2H 30MIN GÅSHUD

Det finns en lite bokserie som går under namnet The Hunger Games. Den lilla bokserien har också blivit liten filmserie. Det är säkert inte så många som har hört talas om det här. Det är rätt obskyrt. Rätt indie och svårt, liksom. Jag har både läst böckerna och sett filmerna. Jag är speciell på det sättet.

Okej, jag älskar The Hunger Games-böckerna. Och det gör mig både mer och mindre kritisk, så är det bara. Jag tycker att första filmen är helt okej, inte dålig men inte nära på så bra som första boken ger den möjlighet att vara. Kameran skakar, Peeta är så kort och hela grejen med Rue var över på några minuter.

Nu är det dags för film nummer 2, "Catching Fire", och jisses de har gjort saker rätt denna gång! Ny regissör, nya manusförfattare och ny fotograf - kan han något med saken att göra. Dumpad är handkameran till förmån för gåshudsbringande pompa och ståt.

Så välkomna tillbaka till Panem. Det är om möjligt en ännu gråare och mer dystopisk plats än förra gången vi var på besök. President Snow (Donald Sutherland) är orolig och med rätta. Det finns en liten Mockingjay som håller på att förändra allt.

Men låt oss backa några steg.

Välkomna tillbaka till Panem, där förra årets vinnare i Hungerspelen ska ut på segrarturné. Katniss (Jennifer Lawrence) och Peeta (Josh Hutcherson), århundradets kärlekspar. Det där med arenan, det är bakom dem nu. Dit ska de aldrig mera behöva återvända. Eller?

Nya regissören Francis Lawrence förstår att det är Katniss vi måste vara nära för att förstå, för att kunna känna obehaget och faran krypa närmare. Känna rädslan och ilskan, men också hoppet.

     Här, till skillnad från förra filmen, är vi också på plats. I Panem, i the Capitol, i arenan. Vi är där och det är ett helvete.

     Jennifer Lawrence är en uppenbarelse som Katniss, så mycket bättre än vad denna filmserie på pappret skulle behöva hosta upp med (tänk ”Twilight”). Och hon är inte ensam. Hutcherson är fortfarande kort, och klumpig, men när han får öppna munnen faller allt på plats. Harrelson visar att den skepsis jag kände efter första filmen var obefogad och Jena Malone knockar alla i närheten som Johanna Mason. Hurra för henne! Och hurra för ”Catching Fire”!

The Hunger Games: Catching Fire (2003)


Regi: Francis Lawrence


Manus: Simon Beaufoy & Michael DeBruyn


I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Woody Harrelson, Elizabeth Banks, Stanley Tucci, Liam Hemsworth, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman

2:30

MER BESVIKELSE ÄN FLOPP

Det finns filmer som verkar vara lite för bra för sitt eget bästa. En intressant manusförfattare, en erfaren, renommerad regissör och en hel drös med stora Hollywoodskådespelare. Det som ofta händer med dessa filmer är att de inte klarar av att bli mer än yta. Kanske de vill för mycket. Kanske de vill för lite. Kanske de tror att delarna är viktigare än helheten, att namnen kan bära filmen helt på egen hand. ”The Counselor” är just en sådan film.

            Här möter författaren Cormac McCarthys första egenskrivna manus (tidigare har bland annat böckerna ”All the Pretty Horses”, ”No Country For Old Men”, ”The Road” blivit film) regissören Ridley Scotts (senast med ”Prometheus”) förkärlek för de stora gesterna. Framför kameran ser vi storspelare som Michael Fassbender, Brad Pitt, Cameron Diaz, Penelope Cruz och Javier Bardem.

            Fassbender spelar ”The Counselor”, en advokat som av girighet väljer att göra affärer med Bardems drogbaron Reiner, ett val som kommer att stå honom dyrt. Cruz spelar hans naiva fästmö, Diaz spelar Reiners skrupelfria flickvän Malkina och Pitt är Westray, en mellanman med kvinnotycke.

            ”The Counselor” är en film som aldrig sätter tillräckligt mycket på spel. Det blir okoncentrerat, stundvis oklart och framförallt tråkigt. En hel del karaktärer introduceras utan närmare förklaring för att aldrig återkomma. Filmen är dessutom dialogtung, och dialogen, den förblir stiliserad och känslokall. Och vi ska inte ens börja tala om filmens mer moralfilosofiska aspirationer.

            Skådespelargardet är rätt ojämnt; Fassbender och Cruz känns relativt investerade i sina tunna karaktärer, medan Pitt och Bardem snarast ”ringer in” sina framträdanden. Dessa roller har de spelat förut, det krävs inte så mycket. Diaz spelar visserligen en otroligt ytlig karaktär men hon känns platt och distanserad på ett sätt som nog säger mer om Diaz egna begränsningar.

            Nej, denna kombination av talanger är inget vinnande koncept, men trots det mer besvikelse än flopp. Det är vetskapen om hur det kunde ha blivit som smärtar. Mitt råd är följande: skippa denna. Se istället kombinationen Bardem-McCarthy i ”No Country For Old Men” (2007), Pitt-Scott i ”Thelma & Louise” (1991), Bardem-Cruz i ”Vicky Christina Barcelona” (2008) och Pitt-Fassbender i ”Inglourious Basterds” (2009).

The Counselor (2013)

Regi: Ridley Scott

Manus: Cormac McCarthy

I rollerna: Michael Fassbender, Javier Bardem, Cameron Diaz, Penelope Cruz, Brad Pitt

1:57

Publicerad i Åbo Underrättelser den 15 november 2013.

LOST IN SPACE

Jag såg "Gravity" för några dagar sedan. I 3D fast jag avskyr 3D (allt blir mörkare, suddigare, glasögonen är tunga och obekväma, glasögonen är ännu tyngre och obekvämare ovanpå ett par vanliga glasögon, effekterna är banala trots all hype etc.) för att jag hade hört att här var det minsann värt det.
Det var det väl också, kanske.

"Gravity", i regi av Alfonso Cuarón ("Y Tu Mamá También", "Children of Men", "Pan's Labyrinth") kretsar kring astronauterna Ryan Stone (Sandra Bullock) och Matt Kowalski (George Clooney) som hänger i rymden för att fixa lite grejer på Hubble-teleskopet. Efter att en satellit träffats av en rysk missil börjar en massa rymdskrot färdas mot den i hög hastighet och det vill sig inte bättre än att de träffas och allt skiter sig. Plötsligt snurrar Bullock runt ensam i rymden och det, gott folk, är scary as shit!

Kamerajobbet är smått makalöst här, särskilt i början då allt är filmat i en enda lång gravitationslös tagning. Som åskådare befinner man sig i fritt fall, tyngdlös, andlös och helt utelämnad. Jorden snurrar på där långt borta, här blott en snygg bakgrundsbild. Skulle det bara vara det, det tysta, tomma, så skulle "Gravity" vara en strålande filmupplevelse. Men nej.

Problemet med Cuaróns meditation över människans litenhet är dialogen. Så fort Bullock eller Clooney öppnar munnen väller styltiga och såpiga ord ur deras munnar, blandat med lite banal filosofi. De tusen stråkarna som ackompanjerar rymdfärden samt den intryckta bakgrundsberättelsen är likaså onödiga försök att tvinga på oss empati som vi redan känner. Cuarón har helt klart inte litat på att publiken ska förstå de mer subtila metaforerna - shame on you, Alfonso - därmed det övertydliga bildspråket (Stone i fosterställning med rymddräktens lina som navelsträng, hallå). Och så kommer vi till den där typen som heter George Clooney. Han spelar bilden av sig själv vilken gör honom till en söt men totalt icke-trovärdig astronaut. Påminner smått om hela "Armageddons" ensemble...

Gravity (2003)
Regi: Alfonso Cuarón
Manus: Alfonso & Jonás Cuarón
I rollerna: Sandra Bullock, George Clooney
1:30

ETT KUNGLIGT FIASKO

Oliver Hirschbiegel dokumenterade de sista dagarna i Adolf Hitlers liv i intressanta ”Undergången” (Der Untergang, 2004). Nu är det dags för honom att åter igen stiga ner i det biografiska träsket, denna gång med ”Diana”. Det är en film som tar sig an de två sista åren i Prinsessan Dianas liv och särskilt hennes kärleksaffär med läkaren Hasnat Khan. Låter det intressant? Det är det inte. Det är ett fiasko.

Året är 1995 och Diana (Naomi Watts) har nyligen separerat från Prins Charles. På ett sjukhus träffar hon doktor Khan (Naveen Andrews) och fattar genast tycke. En kärleksaffär inleds och hindren hopar sig. Så banalt kunde man sammanfatta ”Diana”.

Banaliteten är främst tack vare Stephen Jeffreys urusla manus (baserat på Kate Snells bok Diana: Her Last Love) och Hirschbiegels ofokuserade berättande. Hur regissören & co. lyckas göra en så karismatisk person som Diana totalt endimensionell och tråkig är ett mysterium, särskilt med en den begåvade skådespelaren Naomi Watts i huvudrollen. Men här fungerar det bara inte. Watts gör vad hon kan, men med det här manuset kommer hon inte undan. Hennes Diana är våpig och jobbig. Om man tittar på den intervju som Diana gjorde för BBC år 1995, som också förekommer kort i ”Diana”, ser man en kvinna med auktoritet och utstrålning. Den personen saknas här.

”Diana” känns också mer som ett nav i den tabloidhysteri som Diana levde med än en film genuint intresserad av henne som person. Det finns en såpig kvalitet som förminskar såväl förhållandets betydelse som Dianas personlighet. Khan har själv kritiserat filmen för att den baseras helt på spekulationer och rykten, och den känslan finns från början till slut.

Det är så att man önskar att någon hade tänkt på att Stephen Frears ”The Queen” (2006) är väldigt mycket mer spännande än till exempel ”The Iron Lady” (2011). Varför? För att ”The Queen” fokuserar på en enda dag snarare än ett helt liv. ”Diana” fokuserar på de två sista åren men till och med det är för mycket. Hade det inte varit så mycket mer intressant att välja bara en dag och sedan verkligen försökt fånga denna kvinna som fascinerar och berör så många människor, även idag, 16 år efter hennes död? För min del är svaret entydigt ja.

Diana (2013)

Regi: Oliver Hirschbiegel

Manus: Stephen Jeffreys efter Kate Snells bok ”Diana: Her Last Love”

I rollerna: Naomi Watts, Naveen Andrews

1:53

Publicerad i Åbo Underrättelser den 8 november 2013.