DAGS FÖR ETT MONTAGE

Till en enhet sammanställda bilder – det är definitionen av ett montage. Enligt den är varje film ett montage i sig. Men även inom filmen finns det något som svepande brukar kallas montage. Ett parti där olika sekvenser effektivt klipps ihop, ofta till musik, och för intrigen framåt.

Där montagets fader Sergej Eisenstein ägnade sig mycket åt så kallade ”montage genom attraktion” (en sammansättning av bilder som till synes inte har med varandra att göra men som förmedlar en specifik känsla) så har nyare film främst fokuserat på ”parallella montage” eller ”accelererade montage”. Det förstnämnda används för att visa saker som händer samtidigt på olika platser medan det andra signalerar att tid förflyter.

Det är svårt att säga varför, men den amerikanska filmen på 80-talet hade ett alldeles särskilt varmt förhållande till montaget. Det finns knappt en enda film som inte låter sina huvudkaraktärer dansa, träna eller på annat sätt förbereda sig för kommande utmaningar genom ett montage fullt att spandex, stora hår och svällande 80-talsmusik.  Denna trend kickstartades redan 1976 med den första Rocky-filmen. Och ärligt talat, vem har inte någon gång lekt Sylvester Stallone på toppen av en trappa? Kanske inte iklädd grå mjukisdräkt annat än i fantasin men hoppande, med händerna i vädret likväl.

Även de senare Rocky-installationerna använde sig flitigt av montaget (trean med den mest arketypiska montagesången någonsin, Survivors ”Eye Of the Tiger”) och så även Flashdance (1983), The Karate Kid (1984), Footloose (1984), Top Gun (1986), Dirty Dancing (1987). Jag kunde göra listan hur lång som helst.

Montaget i dessa filmer symboliserar inte bara tid som förflyter utan ofta även personlig eller karriärmässig utveckling. Karaktärer som lär sig något, som hela tiden blir bättre. Som först misslyckas, misslyckas igen, nästan ger upp, men som fortsätter och till slut klarar sig. I Dirty Dancing – en film fylld av fantastiska montage, och även min favorit från 80-talet – ser vi Johnny (Patrick Swayze) försöka lära Baby (Jennifer Grey) att dansa. I början är hon klumpig, ovan och han är irriterad, egentligen ointresserad. Men under montagets gång händer något både på det tekniska och det personliga planet. Baby lär sig och det finns en kemi mellan dem som inte går att ta miste på.

I den något tarvliga Team America: World Police (2004) finns en montagesekvens med både metaperspektiv och självironi (i mitt tycke filmens stora, ja kanske enda, behållning). Sången som ackompanjerar montaget är nämligen en svulstig rocksång

i stil med Bonnie Tylers ”Holding Out for a Hero” och texten kommenterar just montagets roll och nödvändighet: “Varje bild visar en liten förbättring, att visa allt skulle ta för lång tid. Det kallas ett montage”. Det är just så det accelererade montaget fungerar, som ett sätt att vrida fram klockan lite, utan att för den delen gå miste on utvecklingen. Som Team America lär oss: “Om du vill gå från amatör till proffs, så behövs ett montage”.

Publicerad i Åbo Underrättelser lördagen 16 maj 2015.