012).

Ben Foster spelar den legendariska cyklisten Armstrong som efter sin testikelcancer kommer tillbaka och dominerar Tour de France. Hur? Jo, med hjälp av den italienska läkaren Michele Ferrari (Guillaume Canet) och hans entusiastiska intresse för bloddoping.

Walsh (Chris O'Dowd) anar oråd men ingen vill lyssna på hans misstankar, de är för upptagna med att njuta av Armstrongs överväldigande segrar. Och så är han ju cancer-överlevare - det är en allt för bra story för att börja peta i!

Peta gör ändå slutligen Floyd Landis (en mycket bra Jesse Plemons), före detta cykelkollega till Armstrong som själv åker fast för doping. När Armstrong kallt vägrar hjälpa honom tillbaka bestämmer sig Landis för att berätta allt. Och så rasar Armstrong från sin tron.

Frears, och Foster, porträtterar Armstrong som helt och hållet osympatisk. Okänslig, egocentrisk, arrogant. Och tack för det, jag klarar mig bra utan den obligatoriska "samvetet kommer ifatt, förlåt alla som jag har sårat"-scenen. Men jag undrar ändå hur Armstrong tänkte. Om han tänkte alls. The Program fokuserar obönhörligt på cykling och droger, det personliga och det inre är ovidkommande. Eventuellt för att det var så för Armstrong. Om vi ska tro Frears berättelse var tävlandet och segrandet det ända som spelade någon roll. Därav hans omotiverade comeback 2009 - han klarade inte av att sluta.

Men vilken berättelse försöker Frears egentligen berätta? Och vems? Armstrong? Walsh? Landis? När slutscenen väl rullar förbi känns det som att halva storyn ännu saknas. Problemet är delvis att berättelsen redan är känd. Att troget återskapa narrativet räcker inte - det kan vi läsa om på Wikipedia. Känslan av att något saknas är därför tydlig genom hela filmen. Foster gör sitt bästa för att komma in under huden på den slingrande Armstrong men även där finns ett avstånd som aldrig helt försvinner.

The Program (Storbritannien/Frankrike 2015)

Regi: Stephen Frears

Manus: John Hodge

I rollerna: 

Längd: 103 min

The Wolfpack

Chrystal Moselles Sundance-vinnande dokumentär The Wolfpack är inte en film om varulvar - det är en film om något mer otroligt än så. En måste nästan se den för att tro den.

I ett fattigt område på Lower East Side i New York bor familjen Angulo. Pappa Oscar, mamma Susanne och sju syskon - alla med långt svart hår och namn från sanskrit: Visnu, Bhagavan, Govinda, Narayana, Mukunda, Krsna och Jagadisa. Barnen har blivit hemskolade och även i övrigt isolerade från resten av världen. Oscar vill skydda dem från droger, kriminalitet och den stora konspirationen som kallas Samhället. Vissa år har de bara fått gå ut ur lägenheten en gång, eller inte alls. Istället har de Oscars enorma filmkollektion. Fyllda av fantasi och uppfinningsrikedom börjar de avancerat återskapa sina favoritscener i lägenheten.

När Moselle kommer in i bilden har de sex bröderna redan börjat utmana faderns regler och under filmens gång ser vi dem ta för sig mer och mer av världen utanför. Deras syster Visnu lider av Turners syndrom och syns därför knappt i filmen.

Det hela började med att Mukunda en dag för fem år sedan gick ut ur lägenheten medan Oscar handlade. Han hade på sig en hemlagad Mike Meyers-mask, från filmen Halloween, så att ingen skulle känna igen honom. Han gick runt kvarteret och in i några butiker, men någon ringde polisen (en man i mask oroar folk) och Mukunda togs till sjukhuset då han inte kunde svara på polisens frågor och de tre yngsta syskonen blev därefter tilldelade en terapeut. Det här var startskottet på brödernas frigörelseprocess och i förlängningen även Susannes.

Oscar själv ses mest tomta runt i lägenheten, småfull och mumlande om samhällets kontaminering. “I always thought of him as a failed cult leader” säger Moselle i en intervju med The Telegraph, och det är en beskrivning som känns rätt.

Onekligen finns det mer under ytan än vad vi får höra och se. Men det är just det som är styrkan i Moselles dokumentär: den känns aldrig påträngande, respektlös, dömande. Den säger inte "se på dessa stackars barn, deras monster till far och vekling till mor" som den så lätt skulle kunna göra. Men verkligheten är mer komplex, så de tankarna och känslorna får tittaren stå för alldeles själv. Filmen skapar en konstant pendling mellan skräck, fascination och empati.

Filmen i sig är faktiskt beundransvärt icke-exploaterande. Moselles kamera bara iakttar och lyssnar. Frustrerande, visst, men också belönande. Det är (till synes) pojkarna själva som får berätta fram sin historia och därmed också välja vad som inte sägs. Och de är så smarta, välformulerade, roliga att det står klart att inte ens total isolation har kunnat tygla deras starka personligheter.

The Wolfpack (USA 2015)

Regi: Crystal Moselle

I rollerna: Angulo-familjen
Längd: 1 tim 20 min

The Organist

Har nyligen hittat The Organist, ett konst- och kulturprogram från McSweeney's och KCRW. Lyssna till exempel på den här intervjun med Miranda July och den här med Devendra Banhart!

En bok, två filmer

Fenomenet är känt. En framgångsrik bokserie blir framgångsrik filmserie. När sedan den sista boken i serien ska filmatiseras klipps den snabbt upp i två delar. Mer för biopubliken? Rent kvantitativt ja. Mer för de djupa producentfickorna? Definitivt.  Trenden är extra vanligt när det kommer till ungdomsböcker och det hela började med Harry Potter. När det var dags för den sista boken, tegelstenen Harry Potter och dödsrelikerna, att bli film delades den raskt upp i två delar. Då var det ett nytt och intressant koncept och bägge filmer blev kassasuccéer.

Inte konstigt att andra följde efter. Twilights tre böcker blev fyra filmer och för bara en vecka sedan hade den sista Hunger Games-filmen premiär, Mockingjay Part 2. Nyligen meddelade även teamet bakom Divergent att Veronica Roths trilogi blir filmkvartett. Ingen är längre förvånad. Det är helt självklart att motivet i samtliga fall främst är ekonomiskt. Vem vill väl att en framgångsrik filmserie ska ta slut tidigare än den måste? Biointäkterna fördubblas ju och att filma två filmer med samma skådespelare och samma kulisser är både kostnadseffektivt och smidigt.

Och visst, ekonomisk vinning i all ära, men vad händer med berättelsen? Tyvärr blir resultatet ofta ojämnt. Den nästsista filmen (första delen av sista boken) blir mest en transportsträcka där allt som verkligen är spännande måste sparas till den episka sista filmen. I Breaking Dawn Part 1 var vi tvungna att hänga på en tropisk ö tillsammans med Bella och Edward allt för länge för att sedan se Jacob forma ett minst sagt underligt band till ett spädbarn. Allt för att den sista filmen skulle kunna öppna med en nybliven vampyr-Bella. I Mockingjay Part 1 var vi likaså fångade i District 13 lite längre än nödvändigt. Det ska dock sägas att Part 2 lyckas strukturera och avsluta trilogin på ett mycket mer givande och berörande sätt än boken. Där krävdes det helt klart 137 extra minuter för att lyckas.

Det värsta exemplet är ändå Peter Jacksons Hobbit-trilogi. Där var förlagan ungefär 300 sidor. En film per 100 sidor måste låta överdrivet även för en Tolkien-älskare. Resultatet var inte heller något att hurra över och många måste ha undrat vad som egentligen hände. Där Jacksons Sagan om Ringen-trilogi helt klart var ett hjärteprojekt som han förberedde sig för i flera år, verkade Hobbiten snarast har tillkommit av ren vana. Som att Jackson tänkte ”jaja, Tolkien kan jag ju nu, visst kan jag väl göra tre till när jag en gång har börjat.”

I extramaterialet på dvd:n till den sista filmen, The Hobbit: The Battle of the Five Armies, visar det sig att det här inte är så långt ifrån sanningen. Där medger Jackson nämligen att han inte alls hade tid att förbereda sig. Han involverades sent i processen, efter att regissören Guillermo Del Toro hade backat ur och då fanns det inte längre tid för en ny vision. När inspelningen av den tredje filmen skulle börja var Jackson så osäker på vad som skulle göras att han skickade hem sina skådespelare för att hinna komma på en strategi. Under de omständigheterna skulle det kanske ha räckt med en film...

Publicerad i Åbo Underrättelser 27 november 2015.