ETT EGET RUM

Mångsysslaren James Franco ska göra en film om en bok om en film. Låter det invecklat? Låt oss backa några steg, och en hel del år, för att reda ut saken.

Året är 2002. Tommy Wiseau, en man av okänt ursprung och ålder, lyckas skaffa fram 6 miljoner dollar för att regissera och själv spela huvudrollen i The Room, en film han även skrivit själv. Alla involverade vet att det är en usel film. Alla utom Wiseau.

Året därpå har den världspremiär i Los Angeles under pampiga omständigheter. Wiseau anländer i en limousin. Men filmen sågas totalt och folk kräver pengarna tillbaka innan de ens sett hela filmen. Manusförfattaren Michael Rousselet är däremot helt tagen. Han har aldrig sett något så dåligt förut. Han ringer alla sina vänner och tvingar dem att se filmen. När den slutar visas på biografen startar han en kampanj för att få den tillbaka. Och där startar kulten kring The Room.

Första gången jag hörde talas om The Room var 2006. Det var den amerikanska radiostationen NPR som gjorde ett kort inslag om filmen, som sedan två år tillbaka visades varje månad i Los Angeles. Visningarna jämfördes med Rocky Horror Picture Show, med fans som kommenterade och kastade saker (bland annat plastskedar) mot duken.

Några år senare lyckades jag hitta filmen, och blev allt annat än besviken. Den är verkligen spektakulärt dålig, på alla sätt. Den ofrivilliga humorn och surrealismen är helt enkelt bländande. Johnny (Wiseau) levererar alla repliker i Frankensteins monsters anda, Claudettes bröstcancer nämns i förbifarten, smokingklädda män kastar en amerikansk fotboll mellan sig i en gränd, plötsliga droguppgörelser med skurken Chris-R sker på hustak och sexscenerna mellan Johnny och hans psykopatiska fästmö Lisa är mest skrämmande av allt. Något av en masochist måste man nog vara för att utsätta sig för Tommy Wiseaus vision upprepade gånger. Det finns scener som bränner sig fast på näthinnan och kan ge upphov till en och annan mardröm.

The Room kan gott och väl jämföras med andra storheter inom b-filmskategorin som Plan 9 from Outer Space (1959) och Troll 2 (1990). Under åren har visningarna spridit sig, bland annat till London och Köpenhamn, och hypen fortsätter.

År 2013 skrev en av skådespelarna, Greg Sestero (Mark i filmen), boken ”The Distaster Artist: My Life Inside the Room” tillsammans med journalisten Tom Bissell. Där avhandlas vänskapen med Wiseau, drömmarna om Hollywood och den bisarra process som kallas filminspelningen. Det är den boken som nu ska bli film.

James Franco menar att ”The Disaster Artist” är som en blandning av två Paul Thomas Anderson-filmer: dels Boogie Nights (en grupp udda optimister vill göra film utanför Hollywoods konventioner) och dels The Master (ett bisarrt mentor-elev förhållande). Det är förståeligt att det lockar Franco. Frågan är: kan han göra en riktigt bra film av storyn om en riktigt dålig film?

I väntan på svaret har jag beställt boken och hoppas hitta den i postlådan om några dagar. Det stora målet är ändå att någon gång besöka en midnattsvisning av originalfilmen. Plastskedarna är redan inhandlade.

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 21 februari 2014

VILSE I DETROIT

I skrivande stund förbereds bronseringen av en Robocop-staty i Detroit. Den är resultatet av en lyckad kickstarterkampanj och ett bevis på att den kultförklarade robotpolisen inte är bortglömd, trots sin debut redan 1987, och två patetiska uppföljare i början av 90-talet.

Men är det verkligen nödvändigt med en nylansering à la Hollywood? Det har, precis som när Total Recall återuppstod förra året, varit den ledande frågan.

Det känns slappt att hävda att nyproduktion i sig gör en film onödig. Tänk på bröderna Coens True Grit, till exempel. En remake den också, men ytterst välspelad och intelligent. Robocop anno 2014 är visserligen onödig, men inte för att den har en förlaga, utan för att den är gjord helt utan djup.

Det är både väntat och smått överraskande. Jag är i alla fall en av dem som naivt hoppades att den nya Robocop skulle förstå att använda sig av Detroits konkurs och göra en mörk och politiskt medveten dystopi. Som det är nu verkar regissör José Padilha närmast omedveten om stadens tragiska öde.

Och inte för att världen behöver fler antihjältar i form av svårmodiga män (Tony Soprano, Don Draper, Bruce Wayne etc.), men det hade varit ett sätt att utmana huvudkaraktären. Den väg man nu valt – att göra polisen Murphy till mer av en familjeman – känns mest halvdant och påklistrat, ett sätt att vinna enkla sympatipoäng. Roboten saknar sin son, då ÄR han en människa!

80-talet vann
Premissen är i grunden densamma som i originalfilmen, men några ändringar har gjorts – året är 2028 och giriga Omnicorp vill att USA ska legalisera robotpoliser. De används redan som ”fredsbevarare” utanför landets gränser, men hemma oroar man sig för deras avsaknad av mänskliga egenskaper. I ett Fox News-inspirerat program orerar och hamrar robotförespråkaren Pat Novak (Samuel L. Jackson) in sitt budskap – sluta vara så robofobiskt, USA!

Alex Murphy (Joel Kinnaman) blir sättet att kringgå lagen. När han utsätts för mordförsök närmar sig Omnicorps chef (Michael Keaton) hans sörjande fru (Abbie Cornish) och låter henne att förstå att Murphys enda chans att överleva är som robotmänniska. Och så förvandlar Dr Dennett Norton (Gary Oldman) Murphy till Robocop, en cyborg med känslor!

Paul Verhoevens Robocop var våldsam och en aning skrattretande, men den gav också en uppriktig känga åt gentrifiering, korruption och privatisering. Padilhas satir går vilse i viljan att uppdatera actionsekvenserna och tekniken. Inte heller där blir det fullträff, det står klart när till och med modellsnygga Kinnaman förvandlas till jättebaby inuti sin hjälm.

Joe Strummer klämmer i med ”I fought the law and the law won” när eftertexterna rullar men sanningen är att 80-talet vann. Med robotlängder.

Robocop (2014)

Regi: José Padilha

Manus:Joshua Zetuner, Edward Neumeier, Michael Miner. 

I rollerna: Joel Kinnaman, Michael Keaton, Gary Oldman, Samuel L. Jackson, Abbie Cornish, Jackie Earle Haley

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 14 februari 2014

PÅ FILMFRONTEN INTET NYTT

Välkommen till en håla i USA. Det är grått och rätt folktomt. Här hittar vi Christian Bale. Han spelar Russell, en tystlåten man som jobbar på stålverket, tar hand om sin sjuka pappa och försöker håll koll på brorsan Rodney (Casey Affleck), nyligen hemkommen från Irak.

För att betala av sina spelskulder deltar Rodney nämligen i fixade slagsmål och det säger sig självt att det kommer att sluta illa. Särskilt eftersom Woody Harrelsons galna redneck blir involverad. Det gäller att inte vara skyldig honom några pengar. Eller ens råka gå förbi honom på fel sätt. Han är kung över allt uppe i Appalacherna och ingen vågar utmana honom. Ja, förutom Russell då.

Scott Cooper (”Crazy Heart”) står för regin till detta väldigt ordinära amerikanska drama. Det finns knappt en scen som inte känns bekant här och det förvånar.

Kanske verkar jag onödigt hård med den där ena stjärnan, men det är för att stjärnan i sig inte klarar av att förmedla nyanserna. Det är nämligen skillnad på filmer som är dåliga och filmer som är dåliga i förhållande till resurserna. Coopers film hör till den senare kategorin.

För här finns potential: Bale är solid som alltid, den yngre Affleck har några fina stunder och både Forest Whitaker som lokal polis och Willem Dafoe som småskurk kan bara de får möjlighet att visa det. Men här finns inte mycket till karaktärsutveckling och Harrelson spelar redneck på samma sätt som han alltid gör. Inte heller berättelsen är ny. Filmer om en bror som hamnar i knipa och en snäll bror som måste ta smällen finns det gott om (bland annat ”The Fighter” med samma Christian ”Batman” Bale). Likaså filmer om om hålor i USA där polisen har svårt att hålla ordning, eller om de där sakerna som inte går att göra ogjorda.

”Out of the Furnace” är inte taskigt spelad eller slapphänt filmad. Den lider bara oerhört av bristen på något nytt.

Out of the Furnace (2013)

Regi: Scott Cooper

Manus: Brad Ingelsby och Scott Cooper

I rollerna: Christian Bale, Casey Affleck, Woody Harrelson, Forest Whitaker, Willem Dafoe

Publicerad i Åbo Underrättelser den 25 januari 2014

SORGEARBETE I NÄRA FRAMTID

Med ”Her” står Spike Jonze för första gången ensam för både regi och manus. Charlie Kaufman skrev både ”Being John Malkovich” (1999) och ”Adaptation” (2002) och Dave Eggers hjälpte till med manuset till ”Where the Wild Things Are” (2009). Jonze visar här att han vet hur det ska se ut, både med och utan hjälp.

Theodore (Joaquin Phoenix) jobbar som brevskrivare på ett företag som dikterar, skriver ut och postar ”handskrivna” brev åt människor. Det är en ospecificerad framtid, en som känns både främmande och underligt bekant. En framtid där teknologin är än mer integrerad i vår vardag, som en förlängning av kött och blod. Den som väntar sig regelrätt sci-fi kommer att bli besviken. Det här är light-versionen, med en av de mest trovärdiga visionerna av framtida teknologi jag någonsin sett.

Men det är bara en film om vårt ökade beroende av teknologi på ytan. Där under hittas nämligen en hjärtskärande fin berättelse om kärlek, förlorad sådan och funnen. Mest av allt är ”Her” ett slags sorgearbete.

Theodores äktenskap har fallerat och det som finns kvar är en sprucken man, känslig och avtrubbad på samma gång. Han blir varse om ett nytt operativsystem som inte bara kan tala utan som anpassar sig till kundens behov. Det är så Samantha (en perfekt Scarlett Johansson, som ersatte Samantha Morton) kommer in i hans liv. Samantha, namnet ger hon sig själv, är ett operativsystem, men också en entitet som hela tiden utvecklas och blir mer mänsklig, och med det mer oförutsägbar och komplex.

Redan 2010 utforskade Jonze kärlek bortom människokroppen i den otroligt fina kortfilmen ”I’m Here” med Andrew Garfield som altruistisk robot. Då var det två robotar som fann varandra, här är det mindre kompatibelt. Eller är det?  Theodores ex-fru (Rooney Mara) anklagar honom för att inte klara av riktiga känslor, men det är i relationen till Samantha som Theodore på riktigt klarar av att börja känna något. Hon är den som lyckas bryta den emotionella distanseringen.

            Det är det finaste med Spike Jonzes traditionsenligt excentriska film: att relationen mellan Theodore och Samantha inte spelas som gimmick eller fetisch. Det är en relation att respektera och ta på allvar.

Theodore är som ett amalgam av gubbe, hipster och vilsen pojke (vilket för vissa säkert kan ses som synonymer), och Phoenix gör en verkligt egen tolkning av en man vars känslomässiga turbulens både kostat honom ett förhållande och berövat honom möjligheten att gå vidare. En otrolig prestation är det, men så är han också en sann kameleont (jämför till exempel rollerna som Commodus i ”Gladiator”, Johnny Cash i ”Walk the Line” och Freddie Quell i ”The Master”).

”Her” är som en dröm (med musik av bland annat Arcade Fire), ett tillstånd av oerhörda känslor precis vid sidan av dig själv. Det är fruktansvärt sorgligt, roligt och vackert.

Her (2013)

Regi: Spike Jonze

Manus: Spike Jonze

I rollerna: Joaquin Phoenix, Scarlett Johansson, Rooney Mara, Amy Adams, Olivia Wilde.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 7 januari 2014.