MAI ZETTERLING

Just nu går det att se en K Special-dokumentär på Svt Play som heter Regissören. Den handlar om Mai Zetterling, svensk regissör som inte har fått ett så stort erkännande som hon är värd. Hon började som skådespelare men började regissera i början av 60-talet, en tid då det inte fanns särskilt många kvinnliga regissörer. Hon gjorde några riktigt geniala filmer, bland annat Älskande par (långfilmsdebuten 1964) och Flickorna (1968). Den sistnämnda blev totalsågad av (manliga) kritiker i Sverige ("Vilka förstockade menstruationer!" skrev tydligen Bo Strömstedt i Expressen, osv.) men har senare, tack och lov, fått upprättelse. 

Själv fann jag dokumentären något ofokuserad. En del rätt ointressanta människor kom till tals på bekostnad av mer info om Zetterlings arbete som regissör, vad hennes arv faktiskt är och hur hon har behandlats i den svenska filmhistorien.

En dokumentär som jag tror är mer intressant och som jag gärna skulle se, om jag bara hittade den, är Christina Olofsons I rollerna tre, där Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom (som spelade huvudrollerna i Flickorna), träffas efter Zetterlings död och pratar.

DAGS FÖR ETT MONTAGE

Till en enhet sammanställda bilder – det är definitionen av ett montage. Enligt den är varje film ett montage i sig. Men även inom filmen finns det något som svepande brukar kallas montage. Ett parti där olika sekvenser effektivt klipps ihop, ofta till musik, och för intrigen framåt.

Där montagets fader Sergej Eisenstein ägnade sig mycket åt så kallade ”montage genom attraktion” (en sammansättning av bilder som till synes inte har med varandra att göra men som förmedlar en specifik känsla) så har nyare film främst fokuserat på ”parallella montage” eller ”accelererade montage”. Det förstnämnda används för att visa saker som händer samtidigt på olika platser medan det andra signalerar att tid förflyter.

Det är svårt att säga varför, men den amerikanska filmen på 80-talet hade ett alldeles särskilt varmt förhållande till montaget. Det finns knappt en enda film som inte låter sina huvudkaraktärer dansa, träna eller på annat sätt förbereda sig för kommande utmaningar genom ett montage fullt att spandex, stora hår och svällande 80-talsmusik.  Denna trend kickstartades redan 1976 med den första Rocky-filmen. Och ärligt talat, vem har inte någon gång lekt Sylvester Stallone på toppen av en trappa? Kanske inte iklädd grå mjukisdräkt annat än i fantasin men hoppande, med händerna i vädret likväl.

Även de senare Rocky-installationerna använde sig flitigt av montaget (trean med den mest arketypiska montagesången någonsin, Survivors ”Eye Of the Tiger”) och så även Flashdance (1983), The Karate Kid (1984), Footloose (1984), Top Gun (1986), Dirty Dancing (1987). Jag kunde göra listan hur lång som helst.

Montaget i dessa filmer symboliserar inte bara tid som förflyter utan ofta även personlig eller karriärmässig utveckling. Karaktärer som lär sig något, som hela tiden blir bättre. Som först misslyckas, misslyckas igen, nästan ger upp, men som fortsätter och till slut klarar sig. I Dirty Dancing – en film fylld av fantastiska montage, och även min favorit från 80-talet – ser vi Johnny (Patrick Swayze) försöka lära Baby (Jennifer Grey) att dansa. I början är hon klumpig, ovan och han är irriterad, egentligen ointresserad. Men under montagets gång händer något både på det tekniska och det personliga planet. Baby lär sig och det finns en kemi mellan dem som inte går att ta miste på.

I den något tarvliga Team America: World Police (2004) finns en montagesekvens med både metaperspektiv och självironi (i mitt tycke filmens stora, ja kanske enda, behållning). Sången som ackompanjerar montaget är nämligen en svulstig rocksång

i stil med Bonnie Tylers ”Holding Out for a Hero” och texten kommenterar just montagets roll och nödvändighet: “Varje bild visar en liten förbättring, att visa allt skulle ta för lång tid. Det kallas ett montage”. Det är just så det accelererade montaget fungerar, som ett sätt att vrida fram klockan lite, utan att för den delen gå miste on utvecklingen. Som Team America lär oss: “Om du vill gå från amatör till proffs, så behövs ett montage”.

Publicerad i Åbo Underrättelser lördagen 16 maj 2015.

JAG HJÄRTA 80-TALET

Det är en bra dag på jobbet (det frilansande, idag utfört på Åbo stadsbibba) när jag får se på klipp från 80-tals filmer och videon med Bonnie Tyler - och kalla det RESEARCH! Jag älskar 80-talet. I alla fall på film.

Bonnie Tyler var bäst på helt knäppa videon.

jag blev helt tagen av den här eftersom jag hela mitt liv burit på "vetskapen" om att Swayze och Grey HATADE varandra när dom spelade in Dirty Dancing. Men här ser de ju hur glada ut som helst?! Kanske hatet kom senare. När Jennifer Grey var tvungen att bära runt på den där vattenmelonen hela tiden...

SPAM

alltså sorry nu att jag spammar alla kanaler med mig själv men så här resonerar jag: jag ger bara ut min första bok en gång. EN gång. så nu kör vi!

MAD ALIEN

Är det bara jag som tycker att Charlize Theron ser väääldigt mycket ut som Alien-Ripley (Sigourney Weaver) här?

Hejhej, jag är Ripley!

Och jag är med i en jätteonödig reboot av Mad Max!

DEBUTEN

Okej, så här är det. Jag har skrivit en bok. Jag har "debuterat" som det så fint heter (vilket alltid får mig att tänka på sex och/eller society girls som lärt sig niga och hålla en tekopp rätt). Det är ytterst häftigt. A heter boken och om jag får säga det själv (klar jag får), så är den rätt bra. Det tycker även några andra, vilket också är ytterst häftigt. Skamlös self-promotion här, titta hit!

Nu saknas bara den där fantastiska ateljén där min kreativitet bara flödar och där tavlor, målfärg, anteckningar hastigt skrivna på vad som helst, böcker, manussidor, skulpturer, hittegods och stearinljus nedstoppade i gamla vinflaskor samsas.

Såg på ett halvgammalt Babel-avsnitt och tänkte att Liv Strömqvists arbetsrum ser rätt trevligt ut:

Fortsatte se på Babel och tänkte att Paulo Coelhos arbetsrum ser urtråkigt ut:

Slutade se på Babel. Tänkte på att Tove Janssons ateljé ändå är drömmen:

DEN RELATIVA ÅLDERN

Skådespelaren Meryl Streep kommer att finansiera ett nytt manuslabb för kvinnor över 40. Initiativet är särskilt välkommet efter att studier visar att antalet filmer regisserade av kvinnor de senaste 17 åren – bland de 250 filmer som genererat mest pengar i USA – har sjunkit med 2 procent. Förra året var endast 17 av de 250 filmerna regisserade av kvinnor. 17.

Och nej, det är inte för att kvinnor är sämre på att regissera eller för att de inte är intresserade. Det är ett strukturellt problem och tills gapet minskar drastiskt behövs separatistiska initiativ som detta. Att Streeps manuslabb kommer med åldersgräns har också att göra med diversitet. Olika människor berättar olika berättelser. Där påverkar såväl kön, klass, ålder och etnicitet som personliga erfarenheter.

Att få fler kvinnor i en position bakom kameran är också ett led i att försöka få fler kvinnor framför kameran. I betydande roller. I olika åldrar. Åldersdiskriminering är inget nytt inom filmbranschen. Det är som att det finns en oskriven regel att kvinnor måste börja spela någons mamma eller mormor eller en häxa när de fyllt 40 eller 50.

Nyligen gjorde komikern Amy Schumer en sketch om detta i sin komedishow Inside Amy Schumer. I sketchen är Amy ute och länkar och stöter på Tina Fey, Patricia Arquette och Julia Louis Dreyfus. De sitter vid ett dukat bord och dricker vin. De firar nämligen Julias ”sista dag som åtråvärd skådespelare”. De menar att det inte är en viss ålder utan andra saker som avgör när en kvinnlig skådespelare inte längre får roller där hon ligger med den manliga huvudrollsinnehavaren. Det kan vara att bli erbjuden en roll där du tävlar om Jack Nicholson med en yngre kvinna, eller att filmplanschen för din film bara är en bild på ett kök och filmen heter något i stil med ”Vad som än krävs” och ”Hon menar väl”. Ett konkret exempel de ger är Sally Field som i Punchline (1988) spelade Tom Hanks kärleksintresse men sex år senare i Forrest Gump (1994) fick spela hans mamma.

Detta i kontrast till manliga skådespelare som kan spela ”leading man” hela livet ut. I många fall regisserar de sig själva (Clint Eastwood, Woody Allen, Robert Redford, Tom Hanks med flera), vilket också kan ses som bevis på behovet av kvinnor bakom kameran (…).

Russell Crowe menade i början av året att påståendet om att äldre kvinnor inte får attraktiva roller bara är fabricerat av kvinnor i 40-årsåldern som är ledsna över att de inte får spela 20-åringar längre. Han tillade att det bästa en skådis kan göra är att acceptera den kropp hen har och att det inte har med kön att göra. Crowe exemplifierade detta genom att påpeka att han i 50-årsåldern inte kan spela in en ny Gladiator (2000). Men den gode Crowe glömde behändigt bort att han som 42-åring fick spela Marion Cotillards (11 år yngre än Crowe) kärleksintresse i A Good Year (2006) och som 46-åring Elizabeth Banks (10 år yngre än Crowe) man i Next Three Days (2010). Maximus Decimus Meridius må vila i frid, men en viss sorts roller blir tydligen inte ens Russell Crowe för gammal för.

Publicerad i Åbo Underrättelser torsdagen 30 april 2015.