Det var det väl också, kanske.
"Gravity", i regi av Alfonso Cuarón ("Y Tu Mamá También", "Children of Men", "Pan's Labyrinth") kretsar kring astronauterna Ryan Stone (Sandra Bullock) och Matt Kowalski (George Clooney) som hänger i rymden för att fixa lite grejer på Hubble-teleskopet. Efter att en satellit träffats av en rysk missil börjar en massa rymdskrot färdas mot den i hög hastighet och det vill sig inte bättre än att de träffas och allt skiter sig. Plötsligt snurrar Bullock runt ensam i rymden och det, gott folk, är scary as shit!
Kamerajobbet är smått makalöst här, särskilt i början då allt är filmat i en enda lång gravitationslös tagning. Som åskådare befinner man sig i fritt fall, tyngdlös, andlös och helt utelämnad. Jorden snurrar på där långt borta, här blott en snygg bakgrundsbild. Skulle det bara vara det, det tysta, tomma, så skulle "Gravity" vara en strålande filmupplevelse. Men nej.
Problemet med Cuaróns meditation över människans litenhet är dialogen. Så fort Bullock eller Clooney öppnar munnen väller styltiga och såpiga ord ur deras munnar, blandat med lite banal filosofi. De tusen stråkarna som ackompanjerar rymdfärden samt den intryckta bakgrundsberättelsen är likaså onödiga försök att tvinga på oss empati som vi redan känner. Cuarón har helt klart inte litat på att publiken ska förstå de mer subtila metaforerna - shame on you, Alfonso - därmed det övertydliga bildspråket (Stone i fosterställning med rymddräktens lina som navelsträng, hallå). Och så kommer vi till den där typen som heter George Clooney. Han spelar bilden av sig själv vilken gör honom till en söt men totalt icke-trovärdig astronaut. Påminner smått om hela "Armageddons" ensemble...
Regi: Alfonso Cuarón
Manus: Alfonso & Jonás Cuarón
I rollerna: Sandra Bullock, George Clooney
1:30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar